Live: Opeth på Copenhell

ARTIST: Opeth
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni, 2017

OPETH visar som vanligt att de är ett av världens bästa band. Allt är som det brukar med andra ord. 

Innan fotograferna – ja, jag räknas till dessa idag då kollega Susanne som skulle ha fotat blivit sjuk – släpps in i fotodiket får vi reda på att det endast är under konsertens första två låtar som det är tillåtet att fotografera. Detta leder direkt till skämt om att då är det ju gott om tid, för är det något som OPETH är kända för så är det låtar av modell längre.

Att festivalen bokat OPETH kan ses som en trygg bokning. OPETH vet vad de sysslar med, och de har – fortfarande – en förmåga att fånga nästan vilken publik som helst med sin musik som på skiva efter skiva har visat vilket låtskrivargeni Mikael Åkerfeldt är.

Med en timme till sitt förfogande blir det inte mycket tid för mellansnack, vilket är synd då Åkerfeldt tillhör en skara frontpersoner som är riktigt bra på detta, och inte så mycket tid till att spela musik heller. Men med de sex stycken musik vi får oss till livs så går det ändå att hävda att OPETH redan här sopar banan rent låtmässigt med rätt så många andra band.

OPETH väljer att köra tre låtar från senaste plattan ”Sorceress” – titellåten, Cusp Of Eternity och Era där den senaste har vuxit ut till ett monster i sin liveskrud och då Åkerfeldts sång har kommit igång på allvar. Vid sidan av dessa kör bandet Ghost Of Perdition från ”Ghost Reveries”, Heir Apparent från ”Watershed” och Deliverence från skivan med samma namn. Och det är rent rörande att se tre grabbar, knappt 20 fyllda gå fullständigt bananas till inledningen av Heir Apparent där den som tvivlat på exakt hur hårt Martin Axenrot slår får bevis på att han faktiskt är ute efter att slå ihjäl sina cymbaler.

Har ni koll på hur vår bevakning ser ut av OPETH så vet ni med er att bandet tillhör mina favoriter, och att jag oftast lägger in brasklappen att bandet alltid är att föredra inomhus, och inte på festivaler då de får alldeles för kort speltid. Och lite samma känsla fick jag även igår, men just hur folk reagerade – och då pratar jag om folk som är födda på slutet av 1990-talet – på material som skrevs och gavs ut när de var mycket små eller ens födda – den saken imponerar OPETH med. Med sin musik, sin spelskicklighet och sin förmåga att engagera så pass långt in i karriären.

Jag har sett OPETH i bättre form, men det krävs en dåre för att inte inse att även på dagar då bandet får för kort speltid för att verkligen växla ut och då setlistan består av ganska givna val, ja då är ändå OPETH bättre än de flesta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *