Baroness – Gold & Grey

ARTIST: Baroness
TITEL: Gold & Grey
RELEASE: 2019
BOLAG: Abraxan Hymns

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Georgias stolthet BARONESS är tillbaka efter trafikolyckor, medlemsbyten och diverse utmaningar. I sedvanlig ordning har man ett häpnadsväckande vackert omslag signerat bandets frontman John Baizley samt en titel som anspelar på färgtemat i sagda omslag. Detta leder mig till att starta denna recension med ett hypotetiskt resonemang: kan det tänkas vara så att en artist (eller skribent, eller annan kreatör) en bit in i en skapad svit blir sin egen fånge? Med andra ord, när övergår svitets koncept från att vara frigörande och kreativt och övergår till att styra hur produkten ska se ut för att “passa in” i sviten?

Jag älskar BARONESS när de är som bäst, och håller de gamla skivorna högt. De står i min skivhylla, och givetvis håller jag den sviten levande jag med; “Gold & Grey” får sin givna plats. Men den är inte bra rent musikaliskt. Eller rättare sagt: den är åt helskotta för lång och proppfull med soniska oljud och plink-plonkande och generell utfyllnad. Lite som om bandet känt sig lika tvungna att efterleva en svit med långa skivor om plattan i sig är döpt till färger som jag känt mig tvungen att köpa skivan trots att jag inte gillar den egentligen, om du är med?

Nåväl. Det finns lite ljus i tunneln i alla fall. Första halvtimmen innehåller åtminstonde låtar, och öppningen med Front Toward Enemy, I’m Already Gone och Seasons är helt okej. Tourniquet är skivans bästa spår, och fläckvis kan man känna känslan av att det finns rock’n’roll i BARONESS. Andra halvtimmen är ett långt sömnpiller till slutet, där låtar (?) som Can Oscura och Assault On East Falls utgör lågvattenmärken. Dessutom: sa jag att omslaget är snyggt?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *