The Acacia Strain – Slow Decay

ARTIST: The Acacia Strain
TITEL: Slow Decay
RELEASE: 2020-07-24
BOLAG: Rise

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

THE ACACIA STRAIN har alltid varit hårda, och då menar jag inte “spandexbrallor och uppsprejad lugg”-hårda utan “jiddra och jag kommer att spöa dig med en rostig cykelkedja”-hårda.

I det avseende är det inget nytt under solen på “Slow Decay”, Massachusetts-kombons tionde fullängdare, de blytunga, tokförbannade riff som manglas ut är hårda. Men visst har det hänt något jämfört med stora delar av den tidigare katalogen. Tempot är måhända något lägre, och riffen bitvis lite rakare. Där det förut varit mer renodlat svårtuggat tekniska stackato-riff återfinns nu emellanåt spår av… groove? Lyssna till exempel på Crippling Poison och riffet som drar igång fyrtio sekunder in – den typen av LAMB OF GOD-liknande köttighet är inte helt symtomatiskt för THE ACACIA STRAIN.

Men funkar det då, undrar du kanske? Jo, överlag flyger farkosten med den äran. Bitvis riskerar kombon av de extremt nedstämda gitarrerna och det låga tempot att bli lite väl jämntjockt, likt tjära som fått svalna något för mycket och blivit för tjockflytande för att riktigt gå att jobba med. Men för det mesta är den kolossala tyngd jänkarna levererar så pass imponerande att det är svårt att inte nicka gillande i takt. En annan faktor som höjer plattan är ett par intressanta samarbeten med gästartister. Seeing God med Aaron Heard från JESUS PIECE innebär förvisso inget större avsteg från grundformeln, men de övriga är mer spännande.

Den subtila melankolin i samarbetet med Zach Hatfield från LEFT BEHIND är vacker, lika smekande som titeln på låten är lång: I Breathed In The Smoke It Tasted Like Death And I Smiled. Som distinkt kontrast är samarbetet med Jess Nyx från MORTALITY RATE en rå och sårig ångestsmocka i den högre skolan, med en härligt desperat nerv. De som gillar Nyx sånginsats, och det borde ni göra, kan med fördel spana in MORTALITY RATEs färska hardcore-släpp “Sleep Deprivation”! En annan högklassig sångerska är Courtney LaPlante från IWRESTLEDABEARONCE, och även om hennes bidrag på One Thousand Painful Stings är tämligen blygsamt (hon får inte riktigt visa vad hon går för) så är låten i sig ändå en stenhård pärla.

Summa summarum är detta inte en genuint lysande skiva, men utan tvivel en klart bra dito. Det är hårt, tekniskt, tungt och välproducerat, och alla sånginsatser – även den från bandets egen Vincent Bennet – är av yppersta klass. Bästa spåret Chhinnamasta hittar ni i videon nedan, och har ni för avsikt att hitta något märkbart hårdare släppt under 2020 önskar jag er lycka till, det lär ni behöva!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *