ARTIST: Orecus
TITEL: The Obliterationist
RELEASE: 2021-03-12
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

-“Öh, hörru, koncentration, tack! Vi är ingen pausunderhållning, det här är huvudnumret. Skärp dig!”

…vrålade ORECUS “The Obliterationist” förstås inte till mig. Visst kan musik tala till en, men kanske inte riktigt på det bokstavliga, direkta sättet. Men hade musik kunnat prata, så är det mycket möjligt att jag hade fått en sådan åthutning. För vid de första genomlyssningarna av ORECUS fullängdsdebut gjorde jag mig nämligen skyldig till denna synd, att ha musiken igång, men utan att verkligen lyssna. Och därför var jag heller inte helt nöjd med vad jag tog in.

Vi backar bandet lite, så ni skall kunna förstå vad jag menar. Den musik ORECUS lirar är tung. Och hård. Brutaliteten i framförandet, från blastbeats och dubbelkaggar via köttigt stackato-riffande till den gutturala primal-growlen, är bitvis hisnande. Vilket också gör den soniska ångvält “The Obliterationist” utgör något svårtillgänglig, åtminstone då om man fuskar med koncentrationen.

Jag är dock inte sämre än att jag kan ta mig i kragen. Så jag gav plattan tid och utrymme att växa – och det gjorde den. Nyanserna finns där, när man bara skakar av sig den initiala känslan av att ha blivit örfilad med en gjutjärnstacka. Det inledande titelspåret växlar fint mellan tungt gung och en maffigt mässande refräng, avslutningen på Omnipotent är mäktig, bitterljuvt mollklingande Unborn, Reborn genuint vacker trots det kompakta mörkret, My Manifest har sköna hooks och fin växelverkan mellan avgrundsvrål och desperata skrik i sången, och Become The Nihilist några sköna taktlekar under låtens andra halva.

Det alla låtar har är som sagt tyngd och intensitet.  Produktionen är fet och fläskig, och ljudbilden tillräckligt ren för att skapa bra klipp i riffandet. De subtila effekter som nyttjas smyger med och skapar atmosfär, men utan att ta över – gitarrer och trummor driver fortfarande anrättningen.

Jag törs nog redan nu sticka ut hakan och gissa att det nog inte kommer så många hårdare plattor än denna i år. Gott, så, även om skivan som helhet ändå går miste om det där absoluta toppbetyget, då delar av materialet trots allt är aaaningen jämntjockt. Likafullt är “The Obliterationist” en riktigt stark fullängdsdebut, och den dag ORECUS får till en hel platta på sin högstanivå… tja, då lär det bli en käftsmäll av episka proportioner. Det ser jag fram emot!