Hot or not? – maj 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spectre Of Extinction
ARTIST: At The Gates
VALD AV: Amelie

Martin: AT THE GATES är och förblir AT THE GATES och kan komma ganska långt med det. Det finns talang och hantverksskicklighet så det väser om det, men om resten av den kommande plattan låter så här blir jag lite oroad. Inte så att det inte är bra, men jag förväntar mig alltid att det här bandet är liiiiite bättre än alla andra.
Robert: Alla älskar AT THE GATES, själv köpte jag en biljett till sista spelningen på Suicidal Final Slaughter-turnén för makabra 2500 spänn. Eller… sista och sista. Det var ju startskottet till ett nutida AT THE GATES, och det bandet är bra – men inte fantastiskt. Det blir faktiskt mer och mer urvattnat för varje släpp, och det här är direkt oroande. Måtte resten av plattan vara intressantare än det här…!
Fredrik: Det är på fullt allvar synd om AT THE GATES. Det kan inte vara lätt att leva i skuggan av den gigant som är de själva. Som här, till exempel. Det klassiska introt är hur läckert som helst, det bitvisa stackato-meckandet effektivt och den närmast punkiga energin i versen (om än inte så on brand för bandet) ganska påtaglig. Så det är absolut en hyggligt bra låt, detta. Men det är ju inget som hade platsat på “Slaugther Of The Soul”, och då infinner sig lika automatiskt som orättvist en viss känsla av besvikelse…

LÅT: 40 Stories
ARTIST: Alluvial
VALD AV: Fredrik

Amelie: Inte helt tokigt även om det inte är något som fastnar mer än för stunden. ALLUVIAL är ett nytt band för mig men låter väldigt amerikanskt. Måste utse denna till månadens trevligaste – utöver mitt eget val då – även om inte heller denna är särskilt het.
Martin: Ja, men helt oävet är detta inte, men det är inte så att jag blir helt till mig i trasorna. Partiet strax innan gitarrsolot är bra, och solot är helt fantastiskt! Men resten känns aningen för tryggt för att jag ska tända till på allvar.
Robert: Omgångens intressantaste låt av för mig okända ALLUVIAL. Det finns något som lockar undertecknad tillbaka till 40 Stories, jag tror det är desperationen som stundtals glimtar fram i sången. Samtidigt: att detta är mest spännande av de låtar vi valt ut i panelen vittnar om en relativt svag månad.

LÅT: Perennial
ARTIST: Sojourner
VALD AV: Martin

Robert: Rätt intro och ganska lockande, fram till dess att man släpper fram Lucia Amelia Emmanueli på sång. Inte för att hon sjunger illa – tvärtom! – utan för att man hamnar rakt ner i klyschornas dike. Episkt, pompöst och samma sak som vi hört oändligt många gånger förr.
Fredrik: En låt som blandar och ger, ibland pompös och lite för sval, ibland maffig och betvingande. Personligen hade jag föredragit något större andel av dubbeltaktpartierna med growl och något mindre av de väna bitarna med kvinnlig operasång.
Amelie: Det finns partier här som jag gillar, även om de inte är vare sig många eller långa, men som helhet en alldeles för långrandig och ganska trist tillställning. I de bästa stunderna minner delar om svenska AGES och det är ju fint. Vokalmixen får mig att tänka på AMARANTHE och det är inget som gör mig gladare.

LÅT: Dead Things In Jars
ARTIST: Alastor
VALD AV: Robert

Fredrik: Traktordist som låter helt rätt för uppdraget, och ett riffande som förvisso är rätt monotont, men återigen på ett sätt som är tämligen kompatibelt med vad jag föreställer mig att ALASTOR vill åstadkomma. Har i och för sig varit lite febrig när jag lyssnat, men vaggas in i ganska behaglig trans av detta. Så låtlängden stör mig inte lika mycket som den gör mina kollegor. även om nio minuter för all del är ganska långt.
Amelie: Stonersurr och ”skönsång” som låter från… sextiotalet kanske? Har nog inte lyssnat till svenska ALASTOR tidigare. Och det här är heller inte min musik alls. Jag har en tendens att glida iväg från lyssnandet varje gång jag försöker koncentrera mig – och det bara håller på och håller på och håller på…
Martin: På plussidan så är produktionen helt magiskt bra för den typen av musik som ALASTOR lirar. Gött släp i tempot och sången är bra. Men satan så onödigt lång den här låten är! Jag tröttnar rätt ordentligt, och det är synd för här finns ett korn  som hade kunnat bli till guld.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.