Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Robert Gustafsson: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Robert Gustafssons våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10: “Triumph And Power” – GRAND MAGUS
Jaha, jag överraskar mig själv en aning. Stod länge och väl framför skivhyllan med ett 60-tal plattor och plockade efter hur jag tyckte att de höll detta nådens och extremt skivstarka år 2014, och fann mig flytta den här plattan högre och högre. Svenskarnas heavy metal är måhända en aning enkel, men jag har effektiv prånglat den på svågrar, grannar och arbetskamrater som gillat den lika mycket som jag. Ett kvalitetssläpp av bandet!

9: “At War With Reality” – At THE GATES
Alltså… det tog ett tag innan nostalgifiltret släppte igenom den här plattan, men det går liksom inte att förneka dess styrka. Imponerande att kräma ur sig det där med oket från “Slaughter Of the Soul” på axlarna.

8: “Òtta” – SÒLSTAFIR
Vete fanken om detta är hårdrock, post rock, rock, pop, skägg i motljus, känslor i sonisk form eller en resa över väglöst land på Island, och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Det är bra.

7: “Death By Burning” – MANTAR
Otroligt bra debut. Tyska duon har trummor, gitarr, sång och stake. “Death By Burning” är en av de skivor jag spelat allra mest under året, och låten Astral Kannibal fångar prick hela essensen av bandet. Att man dessutom levererar live gör att du missar på egen risk!

6: “Relics Of Sulphur Salvation” – VANHELGD
Döden bor i Mjölby! Ett vanligt år hade detta toppat årsbästalistan, för gosse – det var länge sen jag blev så tagen av en dödsmetallskiva. Ruggigt bra, och det här är en sån där skiva jag prånglar på alla jag kan numera.

5: “Bled White” – NOVEMBERS DOOM
Att som skiva nummer 9 i ordningen åstadkomma sitt starkaste kort i karriären vittnar om en oerhörd lyhördhet, nyfikenhet och kreativitet. Amerikanska NOVEMBERS DOOM svepte undan fötterna totalt på mig i samband med släppet “Bled White”, och den här skivan är löjligt jämn. Dessutom sjunger Paul Kuhr rent av fantastiskt. Vilka känslor han kan förmedla!

4: “Foundations Of Burden” – PALLBEARER
När man närmar sig den absoluta toppen ett sånt här år så avgörs nästan placeringarna till syvende och sist på en form av maggropskänsla. PALLBEARER är det bästa som hänt doom metal sen skivat bröd och Leif Edling, och andra plattan “Foundations Of Burden” är ett enormt utvecklingssteg mot debuten. Sången är så känslofylld, låtarna så bra. Ändå är de inte bättre än 4:a detta år. Varför? Jag vet ärligt talat inte. Dagsform?

3: “Once More ‘Round The Sun” – MASTODON
Varje gång jag inte lyssnat på den här skivan utan bara hållit i den har jag liksom tänkt att den nog inte är så bra. Att det var bättre förr. Varje gång jag har lyssnat till den så har jag spelat luftgitarr, sjungit med, dansat, hamrat trumspel på kuddar och generellt tänkt att det är bandets bästa. Mitt obeslutsamma jag är fortfarande i strid med sig själv, det enda jag vet är att detta är riktigt bra.

2: “Echoes & Cinder” – ANCIENT ASCENDANT
Med lätthet den skiva som jag lyssnat på flest gånger i samband med träning. Varierad, driven, spännande, bra låtar – what’s not to like? Har du inte koll på det brittisk/svenska bandet sedan innan så skaffa det. Nu. Annars missar du något stort.

1: “The Satanist” – BEHEMOTH
Titeln. Omslaget. Nergals kamp och vinst mot leukemin. Redan innan skivan landade i min spelare var detta nästan legendariskt och omsusat material, och dessutom klarade låtarna att leva upp till förväntningarna. Att detta är årets platta står ganska tydligt ställt bortom allt tvivel, och det är bara att buga för polackernas egensinnighet och unika inställning till musikvärlden. Eller, ja, världen. BEHEMOTH är världens kanske just nu hetaste band, och “The Satanist” var den bästa skivan 2014!

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Jahaja. Vem är egentligen årets bäste speleman? Normalt är ju deafault ett sådant här år herr Zakk Wylde, men jag väljer istället NE OBLIVISCARIS Tim Charles som lirar fiol, keyboard och sjunger rent med den äran på “Citadel”.

Årets sånginsats
Får gå till Paul Kuhr efter insatsen på NOVEMBERS DOOM-pärlan “Bled White”. Oavsett om det är growl eller ren sång så har han förmågan att verkligen kanalisera ett oerhört känsloregister. Imponerande!

Årets mest skruvade
Collision” av TELLUSIAN. Det låter som om NAPALM DEATH och BOB HUND haft fylleslag i studion och spelat in resultatet. Fascinerande och… rätt bra, faktiskt.

Årets flopp
Flopp och flopp… men besvikelse. Det är HIGH SPIRITS och deras “You Are Here”. Måhända är det mina förväntningar, men det levde inte alls upp till vad jag hade trott. Tyvärr.

Årets mest oväntade
Får väl bli att IN FLAMES gjorde en KENT-platta. “Siren Charms” är både en naturlig utveckling och ett uppseendeväckande kliv för bandet. Men jag gillar det, det är det intressantaste göteborgarna har gjort på 10 år, typ.

Årets mest förväntade
Att VADER för en till platta och det låter precis som…. VADER. Och det är ju så man vill ha det!

Årets personliga fynd
Oj vad många det finns att välja på. VANHELGD, ANCIENT ASCENDANT, TEMPLE OF VOID… men till sist måste ändå rösten falla på tyskduon MANTAR. Debuten “Death By Burning” är fantastisk, och bandet levererar dessutom live. Och visst är det något speciellt med en duo?

Årets sömnpiller
Trumspelet signerat Phil Rudd på AC/DC-plattan “Rock Or Bust”. Herrejesus vad träigt!

Årets omslag/förpackning
Överlag tycker jag att det är lite svagt med extra sexiga förpackningar och omslag i år. Läckrast är nog “The Satanist” av BEHEMOTH, eftersom såväl titeln som målningen på framsidan ger ett episkt avtryck.

Årets spelning
KADAVARs gig på Getaway Rock Festival var en enda röra av svett, skägg och sväng. Tamejfanken det bästa jag sett på… ja.. otroligt länge!

Årets låt
Förstås ett närapå omöjligt uppdrag, men jag finner det ändå svårt att förbise The Ghost I Used To Be med PALLBEARER. Runners-Up? Hur många som helst!

Sarea – This Is Not Goodbye


SAREA - This Is Not Goodbye - CoverARTIST
: Sarea
TITEL: This Is Not Goodbye
RELEASE: 2016
BOLAG: Supernova Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När SAREA släppte föregående alstret, “Alive” (2010), recenserade jag den plattan på annan adress. Jag konstaterade då att hitrefrängerna var generöst förekommande, men att “…nästan varenda ett av skivans elva spår har exakt samma uppbyggnad, med snyggt och drivet dödsmetallriffande och growl fram till refrängen, där hitmaskinen vrids upp till full effekt. Bristen på variation i det avseende får det hela att kännas en smula förutsägbart och minst sagt utstuderat.”

Bandet har i viss utsträckning tagit lärdom. Även om bandets grundläggande DNA knappast har förändrats (det handlar fortfarande om en kropp av elegans och melodier iklädda en hårdare riffskrud) är variationen något större på “This Is Not Goodbye”. The Catch 22 är föredömligt hård rakt igenom, och Hope må förvisso ha en snygg refräng men den levereras med desperat skriksång. Variationen är alltså något större denna gång, vilket är av godo.

Inget ont om insmickrande melodier (bandets bästa låt är förmodligen oförskämt hittiga Borderline från förra plattan) men i mina öron är SAREA som allra bäst när de omfamnar sin lite mörkare sida. Lyssna t.ex. på TwentoOne, där den blytunga inledningen är omöjlig att inte nicka i takt till medan de efterföljande lugna partierna känns lite för radio-skvaliga för att verkligen få fäste.

Överlag är “This Is Not Goodbye” en elegant platta, förmodligen väl anpassad både för den något yngre publiken och den amerikanska marknaden. Det känns som en väldigt, tja… samtida platta, helt rätt i tiden. Möjligen är mitt problem att det är jag som inte är samtida, för jag har lite svårt att fullt ut gå igång på detta. Det är välskrivet, välproducerat, väl utfört – men jag saknar det där lilla extra, en nerv som får det att sticka ut.

Dock: är du ett fan av band som SONIC SYNDICATE, SCAR SYMMETRY, SOILWORK (i deras mjukare stunder) eller THE UNGUIDED gör du förmodligen klokt i att spana in SAREA, då de är och nosar på samma nivå.

Intervju: Miguel Espinosa från Persefone

 2013 utnämnde WeRocks Martin Bensch PERSEFONEs ”Spiritual Migration” till 2013 års med råge bästa album. Nu har samme man haft ett brevledes snack med bandets keyboardist Miguel Espinosa, strax innan bandet lämnade hemlandet Andorra för en turné i Japan.

Först och främst, Andorra. När jag tänker på Andorra så tänker jag snarast på småstater och inte på metal.

– Verkligen, Andorra är inte precis platsen som folk förknippar med metal. För att vara helt ärlig så har det funnits tillfällen i bandets historia där faktumet att vi kommer från just Andorra har varit negativt för bandet. Vi fick till och med svar från olika skivbolag där de kallt konstaterade ”att vara från Andorra är inte coolt”. Men sedan en tid har vi märkt att det snarare är tvärtom – folk verkar tycka att det är intressant att vi kommer från Andorra.

Själv då – hur intressant är det enligt dig att komma från Andorra?

– Det är ett fint litet land, väldigt inspirerande om man gillar berg och natur. Sedan har vi faktiskt en växande metalscen, även om den såklart inte kan komma i närheten av den svenska.

Bandet har, likt flera andra band, haft sina medlemsbyten.

– Jo, det stämmer. När vi höll på att spela in vårt första album (”Truth Inside The Shades”, 2004, redaktörens anmärkning) så lämnade vår trummis bandet. Sedan kom Aleix Dorca in och spelade på ”Core” för att sedan lämna bandet. Men det stämmer att från det att vi började jobba på ”Shin-Ken” så har vi inte bara fått än större framgångar utan vi har fått behålla samma medlemmar. Visst har det funnits stunder då vi har haft konflikter men inte tillräckligt för att någon medlem har känt sig tvungen att lämna.

Jag kom först i kontakt med er genom förra årets magiska skiva ”Spiritual Migration”. När jag lyssnade på era tidigare alster så kände jag att det alltid hade funnits något väldigt speciellt med er musik, men det var först på den skivan som allt verkligen klaffade. Hur ser du på detta?

– Tja, nu när vi har haft samma medlemmar så pass länge så lyckades vi hitta en kreativ ådra som det verkligen var njutbart att följa och det är kanske så att det avspeglar sig i den slutgiltiga produkten. Som musiker strävar vi alltid efter att växa, bli bättre på våra instrument och att aldrig sluta lära oss saker. Vi är stolta över vart och ett av de album vi har gjort eftersom vi gjorde det bästa vi kunde vid varje given tidpunkt.

Om vi ska prata lite om ”Core”. Den släpptes först 2006 och ges nu ut i ommixad version. Vad vad det som fick er att vilja ge ut skivan igen?

– ”Core” är skivan som vi alltid har känt aldrig fick en rejäl chans i mediebruset. Den gavs ut på ett väldigt litet bolag efter det att väldigt många bolag hade refuserat den. På det rent musikaliska planet var vi väldigt nöjda med skivan, så där kände vi att vi inte ville ändra på något. Det var faktiskt bara en sak som vi har gjort: när vi hade avslutat inspelningen och mixningen så upptäckte vi att vi hade glömt en keyboard. Så den har vi lagt in. Får se om folk märker någonting, hehehe!

Skivan är ju helt baserat kring historien om Persephone. Vad är det kring den historien som är så lockande att ni valde att basera ett helt album kring den?

– Vi letade efter ett koncept, och vi tänkte att just historien om Persephone verkligen var cool. Vi kollade upp legenden lite närmre och upptäckte att den var mer än lämplig att basera ett helt album kring. Historien innehåller tre karaktärer så vi gjorde tre låtar som berättade historien från karaktärernas olika synvinklar.

Hur jobbade ni fram albumet?

– I PERSEFONE kommer alltid musiken först. Vi känner oss först och främst som musiker och inte som textskrivare. Processen är i stort sett likadan från skiva till skiva. Någon i bandet kommer med en idé. Det kan vara ett riff, en ackordssekvens, vadsomhelt egentligen, och så tar processen sin början där. Vi gillar dock att hålla kvar vid den ursprungliga idén och istället för att avfärda den så jobbar vi på den tills dess att den reflekterar bandets stil.

Har ni funderat på att framföra skivan i sin helhet?

– Vi har faktiskt gjort det en gång! Hela skivan rakt igenom – 70 minuter av musik och sen gick vi av. Reaktionerna från publiken var lite annorlunda. Vi har ju vår dödsmetallsida, och ”Core” innehåller en hel del ”proggiga” inslag. Om man går för att se oss så kommer man att inse att vi gillar att visa upp vår mer extrema sida, så att spela ”Core” rakt igenom var faktiskt ganska konstigt för oss. Men man ska aldrig säga aldrig – kanske vi kör skivan rakt igenom nu när den släpps igen.

Det var det hela! Tack ska ni ha för er musik, och jag hoppas verkligen att vi får chansen att se er här uppe vid våra breddgrader någon gång?

– Tack så mycket, Martin! Vi känner till att PERSEFONE har börjat bli i alla fall något kända i Sverige på något sätt. Kanske kommer vi att spela där snart! Jag skulle också vilja inbjuda till att man kollar in vår Facebook-sida och vår officiella hemsida. Tack så mycket!