ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 29 november, 2012
OPETH – igen?! Jo, jag vet, vi har ju skrivit en del om detta band. Inte mindre än fyra gånger i livesammanhang. Kan det inte räcka nu? Ett rent subjektivt svar på denna fråga är ju, såklart, nej. Inte när man ligger på den rent vansinniga nivå som OPETH de facto gör.
För är det nåt man vet att man kommer få när man går på en konsert med OPETH så är det kvalitet. I allt. Idag när vilka lallare som helst kan åstadkomma en bra skiva i studion så är det så oerhört skönt att veta att det fortfarande finns musiker som sätter hantverket i centrum. Det gäller förmågan att skriva låtar som dräper, det gäller det rent utomordentliga ljudet som levereras, och det gäller den rent überjävliga kompetensen att lira brallorna av den stora publiken som var på KB igår.
Om ni såg bandet på förra turnésvängen då bandet endast spelade låtar med rensång och kanske drog er för att gå på gårdagens konsert på grund av detta faktum – då tycker jag synd om er. För nu är growllåtarna tillbaka i setlisten med kraft – redan som andra låt drar OPETH igång Ghost Of Perdition. Gåshud? Jajemensan! Vad gäller setlisten så är det en del nyheter. Ja kanske inte om man sett bandet de senaste fem gigen – då bjuder bandet inte på speciellt många överraskningar. För oss andra så är det synnerligen roligt att se att lågoddsare som White Cluster från “Still Life” spelas med en övertygelse som imponerar. Jag har faktiskt aldrig hört den låten live så jag uppskattar den extra mycket.
Lika kul är det att se både tidigare nämnda Ghost Of Perdition som Reverie/Harlequin Forest från “Ghost Reveries” åter i setlisten. Jag har inget alls att klaga på vad gäller låtvalet, även om det såklart alltid kommer finnas låtar som det hade varit kul att höra. Lyxproblem minst sagt – och något förväntat då OPETH har låtar av rysansvärd kvalitet så att de med lätthet hade kunnat spela i ca 10 timmar utan att det hade gått slentrian i liret.
OPETH fastställer sin rent makalösa nivå med gårdagens gig – precis så som jag hade förväntat mig. Tråkigt? Inte en chans då Mikael Åkerfeldt är prick så ironiskt kul som han brukar vara. Det är oerhört befriande med en frontman som är så totalt avslappnad med sin publik som Åkerfeldt är. Det är nästan som att bevittna ett samtal mellan två personer. Och det är, i all sin tramsighet, oerhört kul.
Mest nöjd är jag över den episka versionen av Deliverance som är en av mina absoluta favoritlåtar av bandet. Ska jag hitta något att anmärka på är det att det blir lite väl uppenbart att det kommer spelas extranummer. Men om man likt OPETH kommer ut och avslutar med Blackwater Park då blir detta endast en radanmärkning.
Setlista:
The Devil’s Orchard
Ghost Of Perdition
White Cluster
Hope Leaves
Deliverance
Hessian Peel
Häxprocess
Reverie/Harlequin Forest
Blackwater Park