ARTIST: Narvik
TITEL: Ascension To Apotheosis
RELEASE: 2016
BOLAG: Folter Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tänk er en komplett uppsättning ingredienser för en klassisk black metal-platta á la vårt västra grannland. En mix av dissonanser och dunkla moll-progressioner, massiva pukrullningar, D-takt och plågad sång. Tänk er sedan att kockarna som skall slänga ihop anrättningen hyser en fäbless för perfektion, är duktiga på att följa ett recept, men kanske inte riktigt har den där medfödda känslan för vad som ger slutresultatet en unik touch.

Ovanstående motsvarar ganska väl mina fördomar när jag tar mig an att lyssna på sydtyska NARVIK. Det faktum att man tagit bandnamnet från en norsk stad ger mig dåliga vibbar. Nu är det ju tack och lov inte alltid som man får sina fördomar bekräftade, och i det här fallet… äh, i det här fallet var det precis som jag trodde! Problemet är inte att NARVIK är genuint dåliga. Produktionen är oklanderlig med stora pukor, basen som ett tydligt urskiljbart instrument och föredömligt krispiga gitarrer. D-takten sitter med militärisk precision, och en och annan mässande bakgrundskör fyller ut ljudbilden fint.

Problemet är väl bara att ”Ascension To Apotheosis” är… tja, en musikalisk motsvarighet till torgkonst, kanske? Tavlorna är i sig väldigt skickligt hantverke, men det saknas själ. Det är mer av skickligt utförda efterapningar än genuin konst, och även om man kan titta på dem och nicka lite beundrande för sig själv är det sällan något man köper. Efter ett antal genomlyssningar av NARVIK:s platta har jag fortfarande inte hittat något som biter sig fast, som engagerar, eller som – sig bör, kanske, vi snackar ändå black metal här – skrämmer. Nej, NARVIK, nästa gång slänger ni receptet, ger fan i att rengöra köttyxan så noga, och slänger i lite slaktavfall i grytan. Då, men inte förr, lovar jag att ge er en ny chans.