ARTIST: Oceans of Slumber
TITEL: The Banished Heart
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg
”Här kommer alla känslorna på eeeen och samma gång”, sjunger Per Gessle, och lämnar onekligen alla lyssnare åtminstone med en känsla av förundran över hur en Halmstads-son kan låta så sjukt mycket som en Eskilstuna-bo? Vilka känslor man i övrigt får av Per Gessle låter jag vara osagt, enligt devisen att har man inget snällt att säga, så…
Nu handlar den här recensionen som tur är inte om Halmstads Per Gessle, utan om Texas-bördiga OCEANS OF SLUMBER och deras tredje fullängdare ”The Banished Heart”. Och här finns det onekligen väldigt mycket känslor, allt från nattsvart sorg, krypande desperation och gnagande ångest till bitterljuv längtan och skir romantik. Spännvidden på uttryck är precis som på föregångaren ”Winter”, en av 2016 års bästa plattor, monumental. Som bandets trummis och primära låtskrivare, Dobber Beverly, uttrycker det: ”Skivan utforskar koncept som försummelse, döden, hjärtesorg, kärlek och att finna frid. ’The Banished Heart’ representerar återkomsten, återkomsten av liv eller kärlek efter en lång exil, när allt har verkat förlorat eller hopplöst.”
Låter det en smula högtravande så är det förmodligen för att det är det, OCEANS OF SLUMBER är ett (i positiv bemärkelse) pretentiöst och ambitiöst band, omöjligt att placera i något fack – mer än det skickliga. Även på denna himmel, precis som på vår egen nordliga, finns det en stjärna som lyser klarast, och inget ont om övriga bandmedlemmar, men sångerskan Cammie Gilbert skiner trots allt något mer än sina vapendragare. Hennes röst är ett fantastiskt mångfacetterat vapen, som både förför och oroar. Lyssna till exempel på inledande The Decay of Disregard, där hennes insats bitvis får mig tänka på en av de där svarta änkorna-arterna som dödar och äter sina manliga partners efter fortplantningen. Känslan som förmedlas är olycksbådande och mörk, men samtidigt oemotståndligt kittlande.
Det finns flera andra spår som också når fantastiska höjder, så som episkt långa titelspåret The Banished Heart, melankoliskt vackra Howl of the Rougarou och intrikata A Path to Broken Stars (lägg där särskilt märke till det briljanta gitarrspelet som tar sin början efter dryga halvminuten) för att nämna några. En viss ojämnhet i materialet går dock inte att förneka, vilket är det enda som i mina öron drar ner helhetsbetyget. Det skall dock sägas att givet mängden detaljer att upptäcka i OCEANS OF SLUMBERs hantverke, skulle jag inte bli förvånad om den redan starka betygsåtta som här delas ut kan öka ytterligare ett snäpp över tid.
Det som kan sägas säkert redan nu, är i alla fall att ”The Banished Heart” är en av de där plattorna som kommer att vara med i diskussionen när höjdpunkterna under 2018 till slut skall summeras.