ARTIST: Martyrdöd
TITEL: Hexhammaren
RELEASE: 2019-05-10
BOLAG: Centurey Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Trots en ganska lång rad medlemsbyten under MARTYRDÖDs nu 18-åriga existens, har bandet lyckats skapa och behålla ett ganska tydligt sound. Den egensinniga mix som kännetecknar Stockholms-akten bygger på en bas av punkskramlig och köttig old school-döds, kryddad med en och annan tydligt nordisk mollslinga och några nypor black metal-känsla.

I det avseendet inget nytt under solen på ”Hexhammaren”, soundet lever vidare. Även om  blandningen är ganska cool, och ljudbilden tacknämligt svulstig och rå, tar det ganska länge innan plattan verkligen slår an en nerv. De inledande spåren manglar på med god energi, men utan tydliga hooks med undantag för Rännilar som är vacker. Det är egentligen först i och med sjätte spåret Syrien Nästa och dess mollklingande desperation som det verkligen suger till i magtrakten, en nivåhöjning som förvaltas väl av knogmackan Cashless Society.

MARTYRDÖD håller sen nivån väl under skivans andra halva, då pärlbandet med In The Dead Of Night, Den Sista Striden, och Pharmacepticon alla tre hittar en ganska bra sweet spot mellan mollharmonier och rå, frustande energi. Avslutningen i form av Sthlm Syndrome är också ett starkt kort, och sätter en snygg punkt för tillställningen.

Det stockholmarna skall ha credd för är att desperationen känns genuin, flertalet av låtarna rycker och drar i kopplet och klöser på dörren till lyssnarens uppmärksamhet med vassa klor. Sen tenderar det ändå att bli aningen jämntjockt under vissa partier, och skivans inledning är som sagt i svagaste laget. Jag misstänker att jag hellre hade tagit del av MARTYRDÖD live än på skiva – och då med utökad personförsäkring som sannolikt smart drag vid vistelse långt fram i publiken…