Live: Rome & Forndom på Musikens Hus

ARTIST: ROME, supporterade av FORNDOM
LOKAL: Musikens Hus, Göteborg
DATUM: 13 februari, 2022

Det är genom ett regnigt, blåsigt och gråkallt Göteborg som spårvagnen slingrar sig mot Majorna och Musikens Hus denna söndagskväll. Det är således en tvättäkta västkustvinter som möter ROME, alias Jérôme Reuter med kompmusiker, när de nu rundar av denna turnévända. Vätan och kylan utomhus kontras dock väl av värmen inne på Musikens Hus, både avseende faktisk temperatur och Reuters uppenbara glöd för den musik han bjuder på.

ROME: “Folk noir”, där singer/songwriter möter all den svärta man annars enbart finner inom metal-scenen.

Jag släntrar in i lokalen kring halv åtta på kvällen, ungefär halvvägs igenom förbandet FORNDOMs set. Eller ja, band och band, det handlar om ett enmansprojekt i form av Ludvig Swärd, som i suggestiv ljussättning och rikligt med effektrök framför sin mässande, malande fornnordiska folkmusik. Tänk lite som WARDRUNA, fast långsammare och mer diffust. På skiva kan jag uppleva att FORNDOM är lite väl svävande och planlösa, men live hittar musiken en växel till, mycket tack vare Swärds kraftfulla stämma och den effektfulla inramningen. Trivsamt, utan att för den skull riktigt greppa tag och förföra.

FORNDOM: Suggestiv och malande fornnordisk folkmusik.

Knappa timmen senare är det dags för huvudnumret, som med en ganska avskalad approach (trummis, basist/körsångare, elgitarrist och Jérôme själv på akustisk gitarr och sång) kör en setlista där de mer excentriska numren ur diskografin får stå tillbaka för ett överlag lite rakare och mer live-anpassat urval. Den inledande halvan av det ordinarie setet är stark, där låtar som The Secret Germany, Celine In Jerusalem, Skirmishes For Diotima, Death From Above och Parlez-Vouz Hate? samtliga funkar finfint och får bra gensvar från publiken.

Publiken är förvisso inte så stor, ROME är en tämligen väl bevarad hemlighet för den breda massan. Det i sig är kanske inte så konstigt. Vi snackar trots allt om ”folk noir” med ofta historiska texter om krig och andra stora skeenden, där de influenser artisten själv droppar innefattar musikartister som Jaques Brel men även tänkare/lyriker som Albert Camus och Jean Genet. Intressant är också en lång rad musikaliska samarbeten med alla möjliga från BEHEMOTHs Adam Darski via PRIMORDIAL till ME AND THAT MAN och vår egen Joakim Thåström.

Nåväl, det var ett stickspår. Även om publiken som konstaterat inte är så manstark, så framstår den som hängiven och tämligen väl insatt i luxemburgarens material. Och, tematiskt riktigt sett till musikens svärta och melankoliska desperation, konsekvent klädd i svart kombinerat med… mera svart.

Jérôme själv bär samma färger, men framstår denna afton ändå som tämligen uppsluppen för att vara honom. Det skojas lite med både ljud- och ljusteknikerna samt några ur publiken, och vid ett tillfälle konstaterar han brett leende att han visserligen älskar den här lokalen… [gestikulerar mot den branta spiraltrappan som från scenens bakre hörn leder upp till logen] …”men den där jävla trappan, alltså”.

I mitt tycke peakar spelningen strax efter det tidsmässiga krönet när The Twain, Ächtung Baby och den kanske största hiten One Lion’s Roar följer efter varandra, där den sistnämnda orsakar en trivsam allsång i lokalen. Sen sjunker intensiteten under några låtar, innan det ordinarie setet avslutas starkt med Who Only Europe Knows.

Efter en kortare paus kommer frontmannen och elgitarristen Eric Becker tillbaka in på scen och framför Coriolan, ett uppenbart improviserat tillägg på setlistan som föranleder viss förvirring i tekniker-båset. Efter detta ansluter trummis och basist för en avslutande trio låtar i form av The Spanish Drummer, One Fire (här lyfter det riktigt bra igen, helt klart det extranummer som har bäst slagkraft) samt Swords To Rust.

Sammantaget en stark spelning, trots ett visst tapp i slagkraft under den senare delen av det ordinarie setet. Jérôme Reuters trasiga, sensuella basröst är verkligen helt fantastisk, och hans formtoppade förmåga att skriva lika vackra som desperat sorgliga låtar är verkligen inte fy skam den heller. Det skall medges att han blandar och ger på skiva, en del av materialet är påtagligt underligt och svårlyssnat, men när urvalet av material live-anpassas på det här viset blir resultatet synnerligen tilltalande.

Jérôme Reuter, i besittning av en gudabenådat mörk och berörande stämma.

Har vi tur återkommer ROME till Sverige tillsammans med PRIMORDIAL i april senare i vår, förhandlingar pågår. För de som ännu inte stiftat bekantskap med luxemburgaren rekommenderas ett konsertbesök då!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.