ARTIST: The Hellacopters
LOKAL: Liseberg, Stora Scenen
DATUM: Lördag 28 maj, 2022

THE HELLACOPTERS lirar inte rock, THE HELLACOPTERS är rock. Sen finns det en hel del i övrigt som kan och bör sägas om denna ljumma försommar-afton på Liseberg, men detta är och förblir det viktigaste.

Jag gillar egentligen inte Lisebergs stora scen nämnvärt som hemvist för konserter, åtminstone inte om och när den akt som skall beskådas är en jag verkligen gillar. Anledningen till denna är att det påminner om när amerikaner går på sport. Det som händer på arenan är förvisso trevligt, men det är inte nödvändigtvis något man brinner för – det är mer en fond för att umgås i goda vänners lag, och äta/dricka något (nåja) gott.

Samma fenomen brukar inträda när Liseberg står värd för musikframträdanden, det kan absolut vara en hyggligt månghövdad publik, men den är inte nödvändigtvis lika genomsnittligt engagerad som publiken på en klubbspelning. För då har man gått dit specifikt för artisten, här på Liseberg är det för många mer av ett trivsamt jippo, det händer något (inte lika viktigt vad).

Inte ens kultförklarade rock ’n’ roll-giganterna THE HELLACOPTERS undslipper detta fenomen. Publiken är mångtalig, och visst finns det en hygglig andel patch-försedda jeansvästar och stilenligt retro-doftande polisonger i publiken, men likafullt märks det att långt ifrån alla har en genuin relation till bandet på scen.

Men nog om det, för herrarna på scen levererar likafullt. Precis som förväntat, får man väl ändå säga, då Nicke, Dregen och de andra är fullblodsproffs ut i varje fingernagel. Man inleder med Reap A Hurricane från färska, nya plattan ”Eyes of Oblivion”, och det är skönt att märka hur sömlöst och fint det nya materialet passar in i katalogen. Annars är det ändå klassiker som Carry Me Home och Like No Other Man som får bäst gensvar av de tidiga låtvalen i setet.

Kvällens enda engagemangs-mässiga dipp kommer under svepet Born Broke, Eyes of Oblivion och Ghoul Street. Detta trots en flitigt kämpande Dregen, som efter bästa förmåga hoppar runt på scen med sin skadade fot i sådan där stöd-stövel man har istället för gips. Det ser omåttligt charmigt ut, på ett nästan hjärtevärmande gulligt sätt, hur han kämpar med rock ’n’ roll-poserna och röjandet, trots sin snudd på enbenta disposition.

Sen blir det åka av igen, även om resan mot ett sprudlande mål inleds med kvällens mest långsamt sensuella nummer i form av So Sorry I Could Die. Med vibbar både av 60-talets Motown och 70-talsakter som GRAND FUNK RAILROAD (lyssna på Heartbreaker) är detta nya alster en enorm hitlåt, som greppar åtminstone mitt hjärta med fast hand och orsakar påtaglig känslosamhet. Starkt!

Därpå höjs intensiteten, både i form av låtvalen och genom Nickes och Dregens agerande på scen. Även om Nicke som vanligt inte är en ymnig talare mellan låtarna, jobbar han här tämligen hårt med yvig gitarrföring och plågade poser medan han och hans mannar bjuder på klassiskt rockgodis som Toys And Flavors, Everything’s On TV, The Devil Stole The Beat From The Lord, No Song Unheard och personliga stänkar-favoriten Soulseller. (Den sistnämnda svänger för övrigt precis som väntat utav bara h**vete…)

Som parentes är en kul detalj under denna sektion av gigget att ’koptrarna smyger in en take på Roky Erickson-klassikern Night Of The Vampire i sitt framförande av Tab, ett av publikreaktionerna att döma uppskattat tilltag.

By The Grace of God avslutar det ordinarie setet, samtidigt som ett par rosaröda strålar kvällssol bryter igenom de sista kvardröjande resterna av eftermiddagens regnmoln och bäddar in Liseberg i trolskt förskymningsljus. Efter en klädsamt kort frånvaro återtar THE HELLACOPTERS scenen och stänger butiken med frenesi och eftertryck i form av superfina pärlbandet Hopeless Case of A Kid In Denial, I’m In The Band (som faktiskt lyckas generera en klart hörbar allsång under vissa partier) och (Gotta Get Some Action) Now.

Det solida framförandet till trots så går det inte att komma ifrån att inramningen denna afton inte är ideal. Trots en fin sommarkväll och en ganska stor publik rent numerärt, så infinner sig aldrig riktigt den där genuina gig-glöden, just givet att för stor andel av publiken bara är där, mer än att vara där specifikt för ’koptrarna. Men med det sagt, så skall det heller inte råda någon tvekan om att aftonen var kalasfin för de av oss som faktiskt var där specifikt för THE HELLACOPTERS.

Nicke, Dregen & Co lirar inte bara rock ’n’ roll. De är rock ’n’ roll. Attityden på scen har helt rätt balans av cool och charmig, framförandet är rent tekniskt oklanderligt, och låtmaterialet är snudd på oslagbart inom sin genre. Gott så, och tack för showen!