ARTIST: Gaerea (med Tar som support)
LOKAL: The Abyss
DATUM: 18 juni, 2023
Ord… vad futtiga de är ibland. Som här, när man skall försöka göra den själavrängande upplevelse portugiserna i GAEREA bjöd publiken på The Abyss på. Det går liksom egentligen inte, man behövde vara där. Men låt mig ändå göra ett försök.
Innan de utsökt ångestladdade portugiserna äntrade scenen på ett hett och (trots konkurrens från ett skapligt gäng som kallar sig METALLICA och lirar på Ullevi denna afton) välfyllt The Abyss fick supporten för kvällen, lokala akten TAR, chansen att göra ett avtryck. Något jag skulle säga att de lyckades med, och att döma av reaktionerna hos resten av publiken var jag inte själv om att tycka det. En fin blandning av tyngd, stackaton med taggiga törnen, och krispig melankoli, tight framförd med stilpoäng för härligt desperat ylande från frontmannen Alexander Andersson. (Detta även om sången bitvis låg aningen lågt i mixen.)
En vanlig afton hade TARs prestation absolut kunnat ses som på huvudakts-nivå. Men nu skulle ju detta inte bli någon vanlig afton, då…
Jag hade förvisso hört från bekanta att GAEREA skulle vara ruggigt starka live. Bara häromdagen skrev WeRock-kollegan Martin därtill om hur bandet gjorde ett starkt framträdande på Copenhell, trots att dagsljus och stor scen kanske inte är den ideala sättningen för deras vackert sorgsna, vansinnigt intensiva introspektiv. Men jag var ändå inte beredd på den upplevelse portugiserna skulle bjuda på i The Abyss intima dunkel.
Redan från de första tonerna av inledande Mantle till dess att sista ackordet klingat ut, trollbinder och förför GAEREA med teatralisk inlevelse, isande ångest och en energi som känns som om den hade kunnat riva sönder hela solsystem om man släppte ut den ur gig-lokalen.
Det teatraliska står absolut i centrum om man ser specifikt till frontmannen Guilherme Henriques. Dold bakom en av bandets signifikativa svarta huvor växlar han mellan att hänga långt ut i publiken från scenkanten och skrika själen ur sig, glida runt på scenen med förföriskt ormande höfter medan han låter sin hand teckna obskyra tecken i luften, låta sig falla handlöst till golvet för att där vrida sig i själsliga plågor, och emellanåt skenhänga sig själv i huvan.
Intensiteten med vilken han gör detta får den svarta skjorta han är iförd att inom ett par låtar klistra glansig vid hans kropp, blöt av svett. Det svarta kropps-smink hans underarmar varit täckta i har smält och runnit bort i sotstrimmiga rännilar, för att avslöja tatueringarna där under.
Samtidigt som Henriques förför publiken manglar resten av bandet på med en frenesi, och en samtidigt isande kall elegans, som det över tid blir omöjligt att värja sig mot. Som åskådare förflyttas man bort från The Abyss, bort från den svenska högsommar-varma kvällen på hipstriga Andra Långgatan utanför. Någonstans kring Absent mitt i setet finner man sig förflyttad till det krispigt ångestladdade universum GAEREA skapar med sin musik, ensam med sin själ skoningslöst blottlagd framför sig.
En själavrängande upplevelse, som sagt. Men herregud vilken vacker sådan! Under den sista låten, som gärna hade fått hålla på i en timme till, upptäcker jag att kinderna är våta av tårar, så pass berörd har jag blivit. Så när musiken till slut tystnat, och frontmannen till slut ålat sig upp från scenkanten där han låtit sig kollapsa under det avslutande crescendot, känner jag en stor och varm tacksamhet.
Genom åren har antalet klubbspelningar jag bevistat nått och passerat ett tresiffrigt antal, med det gig portugiserna bjuder på denna afton kvalar i mycket god konkurrents ändå ledigt in på topp tre. Tack, GAEREA… tack så oerhört mycket!
