ARTIST: STRÖM
TITEL: “En Orkan På Vår Sida”
RELEASE: 2024
BOLAG: Black Lodge
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson
2022 debuterade Småländska STRÖM med sin säregna blandning av progg, AC/DC-rock, baksnus och svenska poetiska texter. Den självbetitlade debuten levererade ett helt pärlband singlar, och för oss som fastnade i skivan var det hart när omöjligt att slita sig fri; den fäste hårdare än gårdagens rester på ett grillgaller. För undertecknads del bar det hela vägen till förstaplatsen på årsbästalistan, men det ska erkännas att det vid första anlyssningen var musik som gjort för att få lyssnaren att hajja till. Vattendelare, minst sagt, där resterande del av redaktionen inte alls delade förtjusningen. Förståeligt och synd för dem. Helt rätt att uppföljaren “En Orkan På Vår Sida” skärskådas av någon som sett ljuset då, för det är såklart en förutsättning för en någorlunda rättvis bedömning – här är nämligen intet nytt under solen. Kvar finns känslan av progg (Mitt Liv Som Dum eller avslutande Tack För Mig), AC/DC-vibbar (typ resterande del av skivan), stolt flaggviftande folkölsromantik och poesi (en strof som “vart jag mig i världen vänder har jag bara mina händer” är ett fint exempel). Hela skivan summeras allra bäst i starkaste spåret Småland, vars text med lätthet skulle kunna utgöra nationalhymn för landskapet i fråga, samtidigt som låten sammanfattar STRÖM i all sin prakt.
Likt debuten har efterföljaren erhållit många varv i spelaren för att bottna rejält och låta musiken fästa. Herrar Zdravko Zizmond (sång), Calle Sjöqvist (gitarr), Johan Siljedahl (gitarr & percussion), Joel Carnstam (bas) och Tomas Salonen (trummor) sitter på ett närmast unikt recept i svensk musik idag, och “En Orkan På Vår Sida” lär ta dem till fortsatta höjder. De hyllas av creddiga skribenter som Fredrik Strage och för den delen Ronnie Svensson på Nyhetsmorgon och det är bandet väl värda. Ändå håller jag uppföljaren en smula svagare än förra given.
“En Orkan På Vår Sida” har sin riktiga topp i tidigare nämnda Småland, men övriga toppar är glesare och med lägre höjd än vad som var fallet på “Ström”. Efter inledande titelspåret landar skivan under ett par låtar på en platå där spåren Blodsprängda Ögon, Aristokrat, Kicken och Knoga För Jämnan blir relativt jämntjocka. Bra, men på gränsen till transportsträcka innan andra halvan av skivan tar vid med fler spetsiga toppar i form av exempelvis Stämpelklockan och Med Min Längtan (Lämnar Jag Dig). Det är måhända naivt att ha förhoppningar om samma fullträff rakt igenom som fallet var med debuten och det är givetvis petitesser i sammanhanget när “En Orkan På Vår Sida” är såpass stark, men… kom den kanske lite för snabbt inpå och hade vunnit ÄN mer på att få mogna lite till?