Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Poison Pages
ARTIST: Tribulation
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar detta! Att TRIBULATION har vandrat långt bort från den traditionella döds som kännetecknade debuten till detta ser jag bara som logiskt. Jag gillar den svala känslan, detta känns coolt och med rätt twang i gitarrspelet. Den rena sången är ju något som växer för varje lyssning, det gäller inte bara den  här låten utan hela skivan. Är det det bästa bandet gjort? Nä, inte på långa vägar, men intressant nog för att jag ska stampa takten förnöjsamt. Låten är ljummen, skivan är mer intressant som helhet.
Robert: TRIBULATION har varit på väg hit ett tag tycker jag, att göra sin ”goth-platta”. Underliggande har det musikaliska dragit hitåt, och den största skillnaden är väl egentligen sången och att det musikaliskt är mer avskalat. Det är måhända en aning ovant, men det sätter sig fint över ett par varv och blir bra. Ska vi gissa att vi ser tillbaka på den här skivan om ett par år och betraktar den som PARADISE LOST’s ”One Second” ungefär? Fin värme, men inte det starkaste i karriären.
Fredrik: Frågan är väl om ens DEPECHE MODE själva hade kunnat göra en platta som andats mer DEPECHE MODE än vad TRIBULATION gjort med ”Sub Rosa In Æternum”? Dödsmetall-rötterna lyser med sin frånvaro, här är det sval och aningen kultursvår gothpop som serveras. Det är dock alls inte oävet, utan tämligen trivsam och stämningsfull lyssning som initialt ser ut att kunna växa något över tid. Inte glödhett, men plusgrader, absolut.

LÅT: A Thousand Days
ARTIST: Entheos
VALD AV: Fredrik

Amelie: En bra låt är alltid en bra låt. Detta är inte unikt men allting sitter där det ska. Vokalisten Chaney Crabb besitter en säregen teknik jämfört med många andra kvinnliga growlare. Detta är fint rakt igenom och värmer gott med dragning mot det riktigt heta.
Martin: Löjligt bra. Ett tungt sväng i början, ashärliga riff. Det påminner om THE BLACK DAHLIA MURDER till viss del. Jag älskar sången som det är härlig variation på. Solot är det som får mig att njuta i fulla drag, bra uppbackning av trumspelet dessutom. Hett!
Robert: Inte oävet, och jag gillar att man tar ut svängarna – men ändå blir min bestående tanke att jag behöver lyssna på CATTLE DECAPITATION. Detta är lite som en ljummen version bara.

LÅT: Carmina
ARTIST: Bombus
VALD AV: Martin

Robert: BOMBUS är BOMBUS, varken mer eller mindre. Det är såklart bra – musikaliskt, produktionsmässigt, svängigt, lagom smutsigt – och överraskar vare sig negativt eller positivt. Höga förväntningar som möts: detta är hett som sig bör!
Fredrik: Detta låter ganska precis som förväntat. Bra driv, ganska snyggt riffande, stilpoäng för en lagom elak produktion som lyckas låta fet trots det där härligt nostalgiska (men egentligen ganska skräniga) replokals-distpedal-soundet på gitarren. Låten svänger bitvis riktigt fint, bitvis är den lite planlös. Detta är mer bra än inte, men BOMBUS kan bättre när de verkligen får till sina hooks.
Amelie: Jag har aldrig tillhört BOMBUS fans. Visst går det att lyssna på men det här är inget som verkar värmande på mig. Hela nya skivan doftar mycket av 70-tals-covers, tänk Alice Cooper (lyssna t.ex. på The Beast). Ljummet.

LÅT: Swarming Angels & Flies
ARTIST: Sarcator
VALD AV: Robert

Fredrik: I stora stycken charmigt betvingande energi här. Trummorna smattrar ikapp med tremolo-picking-riffandet, och det finns många fina blinkningar till musikhistorien (allt från thrash via old school-döds till tidig black metal) under låtens nästan sex minuter. Vilket, skall också sägas, är fler än vad som behövs, för så starkt och kreativt är inte spåret. Jag blir glad av låten vid första genomlyssningen, men sen svalnar intresset ganska raskt. Men, som sagt, bra frenesi.
Amelie: Skönt röjigt och en låt som fastnar direkt. När jag ser att de flesta av gossarna i SARCATOR är födda en bit in på 2000-talet blir jag även lite imponerad. Välspelat, fartfyllt och riktigt varmt!
Martin: Ruggigt bra detta! Gitarrspelet är ju glödhett. Att det är musik som dyrkar gammeldags dödsig thrash är ju bara ett plus, det ska bli kul att följa detta band i framtiden också. Hett!