ARTIST: Bleeding Through
TITEL: Nine
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: SharpTone Records
BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Jag är konfunderad. Inte så mycket över BLEEDING THROUGH, utan mer över mig själv och vad jag finner mig tycka om jänkarnas nionde (duh) släpp ”Nine”…
Gänget från Orange County i Kalifornien sorterar vanligen in under den genre som brukar kallas metalcore, och kännetecknande för sagda musikådra är att den brukar bygga på en kombination av svulstiga, malande breakdowns i tyngdmässig slagskeppsklass och mer eller mindre radiovänliga refränger. Kanske att det smygs in en och annan snabb riffslinga á la melodisk dödsmetall också, men det brukar vara en något mer blygsamt förekommande komponent.
Det här brukar jag inte nödvändigtvis vara så förtjust i. Det känns emellanåt lite scriptat, som att det följer ett givet format. Här tar dock ”Nine” ett litet steg bort från gruppen, harklar sig, och släpper loss fler inslag som minner om mer konventionell dödsmetall. Här finns en del riktigt snabba och meckiga bitar, men också inslag som andas tungt av Göteborgs-döds. Att BLEEDING THROUGH lyssnade en del på IN FLAMES där i början när bägge banden var unga framstår som sannolikt.
Det är här min hjärna börjar bråka med mig.
För det är ju de där inte-alltför-konventionell-metalcore-bitarna jag borde gilla bäst, sett till vad jag brukar tycka. Men det är i de spår där BLEEDING THROUGH varvar sin (slagkraftiga) aggression med klart mer polerade inslag av rensång och melodier med hooks som jag charmas på allvar.
Håll den tanken. När det gäller de aspekter av ”Nine” jag inte riktigt charmas av, utan ser visst fog för att anmärka på, inkluderar det till exempel att ”ambience”-inslagen (piano, synthar, visst gitarr-plink) ofta ligger lite för högt i mixen. Detta stör tyvärr ut vad som annars är väldigt habilt riffande. Sen är också vissa delar av låtmaterialet i ärlighetens namn liiite för slätstruket för att plattan skall nå de högsta höjderna.
Med det sagt så finns det några riktigt bra bangers, både i form av vissa låtar som helhet och som inslag i andra. Ta till exempel (och det är ett lysande exempel) hur Lost In Isolation från en vemodigt elegant refräng exploderar över i frustande, våldsamt röj. Även breaket innan solot i samma låt är guld.
Andra bra spår inkluderar Dead But So Alive, som även den varvar mosh på steroider med fästande sångmelodier, Path Of Our Disease där keyboardisten Marta Demmel återigen rensjunger med finess, Emery med sin sorgsna, sorgsna refräng, och Hail Destruction i kraft av sitt behagligt malande signaturriff.
Sammantaget räcker det jag hör till den dragna slutsatsen att ”Nine” är en bra platta, och (åtminstone för undertecknad) kanske särskilt så inom sin genre, men inte en lysande platta. Jag kommer även på mig själv med att gärna vilja ta del av materialet live, där brutaliteten kanske hade blivit lite rakare och renare. Jag tror BLEEDING THROUGH vinner på det.