ARTIST: Ulcerate, support Fange
LOKAL: Monument 031, Göteborg
DATUM: 27 maj 2025

Skulle jag skriva en text om ULCERATE och deras gig på Monument 031 igår på samma sätt som ULCERATE komponerar musik, hade jag blandat alla delar av tidslinjen i varje mening, använt mestadels versaler, och struntat i mellanslagen – och jag hade ändå skrivit ack så vacker poesi!

Den soniska upplevelse nya zeeländarna levererar är nämligen mer än lovligt kaosartad, men inte desto mindre lyckas de på något vis skapa en fungerande, och förförande, helhet. Så även denna afton, om än inte omedelbart från start.

Nåväl, jag skall väl inte gå händelserna i förväg bara för att jag kan. Innan de långväga gästerna äntrade scenen var det dags för FANGE från Frankrike att bekänna färg. Givet att deras crossover mellan sludge och dödsmetall har tydliga inslag av industri är det där med elektroniska inslag inget att förvånas över, men med det sagt är det ändå lite exotiskt att de inte har en trummis, utan att trummorna är ett förinspelat/-programmerat soundtrack. ”Exotiskt” behöver tyvärr inte alltid vara att föredra, för det tycks mig som att FANGE tappar lite i atmosfär på detta.

Överlag kämpar fransoserna lite i uppförsbacke. Ljudet är inte det bästa, särskilt inte som lokalen på Hisingen nu tidigt under kvällen fortfarande är ganska glesbefolkad, och därmed lite predisponerad för eko. Då deras sound rent musikaliskt är ganska belamrat med ambience blir kombinationen ganska grötig, vilket gör det aningen svårt att få grepp om vad som lyssnas till.

Det som ganska snabbt utkristalliserar sig är åtminstone att det är när FANGE sänker tempot och plockar fram sina mest meckiga stackato-vapen, som de slår hårdast. De snabbare bitarna blir för grötiga, men när tyngden får stå i centrum är den synnerligen trivsam. Helt lyfter det väl aldrig, även om fransoserna jobbar så svetten bokstavligen lackar, och sångaren Matthias Jungbluth i sina Henrik Rydström-små shorts (ni som vet, ni vet) studsar runt med god frenesi. Därmed är lokalen och publiken kanske inte helt uppvärmda när ULCERATE efter en trivsamt kort paus äntrar scenen.

Även för våra vänner från södra hemisfären börjar tillställningen något i uppförsbacke. Redan när första låten skall kicka igång märks det att något glappar lite i utrustningen för gitarristen Michael Hoggard, och värre skall det bli. Någon låt in i setet lägger grejerna av helt, och krisåtgärder vidtar. Medan trummisen Jamie Saint Merat och basisten/sångaren Paul Kelland jammar på för att hålla fasaden uppe hukar Hoggard och en inrusande tekniker bredvid gitarristens effektpedal-bord.

I skenet av en ficklampa försöker de komma tillrätta med problemet, vilket säkerligen tar närmare fem minuter. Lösningen? En replokals-klassiker! De pallar upp pedalbordet med en sweatshirt-hoodie, och låser sladdarna i fungerande vinklar genom att spänna kablarna virade lite kors och tvärs runt diverse utrustning…

Till slut rasslar tillställningen vidare, och istället för att inte låta alls låter ULCERATE nu högt. Snudd på för högt, tyckts det mig, trots att texten på min Marshall-tisha ironiskt nog lyder ”NEVER TOO LOUD” med versaler. Jag vill inte gå miste om nyanserna i nya zeeländarnas intrikata musik, men får efter en stund kasta in handduken och plugga mina vanligtvis rätt tåliga öron för att skona dem från overload.

Nåväl, det är inte som att behållningen därmed går förlorad. De tre herrarna i bandet är samtliga herrejösses-duktiga på sina instrument, och oerhört tighta även live. Saint Merat på trumpallen är genuint gudabenådad både tekniskt och kreativt, men jag kommer ändå på mig själv med att bli nästan mer imponerad av Hoggard som lyckas lira bandets kaosriff helt oklanderligt.

Med tiden inträder det tillstånd som ULCERATE lyckas frammana även när jag lyssnar på dem på skiva, en hypnotisk trans där musiken flyter ihop med resten av medvetandet, och blir mer av en sinnesstämning än en rent sonisk upplevelse. Bandets musik, stenhård som den bitvis än må vara, är mer som gjord för meditation än för mosh. Andra halvan av konserten lyssnar jag på mer än tittar på, blundandes och förlorad i det melankoliska kaos som sköljer över mig från scenen. När jag öppnar ögonen för en kort stund, ser jag symtomatiskt också kvinnan bredvid mig i publiken stå och gunga till musiken med slutna ögon.

Innan setets sista spår talas det från scenen för första gången, när Kelland riktar ett varmt tack till publiken. I övrigt utgår alla former av mellansnack helt denna afton, så även tidigare från FANGE. Gensvaret är gott, så även efter att de sista tonerna klingat ut. Så gott att ULCERATE faktiskt äntrar scenen för ett extranummer, vilket känns som något off-brand för den typ av upplevelse de annars är, men inte desto mindre som en glad överraskning.

Eftersom nya zeeländarnas musik verkligen är en helhetsupplevelse och inte fokuserar på enskilda detaljer, känns det egentligen meningslöst att kommentera låtval. Men för den som ändå känner att det är intressant, så kan jag meddela att tyngdpunkten absolut låg på material från senaste plattan. De spår som möjligen fungerar allra bäst denna afton är The Dawn Is Hollow, Cutting The Throat Of God, To See Death Just Once och Stare Into Death And Be Still. En detalj jag också vill nämna är trumljudet, som skall ha en fet eloge – jag har nog aldrig hört lika ”stora” pukor eller dito virvel live förut, herrejösses vad mäktigt soundet var på den punkten!

Summa summarum: FANGE håller inte riktigt denna afton, och ULCERATE inleder även de i viss uppförsbacke. Men när spelningen är slut är det likafullt en sorg, där och då hade jag så gärna fått en timme till av hypnotiskt gungande med slutna ögon, invaggad i ULCERATEs vackert melankoliska och samtidigt helvetiskt kaotiska mörker…