ARTIST: Horisont & Hot Breath
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: Lördag 30 oktober, 2021

Visst, det är mycket som kan tyckas vara orimligt denna aftons återgång till live-musik. Men att både huvudakten HORISONT och förbandet HOT BREATH erhåller höga betyg, ja, det är synnerligen rimligt!

Som ingressen säger, det är egentligen alldeles för många saker som är orimliga denna afton. Bara en sådan sak som att den sura mixtur av utspilld öl, svett och ännu mer spilld öl som Pusterviks golv är marinerat i luktar ack så gott! Orimligt. Det jubel som möter förbandet HOT BREATH efter kvällens första låt är – om vi nu skall vara brutalt ärliga – även det förmodligen orimligt högt. Inte för att HOT BREATH på minsta vis misslyckas i sitt värv, tvärtom, de gör en helgjuten spelning, men av jublet att döma hade man kunnat tro att det var självaste HORISONT som äntrat scenen för ett extranummer.

Jag tror att bägge dessa fenomen bottnar i samma grundorsak, att vi som denna kylslagna oktoberkväll tagit oss hit äntligen får uppleva livemusik igen. Efter en alldeles för lång period av pandemi-tillvaro, med allt vad det har inneburit i form av restriktioner och annat, står vi så äntligen här igen. Framför en scen, med en öl i näven och våra förväntningars fjärilar fladdrandes i bröstet. Det går nästan att ta på det, hur efterlängtad denna afton är – trots att det rent tekniskt är en gravöl vi är här för att dela… HORISONT har meddelat att de tänker lägga av, så detta framträdande på hemmaplan är bandets sista klubbspelning någonsin. Endast en festivalspelning 2022 återstår av deras farväl.

Nåväl, först HOT BREATH. Och det måste sägas, jäklar vad de levererar. På skiva är de förhållandevis luftiga och bitvis nästan lite glammiga, men live är materialet skitigare, svettigare, kåtare och med klart högre rock ’n’ roll-faktor. Jennifer Israelsson har hög star quality på ett sätt som påminner lite om Juliette Lewis, och äger scenen med självklar och kaxig pondus. Rösten är därtill om möjligt bättre live än på skiva, något inte alla sångare/sångerskor kan skryta med.

Apropå orimligt, så får nog min egen reaktion när riffandet drar igång räknas dit. Trots den ganska trallvänliga musiken och rummets uppenbart positiva energi upptäcker jag att jag får en klump i halsen, att ögonen nästan vill tåras. Det känns bara så jäkla fint att äntligen få avnjuta livemusik igen, jisses vad jag har saknat det!

Det är inte bara jag som trivs, det märks rakt igenom ett set som innehåller bland andra Right Time, min personliga favorit Turn Your Back, Who’s The One, Adapted Mind, Got It All och Bad Feeling att även HOT BREATH-medlemmarna gör detsamma. Det syns i det bitvis nästan fnissiga samspelet mellan Anton Frick Kallmin på bas och Karl Edfeldt på gitarr, och på Israelssons tämligen saliga leenden bakom micken. Publiken mår prima även den, ett välfyllt Pustervik svarar väl på den taktfasta partyrock det bjuds på. Vissa trivs säkert bättre än andra när Israelsson innan Who’s The One konstaterar att ”här kommer förmodligen kvällens enda tryckare, så passa på att hångla med den ni kom hit med nu…”.

Efter ett väl förrättat värv (som jag verkligen hoppas kommer ge HOT BREATH många fler gig framöver) lämnar förbandet så över till kvällens huvudnummer, HORISONT, som till öronbedövande jubel drar igång med ett vackert pärlband av klassiker. Eller vad sägs om en inledande kvartett i form av Visa Vägen, Writing On The Wall, Electrical och närmast löjligt svängiga Just Ain’t Right? Slaget är i princip vunnet redan här, resten av kvällen kan hemmasönerna slå in öppna dörrar låt efter låt.

Visst, temperaturen droppar en liten gnutta under Second Assault och Pushin’ The Line, men The Hive återställer snabbt anrättningen till just under kokpunkten. Det, samt för oss återigen tillbaka till det där med orimligheter. Det är i sanning orimligt hur många i publiken som verkligen sätter falsett-tonen i refrängen här, jag vågar knappt tänka på hur tajta jeans folk måste ha för att ro den bedriften i land…

Sista inslaget av ljummet för kvällen kommer under Eyes Of The Father, sen är resten av kvällen ett obrutet segertåg. När basisten Magnus Delborg ställer sig bakom sångmikrofonen för att riva av Letare är allsången på Pustervik riktigt fin, och efterföljande Crusaders Of Death är förmodligen kvällens absoluta höjdpunkt. Sololiret på gitarr är imponerande, och den totalt hämningslösa avslutningen helt ärligt bland det mer intensiva jag hört levereras från en scen!

Diamonds In Orbit, Runaway och Bad News följer därpå, och kvällens möjligen längsta mellansnack levereras av sångaren Axel Söderberg innan den sistnämnda: ”Vi har dåliga nyheter, vi slutar.” Efter detta sakliga och sällsynta utspel med ord, avslutas det ordinarie setet med Break The Limit. Mellanrummet mellan detta och ett tämligen självskrivet encore är kort och snabbt avklarat, och showen baxas sedan ytterligare en bit mot sitt slut med episka tiominuters-trippen Odyssey. Ingen personlig favorit för undertecknad, men det märks att låtvalet går hem hos publiken.

Två låtar återstår, och till dessa får vi se en återförening på scen, när tidigare gitarristen och originalmedlemmen Kristofer Möller dyker upp på scen i tovig frilla och lagom rock ’n’ roll-sjavig jacka i grötrocks-stuk. Under gott humör river denna nu utökade HORISONT-sättning först av Unseen, sedan ganska självklara avslutnings-valet Nightrider.

Efteråt återstår enbart publikens kraftfulla jubel, en öde scen och en viss, ofrånkomlig känsla av tomhet. HORISONT har tagit farväl, och det är en kännbar förlust för svenskt rockliv. Men samtidigt är det en oerhörd glädje i att återigen fått avnjuta musik live. Jag försöker undvika att ryckas med alltför mycket av detta när jag för mig själv summerar kvällen, men landar likafullt i att detta var en jäkligt stark spelning, något jag med all säkerhet hade skrivit under på även om aftonen utspelat sig för två år sedan.

Och när det gäller livet efter HORISONT finns det absolut hopp för framtiden. Som HOT BREATH-basisten Anton Frick Kallmin med glimten i ögat konstaterat tidigare under kvällen: ”Sen när HORISONT är borta får ni dras med skit som oss.” Jag tror nog att vi kan lära oss att leva – och leva väl – med det…