ARTIST: Orecus
TITEL: Dreadnought
RELEASE: 5 april 2024
BOLAG: Violent Groove
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Du kommer att be om nåd. Men du kommer inte att få någon.
Jag kunde nästan ha nöjt mig så, men det hade varit slött i överkant. Självklart finns det också mer att säga om ORECUS andra platta ”Dreadnought”, uppföljaren till 2021 års debut ”The Obliterationist”. Det är ju en sjusärdeles käftsmäll till album som svenskarna har knåpat ihop.
Från första riffets ångvältslika tyngd i inledande All Traitors Bleed The Same, till de utdöende synthslingor som avrundar mässande slutspåret Culminating, är det intensitet som gäller. Ljudbilden är svulstig och köttig men utan att bli grötig, vilket är trivsamt då det skoningslösa piskandet av trumskinnen tillåts framträda med önskad skärpa.
Sångaren Philip Grüning imponerar även han med vad som i utgångsläget är en härligt grov och grusig growl, men där det också erbjuds variation i hur sången tar sig uttryck under olika partier. Lite skrikigare ibland, lite mer artikulerat på andra ställen, vilket ger materialet mer liv än vad som var fallet på ”The Obliterationist”.
Apropå sånginsatser, förresten, så görs ORECUS på denna giv sällskap av flera namnkunniga gästspelare, i form av Björn Strid (SOILWORK), Kevin McCaughey (ION DISSONANCE), Joe McGlynn (MAN MUST DIE) och Filip Danielsson (HUMANITY’S LAST BREATH) med varsin sånginsats, samt Peter Wichers (ex-SOILWORK) som lägger ett gitarrsolo på Dark Matter.
All denna gästartist-lyx till trots är det dock den fina växelverkan mellan intrikata trummor och ack så feta, ack så arga gitarrer som imponerar mest. När jag recenserade ”The Obliterationist” konstaterade jag att materialet, trots sin i grunden goda slagkraft, i längden ändå kunde kännas lite enahanda. Jag får inte samma känsla av ”Dreadnought”, materialet här är mer levande.
Desperationen under Björn Strids sångpartier på The Pacifist, det nästan aningen thrashiga stackato-riffandet i Control, den black metal-värdiga mässande atmosfären i maffiga Culminating, harcore-ilskan i Fuming, det galet kompromisslösa manglandet i Warning Shot… Guldkornen är, om man lyssnar noga, många. ORECUS skall också ha en eloge för att låtarna hålls föredömligt korta, de tar slut medan man fortfarande vill ha mer.
Men som sagt, framför allt är det som dukas upp hårt. Och mörkt. Och riktigt, riktigt bra. Sade jag hårt?
Anse dig tillbörligen varnad: Du kommer att be om nåd. Men du kommer inte att få någon.