Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Alluvial – Sarcoma

Lämna en kommentar

ARTIST: Alluvial
TITEL: Sarcoma
RELEASE: 28 maj 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När jag lite tidigare i våras hörde 40 Stories med ALLUVIAL blev jag en smula kär. Blandningen mellan stenhård och blytung teknisk döds å ena sidan, mångfacetterat och eteriskt malande å andra sidan, var synnerligen vinnande. Så det var med rätt höga förväntningar jag tog mig an fullängdaren ”Sarcoma” när den nyligen dök upp i etern.

På ett område levererar jänkarna onekligen även i fullängdsformat. Det stenhårda är fortfarande stenhårt, och de synkoperade stackato-bomber som briserar med täta intervaller kan bryta nacken av vem som helst. Kevin Mullers (ex-SUFFOCATION) tokförbannade growl gör inte saken sämre, karln kan verkligen förmedla aggression och desperation. För att försöka förmedla en informativ bild så kanske jag kan nämna att ett spår som Exponent påminner mig om MESHUGGAHs Gods of Rapture – bara argare…

Men det är inte i sina renodlat hårdaste stunder som ALLUVIAL är som bäst. Ja, de är stenhårda, och ja, de är snortighta, men det saknas bitvis lite för mycket nyans och variation för att det skall lyfta hela vägen till önskad höjd. De spår när lite mer atmosfär tillåts ta plats, förutom nämnda 40 Stories även Thy Underling, Sleepers Become Giants och avslutande Anodyne, är de där Muller och hans mannar faktiskt imponerar på riktigt. Hade hela plattan legat på den nivån hade det varit årsbästalista-varning på anrättningen, nu stannar det ”bara” vid att vara en klart bra platta.

Fans av teknisk döds gör dock klokt i att låna ALLUVIAL och ”Sarcoma” sitt öra. Det är nog få som lär bli genuint besvikna.

Skivor

Soen – Imperial

Lämna en kommentar

ARTIST: Soen
TITEL: Imperial
RELEASE: 2021-01-29
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det var med skräckblandad förtjusning jag tog mig an detta nya släpp från SOEN. När förra släppet ”Lotus” kom 2019 beskrev jag den som ”54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten.” Det hamnade överst på min årsbästalista det året. Så förväntningarna nu var… påtagliga.

Mycket är sig likt på ”Imperial”, men jag tycker mig ana en viss, liten förändring i färgteckningen på den magnifika best SOEN är. Joel Ekelöfs eteriska stämma är fortfarande magisk, den speltekniska färdigheten hos bandet svårslagen, och låtskrivandet starkt. Så att detta är en mycket, mycket bra skiva behöver ingen tvivla på. Men initialt fanns där ändå en vag antydan till besvikelse, även om denna då skall förstås utifrån de skyhöga förväntningar jag hade.

”Imperial” är en något lugnare skiva än sin föregångare. Det synes mig som att det finns några fler rena och raka partier där (de för all del alltid löjligt vackra) sångmelodierna bär tillställningen, och något färre sådana där härligt meckiga delar där Lopez trummor och Fords gitarrer synkoperar fram jazziga stackaton och hungrigt slingrande riff. Visst finns de pusselbitarna där nu med, framför allt i spår som löjligt starka Antagonist samt Monarch, Dissident och Deceiver. Men jag upplever som sagt att de är något färre.

Initialt saknar jag dem något, för det är enligt mig när SOEN kombinerar den där skavande, energiska nerven med det där eteriskt vackra som de är som allra bäst. Det är då de verkar på en helt egen nivå. Men ju mer jag lyssnar på ”Imperial”, desto mer tvingas jag kapitulera inför det faktum att även de lugnaste låtarna, som Fortune, Illusion och Modesty, är ruskigt välskrivna och känslomässigt berörande nummer.

”Imperial” är given på årsbästalistan, men inte given etta. Betyget stannar på välförtjänta 9/10, men inte på full pott. Jag finner mig ha den något schizofrena upplevelsen av att samtidigt trots allt vara en liten promille-gnutta besviken, men också oerhört tacksam för att jag får lyssna på SOEN och den fantastiska musik de skapar…

 

Skivor

Orecus – The Obliterationist

Lämna en kommentar

ARTIST: Orecus
TITEL: The Obliterationist
RELEASE: 2021-03-12
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

-”Öh, hörru, koncentration, tack! Vi är ingen pausunderhållning, det här är huvudnumret. Skärp dig!”

…vrålade ORECUS ”The Obliterationist” förstås inte till mig. Visst kan musik tala till en, men kanske inte riktigt på det bokstavliga, direkta sättet. Men hade musik kunnat prata, så är det mycket möjligt att jag hade fått en sådan åthutning. För vid de första genomlyssningarna av ORECUS fullängdsdebut gjorde jag mig nämligen skyldig till denna synd, att ha musiken igång, men utan att verkligen lyssna. Och därför var jag heller inte helt nöjd med vad jag tog in.

Vi backar bandet lite, så ni skall kunna förstå vad jag menar. Den musik ORECUS lirar är tung. Och hård. Brutaliteten i framförandet, från blastbeats och dubbelkaggar via köttigt stackato-riffande till den gutturala primal-growlen, är bitvis hisnande. Vilket också gör den soniska ångvält ”The Obliterationist” utgör något svårtillgänglig, åtminstone då om man fuskar med koncentrationen.

Jag är dock inte sämre än att jag kan ta mig i kragen. Så jag gav plattan tid och utrymme att växa – och det gjorde den. Nyanserna finns där, när man bara skakar av sig den initiala känslan av att ha blivit örfilad med en gjutjärnstacka. Det inledande titelspåret växlar fint mellan tungt gung och en maffigt mässande refräng, avslutningen på Omnipotent är mäktig, bitterljuvt mollklingande Unborn, Reborn genuint vacker trots det kompakta mörkret, My Manifest har sköna hooks och fin växelverkan mellan avgrundsvrål och desperata skrik i sången, och Become The Nihilist några sköna taktlekar under låtens andra halva.

Det alla låtar har är som sagt tyngd och intensitet.  Produktionen är fet och fläskig, och ljudbilden tillräckligt ren för att skapa bra klipp i riffandet. De subtila effekter som nyttjas smyger med och skapar atmosfär, men utan att ta över – gitarrer och trummor driver fortfarande anrättningen.

Jag törs nog redan nu sticka ut hakan och gissa att det nog inte kommer så många hårdare plattor än denna i år. Gott, så, även om skivan som helhet ändå går miste om det där absoluta toppbetyget, då delar av materialet trots allt är aaaningen jämntjockt. Likafullt är ”The Obliterationist” en riktigt stark fullängdsdebut, och den dag ORECUS får till en hel platta på sin högstanivå… tja, då lär det bli en käftsmäll av episka proportioner. Det ser jag fram emot!