Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Orbit Culture – Nija

Lämna en kommentar

ARTIST: Orbit Culture
TITEL: Nija
RELEASE: 2020-08-07
BOLAG: Seek & Strike

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En dryg (och hård) halvminut in på inledande At The Front är jag förälskad i ORBIT CULTURE och deras ”Nija”. När Open Eye ett par låtar senare klingat ut tänker jag att jag nog har förhastat mig. Efter att sista fullånga spåret The Shadowing satt punkt är jag tillbaka till att det nog kan bli kärlek av detta trots allt…

I grund och botten handlar det Eksjö-sönerna bjuder på om melodisk dödsmetall, men de tar ut svängarna lite. Även om fästande refränger och mustigt, pampigt riffande aldrig är långt borta, rymmer deras tredje fullängdare både lite hårdare, stackato-tuggande gitarrer och mer renodlade thrash-bitar. De sistnämnda partierna med en väldigt tydlig USA-vibb, i Open Eye och Mirrorslave låter sången bitvis väldigt mycket James Hetfield.

Det är när ORBIT CULTURE blir (i mitt tycke) för thrashiga som det inte riktigt lyfter, det är något i det anslaget som känns för tillrättalagt och… gjort, i brist på bättre ordval. Men när smålänningarna håller sig till det mer renodlat hårda eller melodiösa levererar de med den äran! Förutom At The Front är såväl North Star Of Nija, Nensha och The Shadowing riktigt starka nummer. Den sistnämnda har både härligt hårt riffande och en av årets garanterat mest effektiva refränger att erbjuda.

Jag är således kluven. ”Nija” är en ung bergskedja, med taggigt kantiga och höga toppar, men också med en och annan brant och välskuggad dalgång, och betyget svårsatt. Det är dock mer som är bra än vad som inte är det, så jag lyssnar på höjdpunkterna en gång till och höjer från en stark sexa till en knapp sjua…

 

Skivor

Lamb of God – Lamb of God

Lämna en kommentar

ARTIST: Lamb of God
TITEL: Lamb of God
RELEASE: 2020-06-19
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Schplatt! Dunsen när slaktaren langar upp en trave nästan löjligt tjocka stekar på disken känns i bröstbenet. Du tittar girigt på de saftiga köttstyckena, där den feta marmoreringen är ständigt närvarande.  Det blir 1200 kronor, tack, säger slaktaren med grusig röst, och kom ihåg att du skall dö.

Ni har förstås redan listat ut att liknelsen ovan handlar om hur köttiga låtarna och riffen på LAMB OF GODs tionde och självbetitlade studiosläpp är. Egentligen borde det alltså kanske ha varit lammkotletter som langades upp på den där disken, men de är nu faktiskt för magra för att riktigt fungera i bildspråket.

Fem år har gått sedan föregående platta, ”VII: Sturm und Drang”, och Virginia-sönerna har hunnit ersätta original-trummisen Chris Adler med Art Cruz, men visst känns LAMB OF GOD igen. Det är samma svulstiga köttighet, samma kraftfulla growl från Randy Blythe, och samma smattrande dubbelkaggar. Bandet kanske aldrig kommer att bli genuint nyskapande, men de är bra på vad de gör – när de lägger ur handbromsen är det ett tungt fordon som kommer rusande.

En snabb översyn över nätet ger vid handen att mottagandet av det färska släppet varit lite kluvet. Många kritiker ger skivan höga betyg, medan vissa fans tycker att materialet inte riktigt når upp till önskad nivå. Personligen sällar jag mig till skaran som gillar detta alster, och det av flera anledningar.

Först och främst handlar det förstås om den där köttigheten. Det känns i kroppen att lyssna på LAMB OF GOD, särskilt om man kommer åt att vrida upp både bas och volym i allmänhet. Sen finns där faktiskt hyggligt med nyanser i materialet ändå. även om det som sagt nog aldrig kommer att bli frågan om alltför stora kulturella pretentioner när Blythe & Co äntrar scenen.

Inledande Memento Mori är riktigt stämningsfull, det lekfullt bluesiga introt på efterföljande Checkmate går sömlöst över i riktigt läckert metal-riffande,  refrängerna på Gears och Bloodshot Eyes kommer att böja många nackar när väl världens festivalscener får öppna igen, de obehagligt skärande lead-fillen på Resurrection Man slingrar sig lömskt runt lyssnarens hörselnerv, Poison Dream är trivsamt ettrig, etcetera…

Visst, det man kan hålla emot LAMB OF GOD är att det trots många starka kort i vissa stunder kan kännas en liten smula jämntjockt. Men när de jämntjocka köttstyckena är lika saftiga som de som här serveras, verkar det dumt att klaga, Det är istället bara att dra igång grillen och lägga ölen – och ingen sådan där hipster-besk IPA som undertecknad brukar föredra, utan en hederlig blasklager – på kylning!

 

 

 

Skivor

Naat – Fallen Oracles

Lämna en kommentar

ARTIST: Naat
TITEL: Fallen Oracles
RELEASE: 2020-03-06
BOLAG: Argonauta Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det första som slår mig med italienska NAAT är hur mycket jag gillar hur omslaget verkligen funkar ihop med musiken. Deras instrumentala, tunga och kärva men samtidigt intrikat flummiga sludge skapar verkligen en känsla av en flod. Vattnet flyter sakta, och floden kan verka lockande i sin bedrägliga rofylldhet, men smältvattnet från höglandets bergstoppar är isande kallt och under ytan lurar lömska virvlar och underströmmar. Dessutom färdas vi genom ett kargt och öde landskap, här är du ensam, det finns ingen hjälp att få om du sveps ner under ytan.

Det andra som slår mig är att det tar förvånansvärt få lyssningar innan jag slutar sakna sången. Först stör det mig lite, jag kan initialt inte tänka bort hur mäktigt detta hade varit med COLOSSUS-liknande sång. (Referensen känns logisk, det finns bitvis vissa likheter, framför allt i gitarrljudet.) Sen inser jag att det ju faktiskt är mäktigt alldeles ändå, här finns som sagt både ganska rå och skitig tyngd och eterisk elegans, och den hypnotiska effekt jag gissar att italienarna eftersökt uppnås verkligen. Det är lätt att förlora sig i spår som The Moth, Inner Shelter och Liquor.

Jag skall villigt erkänna att jag innan jag lyssnade in mig på ”Fallen Oracles” aldrig hade hört talas om NAAT. Nu är deras betygs-åtta här det högsta omdöme jag någonsin delat ut till en rent instrumental platta. En mycket trevlig ny bekantskap, alltså!