Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Desert Storm – Sentinels

Lämna en kommentar

ARTIST: Desert Storm
TITEL: Sentinels
RELEASE: 2018-03-16
BOLAG: APF Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tyngden i inledande två spåren Journey’s End och Too Far Gone är… påtaglig. Ni vet, lite på samma sätt som fukthalten i Atlanten är påtaglig, den med. Riffen rullar fram likt kolossala ångvältar, osande av varm olja och utan hopp för de som hamnar i dess väg. Tyngden blir inte mindre påtaglig av den trivsamt köttiga semi-growl som frontmannen Matt Ryan levererar.

Det handlar nu inte enbart om tyngd, för DESERT STORM balanserar upp sin förkrossande sludge med en hälsosam dos svängig stoner, vilket ger ett groove som håller formatet levande. Lustigt nog är det när britterna tar ut svängarna som mest som det gnisslar lite i maskineriet. I vanliga fall är jag en stor vän av variation och nyanser, plattor som bara maler på i ett och samma spår rakt igenom tenderar att bli lite… eh, platta. (Pun intended.) Här är det det dock de lite avvikande, mjukare spåren så som Kingdom of Horns och Capsized jag tycker funkar minst bra, trots en bitvis ganska mäktig ljudvägg i det sistnämnda.

Nej, det är när Oxford-sönerna ger sig fan på att mosa oss med ren rifftyngd och rått groove de kommer bäst till sin rätt. Bitvis når de riktigt höga höjder (eller, om man nu skall vara mer adekvat målande med ord: riktigt mörka djup) men som sagt inte hela tiden. Här finns dock ett antal spår jag mer än gärna hade fått mig till livs live, förutom de nämnda inledande två även svängiga Drifter och The Extrovert. Den upplevelsen hade nog resulterat i den mest uppskattade nackskadan på länge…

Skivor

Lucifer – Lucifer II

Lämna en kommentar

ARTIST: Lucifer
TITEL: Lucifer II
RELEASE: 6 juli, 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att någonting som Nicke Andersson har halva handen i syltburken på skulle bli lyckat, har väl ungefär samma sannolikhet som att få syn på ansiktsmålning, lustiga hattar eller tårar på läktaren under nu pågående fotbolls-VM. Det är med andra ord en lågoddsare, men som nu de flesta som någon gång flirtat med speldjävulen vet, är det inte alltid de favorittippade lagenvinner.

I det här fallet? Då står det 4-0 till favoriten i paus, som sedan joggar hem matchen under en något avslagen andra halvlek. Bokstavligt talat, alltså, då första halvan av det alster som getts det opretentiösa namnet “Lucifer II” är påtagligt stark och betvingande, medan andra halvan inte riktigt når samma höjder.

Spelmodellen är klassisk hård rock med rötterna i 70-talet, med klädsamma inslag av såväl elakt ockulta riff och luftiga AOR-vibbar. Spetskvalité återfinns i truppen, i form av California Son, Dreamer, Phoenix och Dancing With Mr D. Denna tävlande är således en tidlös klassiker, som måhända inte alltid vinner VM, men som garanterat alltid kvalar in till turneringen och oftast även går vidare från gruppspelet.

Vad jag försöker säga, möjligen i överdrivet idrottsliga termer, är att LUCIFER och deras “Lucifer II” med all säkerhet inte kommer att toppa årsbästalistan när väl vuvuzelorna tystnat, men att det likafullt är en platta som absolut är värd genomlyssning mer än en gång. Det bjuds välskriven, välspelad, svängig och behaglig rock, som gjord för att ackompanjera ett par kalla öl under sommarens varma dagar och ljumma kvällar.

…oavsett om det är som efter matchen-umgänge eller ej.

Skivor

Carchosa – S/T

Lämna en kommentar

ARTIST: Carchosa
TITEL: Carchosa
RELEASE: 9 juni 2018
BOLAG: Egen utgåva

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Första frågan som poppar upp i mitt huvud är om den musik Henrik Nygren skapar som enmansprojektet CARCHOSA är att klassificera som thrashig döds, eller som… eh, dödsig thrash? Jag tror att vi, av språkliga skäl om inte annat, kan enas om det förra. Rötterna suger hur som helst vatten från mark som akter likt SLAYER och METALLICA har kultiverat, men det finns ovanpå det underliggande jordlagret av thrash en förna med tydliga inslag av såväl (melodiös) döds som black metal. Det senare inslaget hörs kanske tydligast på sången, som utgörs av hes-skrikig growl och inte melodi-baserad sång.

Så långt inga konstigheter, alltså. Det som kanske är lite mer ovanligt för genren är längden på låtarna, som varierar från sex till tolv (!) minuter. Här kan jag spontant känna att det inte alltid flyger så väl, givet att endast en minoritet av de sju låtarna erbjuder så pass stor variation i uttryck att det långa formatet känns befogat.

Ett annat, dock mindre, problem jag har med anrättningen som serveras är produktionen. Här bör man så klart hålla i åtanke att det handlar om en egen utgåva, och att utfallet varken kan eller bör dömas på samma grunder som något från ett större band med bolagsbudget i ryggen. Trots detta är det svårt att tänka bort det faktum att ljudbilden, utan att vara genuint dålig på något vis, ändå är något tunnare och plattare än man är van vid på större släpp. Det blir liksom aldrig något riktigt tryck i gitarrljudet under det som borde vara tunga riff, och sången ligger bitvis lite lågt i mixen.

Om vi bortser från format och produktion, då – vad har låtarna på det självbetitlade släppet att erbjuda rent musikaliskt? Här är utfallet bättre, då det faktiskt finns ganska gott om drivna riff, trivsamma stackaton och eleganta harmonier. Den låt som tydligast sticker ut i positiv bemärkelse är lite lugnare och snyggare spåret Ghost Insidiuos, som faktiskt är hur läckert som helst. Även efterföljande Disciples är ett hyggligt starkt kort, och avslutande Damnation är klart godkänd. Den inledande kvartett låtar som föregår dessa  (och som samtliga är lite rakare och hårdare) känns dock mindre engagerande. Även om det finns en del snygga riff även där, blir helheten mindre engagerande.

Så vad bär då CARCHOSA för frukt i slutänden? Tja, här finns alldeles uppenbart god riffskrivarförmåga, och det rent tekniska utförandet är också av fin klass. Jag kvarhåller dock vid att låtmaterialet skulle behöva kortas ner, stramas upp och koncentreras till mer slagkraftiga nummer. Lite mer av “kill your darlings”-tänk, kanske? Om och när det händer, och Nygren och CARCHOSA får den studiobudget i ryggen jag tror att de då skulle förtjäna, kan det här bli riktigt bra. Nu blir det bara “hyfsat plus”.