ARTIST: Saddiscore TITEL: Demons Of The Earth RELEASE: 2016 BOLAG: Boersma Records
BETYG: 4/10 SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Band som spänner bågen hårt genom att blanda olika influenser hej vilt brukar antingen lyckas nå det där alldeles extra, eller krascha och brinna illa. Hur det går för tyska SADDISCORE?
Vi väntar lite med det, och backar bandet till de där många olika influenserna. Bandet själva nämner IRON MAIDEN, METALLICA och MACHINE HEAD, och visst, det går att ana närvaron av åtminstone de sistnämnda två. Till det skulle jag lägga till lite svulstig, amerikansk-klingande radiometal á la GODSMACK, och ett och annat subtilt häxvrål som sneglar på black metal. När detta kokas ned till slutprodukten SADDISCORE är det dock ändå ”Thrash” som får skrivas på flaskans etikett, och då snackar vi den lite köttigare mellantempo-varianten.
Bitvis är riffandet klart dugligt, och vid enstaka tillfällen går det väl att humma med lite förstrött en hel låt. All In Our Hands är förmodligen den trevligaste bekantskapen. I det stora hela blir det dock ingen bullseye för tyskarna. Få om någon av låtarna vill riktigt bita sig fast, produktionen är något mer burkig än lovligt, och texterna… tja, här förekommer både nödrim och ordval som säkerligen skulle kunna klicka tufft i mångas öron – om de som lyssnar är 14, vill säga. Bästa (nåja) exemplet på detta är kanske titelspåret, Demons Of The Earth.
Jag skulle vilja gilla detta, ett nytt och uppstickande band från en mindre etikett. Men nej, tyvärr. Problemet är att det helt enkelt inte är särskilt bra…
ARTIST: Dropkick Murphys LOKAL: Liseberg, Göteborg DATUM: 22 juni, 2016
Bostons stoltheter DROPKICK MURPHYS fick kämpa mot en del försvårande omständigheter, men bjöd ändå publiken på Liseberg på en överlag trivsam tillställning under tisdagskvällen. Bland minnesintrycken återfinns fyndiga betraktelser kring ungdomsbrottslighet, en imponerande sceninvasion samt ett oväntat sexigt dragspel…
Jag har förstått att det anses ofint att göra ”alkoholreklam” (vilket i sig är lustigt i ett land som Sverige, där grav helgfylla för många snarare verkar vara en merit än en pinsamhet) men låt mig ändå vara tydlig: DROPKICK MURPHYS fusion av skränig punkrock och irländsk folkmusik är som allra bäst lämpad för varma, solgassande dagar med riklig ölkonsumtion som ett givet attribut. Därför är ett annat klassiskt svenskt diskussionsämne, vädret, en försvårande omständighet denna juniafton i Göteborg. Regntunga skyar hotar hela tiden med regn (även om hotet inte verkställs under själva spelningen, utan bara före och efter) och både sol och värme är tämligen frånvarande.
Massachusetts-sönerna verkar dock inte bry sig nämnvärt, utan inleder förhållandevis starkt. The Boys Are Back är kanske inte bandets vassaste låt, men ett ganska passande öppningsnummer, och sedan följer ett antal starka kort tämligen tätt i setlistan: Prisoner’s Song, Johnny I Hardly knew Ya’, The Gang’s All Here och Sunshine Highway betas samtliga av inom första halvtimmen. Under den sistnämnda spricker faktiskt den annars mestadels mörkgrå himlen upp för ett ögonblick, och bjuder på några vältajmade solstrålar.
Mellandelen av spelningen tappar något i driv, trots några riviga nummer som till exempel toksnabba Citizen CIA. Ett undantag bör dock noteras, och det är splitternya Sandlot. Trots att plattan där låten kommer att återfinnas inte släpps förrän kring årsskiftet och folk därmed knappast lär ha kunnat plugga in numret, får Sandlot en av kvällens mest distinkta allsångsgensvar från publiken. Snacka om att ha funnit hit-receptet!
Låten, som enligt charmige basisten/sångaren Ken Casey handlar om ”att vara liten och ha små problem, innan man växer upp och får stora problem”, innehåller för övrigt den mest underbara textraden jag har hört på länge. Fritt ur minnet, men någotsånär träffsäkert:
We knew nothing of girls or of bars / We only stole candy and the occasional cars
Pur poetiskt briljans! Apropå bandmedlemmarnas individuella insatser, förresten, bör sångaren Al Barrs publikkontakt berömmas. Han lämnar sällan den absoluta scenkanten, där han konstant fist-bumpar publiken. Trots detta hamnar han (åtminstone för mig) aningen i skymundan av gitarristen/mångsysslaren Tim Brennan. Han är en sådan där som man nästan skulle vilja bli lite irriterad på; en lång och ståtlig karl som inte bara kan lira gitarr med den äran, utan därtill en lång rad andra instrument. Det mest imponerande är nog hur han lyckas spela dragspel på ett sätt som får instrumentet att se genuint coolt ut…
Nåväl, ursäkta sidospåret. DROPKICK MURPHYS avslutar starkt med spår som Rose Tattoo, The State of Massachusetts och givna signaturmelodin Shipping Up To Boston. Efter det en kort sorti, innan man på publikens begäran ändrar scenen på nytt för de två extranumren Kiss Me I’m Shitfaced och Sam Cooke-covern Having A Party. Under dessa två låtar bjuder bandet på underhållande publikfrieri, när de låtar i princip alla tjejer ur publiken som så önskar komma upp på scenen. Till slut är de så många att bandmedlemmarna knappt får plats själva, vilket i och för sig inte verkar bekomma Ken Casey nämnvärt där han glatt valsar runt med olika damer medan han sjunger in i micken över deras axel.
Som helhet är det en trevlig kväll och en klart godkänd spelning. Det riktiga lyftet uteblir, delvis på grund av det trista vädret. Delvis även på grund av att Liseberg (trots god uppslutning i antal huvuden räknat) erbjuder en något ofokuserad publik; det märks att många är där minst lika mycket för Liseberg i allmänhet som för DROPKICK MURPHYS i synnerhet. Sammantaget är det ändå kul att ha fått se Boston-sönerna live, och fick jag chansen att göra om det under mer festivalliknande omständigheter skulle jag inte tveka!
Spelningens setlista på Setlist.fm Upptagning av ”Barroom Hero” på YouTube Upptagning av ”Rose Tattoo” på YouTube
Vilken sanning ligger det i uttrycket ”det var bättre förr”? Följ med på en betraktelseresa kring musikåret 2016, där vi försöker reda ut begreppen!
Det var bättre förr. Ja, det brukar ju heta så. Här kanske det är på sin plats att förtydliga ett par saker. En hel del av det jag skriver i den här texten kan möjligen komma att låta lite som att jag är en gammal gubbe. Den huvudsakliga anledningen till detta är, om vi nu skall vara ärliga mot varandra, att jag är på god väg att bli en sådan. Försök bortse från det för ett ögonblick, för målet för vår resa är kanske inte det ni frestas att tro…
En vän gjorde för en tid sedan just det i ingressen nämnda påståendet, att det var bättre förr. Han pekade på musikåren 1994-1995, där det inom loppet av 12 månader släpptes klassiska skivor från akter som BAD RELIGION, NOFX, OFFSPRING, RANCID, GREEN DAY och SMASHING PUMPKINS, för att nämna några. En annan bekant i diskussionstråden kontrade med 1991, när METALLICA, NIRVANA, PEARL JAM, GUNS ’N’ ROSES, RED HOT CHILI PEPPERS och SKID ROW skämde bort oss med mer eller mindre tidlösa plattor. Båda var överens om att bägge åren onekligen överträffar alla mer samtida musikårgångar. Vad har vi nu, löd frågan – KATY PERRY och JUSTIN BIEBER…?
Nu kommer den gubbiga delen av den här texten. Ni får väl slå över till reklam under ett par rader, om ni så önskar.
Jag kan ibland vara böjd att hålla med dem. I mina öron kan många av de metalcore-band som verkar dominera bland ynglingarnas favoriter på festival-scenerna låta både ganska likformiga, och därtill en aning själlösa och plastiga. Grejen är bara den att jag egentligen tror att detta har mer med mig än med banden i fråga att göra. Musikaliskt formas de flesta personer under tonåren och de tidiga 20-åren, och efter det blir det svårare att hitta nya kärlekar. Lite som med småbarn och smaker, fast omvandlat till toner och något senare i livet. Därför kan det nog vara svårt för mig och jämnåriga att fullt ut ta till oss sådant som släpps nu, när vi börjar närma oss… ja, när vi börjar bli lite *host* äldre, helt enkelt.
För egen del är det i alla fall så. Som regel går det allt längre mellan de tillfällen när jag verkligen faller handlöst för en ny, musikalisk bekantskap. Ribban ligger högre, eftersom alla nya plattor som lånas mitt öra mäter sig mot allt bra som tidigare passerat – och ärligt talat, hur enkelt är det egentligen att tävla mot ”Master Of Puppets”, ”Slaughter Of The Soul”, ”Shades Of God” och ”Troublegum”…?
Metallica anno 1991.
Sedan var det ju det här med musikåret 2016. Det är här teorin om att det var bättre förr börjar gå åt helvete. Inte bara lite så där lagom, med en mild svavelbris och något förhöjd värme, utan jag menar ”åt helvete” som i att alla dina mardrömmars demoner släpps lösa, eldstormar som ödelägger kontinenter, och evighetslånga plågor som får en säsong av TV-programmet ”Glamour” att framstå som ett rimligt tidnyttjande. Grundligt, alltså.
Halva 2016 har nu passerat. Jag har i skrivande stund 34 (!) album på min bevakningslista, den grundplåt som så småningom skall omvandlas till en topp 10-lista i slutet på året. T-R-E-T-T-I-O-F-Y-R-A, och det alltså efter bara halva året. Det är helt galet vad mycket bra musik det har släppts i år!
2016 är året när…
BOMBUS och KVELERTAK tar steget från lovande till lysande.
KILLSWITCH ENGAGE, FALLUJAH och CALIBAN visar att metalcore inte alls behöver vara tråkigt.
CHURCH OF MISERY och GOATESS dyrkar riffet, och åh, som de gör det!
GRAND MAGUS, AMON AMARTH och ENTOMBED A.D. visar att ärrade, stridsvana hjältar är svåra att bringa på fall.
WITCHCRAFT och CULT OF LUNA ger oss gåshud – igen.
RAUBTIER skoningslöst river sina bytesdjur blodiga under en stormtrasad fjällhimmel.
DEFTONES, PORT NOIR, WREN, och BLACK PEAKS ger alla kultursvåra musiknördar våta drömmar.
KATATONIA, OCTOBER TIDE, OCEANS OF SLUMBER och BESEECH påminner oss om vilken vacker känsla melankoli kan vara.
DECIMATE, INCITE och KILL ALL THE GENTLEMEN klargör att gammal hederlig, thrashig döds lever och har hälsan.
WALLS OF JERICHO och HATEBREED slår ett hårt (vi snackar ”peak Tyson”-hårt) slag för hardcore.
BLOOD CEREMONY får flöjt att låta som ett givet inslag i satansdyrkan.
URGEHAL och UADA påminner om precis hur bra klassiskt ond, skitig black metal kan vara.
GADGET är så djävulusiskt hårda, snabba och brutala att det nästan är svårt att andas.
BOMBUS anno 2016. Färre solglasögon, fler tatueringar.
Alltså, ni fattar. Detta är några av alla de band som bara under årets första halva levererat starka alster, och ärligt talat hade jag nog inte velat byta ut all den upptäckarglädje 2016 hittills bjudit på mot en repris av 1991, 1994 eller något annat passerat musikår. Visst kan det vara trevligt att dagdrömma sentimentalt om gamla kärlekar, men livet levs här och nu. Vårda för all del minnet av tidigare förälskelser, men håll era sinnen öppna för de nya möten som kan vänta runt hörnet.
2016? Ett år där det verkar lika omöjligt att inte finna ny kärlek. Lika omöjligt som det sannolikt kommer att te sig att välja ut en topp 10-lista sex månader från nu – men det är ett lyxproblem jag är villig att leva med…
Gubbe eller ej, men allt var nog inte bättre förr.
ARTIST: Saddiscore
