Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Intervjuer

Intervju: System Annihilated

Vi är redan kommit en bra bit in på 2014, och kanske har du redan glömt förra året. På WeRock har vi dock inte helt släppt 2013, eftersom tekniska problem fram till nu hindrat oss från att få bjuda på en segerintervju med bandet som tog hem förstaplatsen i vår läsaromröstning ”Årets bästa svenska debut 2013”, SYSTEM ANNIHILATED. Nu är dock problemen undanröjda, och WeRocks Robert Gustafsson har fått ta pulsen på bandet!

Vad är det som gör ert album till den bästa debuten 2013?

– Vad som gör vårt album till årets bästa debut är, om man tillåts vara lite partisk, att det är åtta bra låtar. Inte för många, inte för få, inte för snabba, inte för långsamma, inte för mycket och inte för lite. Anledningen till att det är så, är nog förmodligen för att vi inte skrev dem i syftet att ”okej, nu skriver vi åtta låtar till den här skivan som ska heta så här, och så här ska det låta och så här ska det vara” utan vi skrev dem, vi tyckte det lät bra och skulle bli ett schysst album. Så då spelade vi in dem och resultatet blev en genombra platta. Tycker vi iallafall, trots att den är lite uttjatad vid det här laget. Speciellt p.g.a att vi spelade in dem ett år innan skivan släpptes, så några av låtarna skrevs för många långa år sedan. Men bra blev det iallafall!

För de läsare som inte känner till SYSTEM ANNIHILATED sedan tidigare, kan ni berätta lite om bandets bakgrund, vilka ni är och vad ni vill med er musik?

– Vi är fem killar som har känt varandra sen barnsben. Egentligen har nog System hållit igång i åtta år nu, om man går tillbaka till hedlundaskolans musiksal där vi började spela kiss och ac/dc när vi var tio, elva år. Och vi vill göra det klart och tydligt för alla att vi spelar bra låtar som alla borde höra. Vi försöker spela musik som vi själva tycker är kul att lyssna på, och hoppas helt enkelt att annat folk gillar det också. Något annat vi vill göra är att ta över världen och turnera land och rike och bara spela spela spela.

WeRocks läsare har gjort sitt val i omröstningen, men vilken skiva tycker ni själva var den starkaste debuten förra året (förutom er egen då)?

– Av de som deltog i omröstningen, så måste jag nog lägga min röst på Postures. Tyckte verkligen att de hade en cool grej, och ett snyggt omslag dessutom.

Vi och läsarna är givetvis också nyfikna på era framtidsplaner. Finns planer på kommande spelningar/turnéer, gör ni några spelningar i Sverige under våren? Blir det kanske några festivalspelningar i sommar?

– Just nu ser det inte så bokat ut på sommarfronten, men ett par spelningar här i Umeå och några mil söder har vi planerat för våren iallafall. Vi är just i skrivande stund i full färd med att försöka boka upp lite datum för sommaren!

[EDIT: Här har tiden faktiskt dragit ut så pass mycket att vi på redaktionen kan meddela att bandet bland annat agerar support till skivbolagskollegorna (och tillika vinnarna av ”Årets Bästa Svenska Debut 2010” på Werock) PRAY FOR LOCUST, när dessa den 16/5 har releasefest för kommande skivan ”In The Shadow Of The Colossus” i Stockholm.]

Det är inte länge sedan sedan debutalbumet släpptes, planerar ni redan nu för ett andra album. Vad finns i så fall att berätta om det?

– Vi har redan spelat in en singel på två låtar som vi kommer att släppa i vår. En uppföljare till ”Furor” däremot ligger nog lite längre fram, men vi filar på material och har ett fåtal låtar klara. Håll utkik så får ni ett kort smakprov i och med singeln. Vi hoppas kunna behålla samma grej och sound till nästa skiva men ombyte förnöjer så nytt blir det.

WeRock säger (sent omsider) ett hjärtligt GRATTIS!

Intervjuer

Intervju: Robert Westerholt från Within Temptation

WeRocks Fredrik Sandberg har fått en pratstund med WITHIN TEMPTATIONs ena grundare, gitarristen och låtskrivaren Robert Westerholt. Samtalet handlade bland annat om nya plattan ”Hydra” och planerna som medföljer denna, kreativ frihet och oväntade samarbeten, samt utmaningarna som medföljer när två bandmedlemmar är ett par även privat.

Efter ett antal vidarekopplingar och presentationer för nya management-personer, samt ett byte av intervjuobjekt, finner jag mig med Robert Westerholt i luren. Tanken var att jag skulle ha intervjuat frontkvinnan Sharon den Adel, men hennes intervjuschema var tydligen aningen mer hektiskt än det var verklighetsanpassat. Det är uppenbart att holländska WITHIN TEMPTATION har bråda dagar, så här en kort tid innan släppet av nya plattan ”Hydra”.

Nu visar sig bytet av måltavla för mina frågor inte utgöra något problem, för Robert visar sig vara en både pratsam och lättsam herre. När jag inleder med att tacka för att han tar sig tid för mig, konstaterar han glatt att det är bra att få göra intervjuer – annars är det ju ingen som vet om att skivan är på gång…
Jag tillåter mig att i tanken tvivla på det, givet bandets renommé, men frågar högt vad Robert skulle säga att är det som i första hand särskiljer ”Hydra” från bandets tidigare skivsläpp?
– Jag skulle säga att den är mycket råare. Där ”The Unforgiving” (2011) var väldigt producerad, är denna platta mer ”in your face” och mer gitarrdriven. På frågan om detta var bandets ambition, eller om det bara råkade sig så, fortsätter gitarristen:
– Det var nog mest att vi inte riktigt visste vad vi ville göra… Från början tänkte vi kanske lite att vi skulle göra typ ”The Unforgiving 2”, eftersom vi gillade den plattan. Sedan när vi väl började jobba märkte vi att vi blev en smula uttråkade av soundet, som plötsligt kändes för producerat. Istället hamnade vi i ett läge med mindre hämningar, där vi mer flöt med strömmen och såg vad som hände. Resultatet blev riktigt energiskt och bra, med mycket upptempo-partier.

Något som också särskiljer det aktuella alstret från den genomsnittliga plattan, är mängden samarbeten som WITHIN TEMPTATION här gör med andra artister. De två namn som kanske främst drar ögonen till sig är Tarja Turunen (ex-NIGHTWISH) samt rapparen Xhibit, utan att för den skull förringa vare sig Howard Jones eller Dave Pirner, som utgör övriga gäster på plattan. Jag undrar återigen om greppet med många samarbeten var en medveten strategi eller en slump?
– Det här var en grej vi verkligen ville redan från början, svarar Robert utan tvekan. Kanske inte så att vi siktade på just fyra stycken gäster, men vi ville ha ett par samarbeten. Jag tänker lite som så att om man stannar i sin egen cirkel och gör musik under många år så kommer det att verka väldigt begränsande. Det är möjligt att vi kan sägas spela metal, men vi är musikälskare framför allt.
På det temat kommer jag att tänka på att Sharon den Adel i en tidigare intervju konstaterat att det är kombinationen av hennes röst och bandets låtskrivarstil som ”är” WITHIN TEMPTATION, och att slutresultatet helt enkelt inte kan bli något annat än just WITHIN TEMPTATION. Jag frågar därför mitt intervjuobjekt ifall det finns någon byggsten, influens eller något musikaliskt grepp som bandet aldrig skulle kunna tänka sig att inkludera i sin musik? Något helt uteslutet?
– Nej, jag tror faktiskt inte det, funderar Robert med eftertanke. Sharon sade ju faktiskt en gång i tiden ”aldrig hiphop”, och det ser ni ju hur det gick med det. Jag tror nog att vi skulle kunna pröva det mesta. Ta samarbetet med Xhibit på låten And We Run nu på ”Hydra”, till exempel, som har en refräng som går ned i intensitet. Det är väldigt inte rock; i rocklåtar klämmer man ju i lite extra i refrängen. Överhuvudtaget har vi den här gången jobbat mer just med låtstrukturer, och att pröva nya saker ger oss energi!

En av dessa nya saker är alltså samarbetet med Xhibit, och jag undrar hur det var att arbeta ihop med honom? Och vem var det egentligen som kontaktade vem?
– Vi kontaktade honom. Han var överst på vår lista. Jag har personligen velat göra något med rap-inslag i många år nu, men det här var första gången vi hade en låt som verkligen passade för ändamålet. Vi ville ha en rappare med mörk röst, vilket är något som Xhibit verkligen har. Han har ett nästan metalaktigt, mörkt grymtande sound, vilket låter tungt. Dessutom är han en väldigt positiv och trevlig person.
När jag här inflikar frågan ifall låten var skriven specifikt för sagde rappare, misstolkar Robert mig och tror att jag avser ifall hela låten, rap och allt, var färdigskriven när Xhibit fick den för inspelning:
– Nej, nej! Det går inte att skriva en färdig text åt en rappare. Du förstår, de är konstnärer, poeter… Det går inte att säga till dem hur och vad de skall skapa. Robert skrattar, och tillägger att det för all del var ganska läskigt att inte veta vad utfallet skulle bli. Samtidigt är det ju det som är det coola, förklarar holländaren, och Xhibit överträffade verkligen våra förväntningar.
Jag håller med om att resultatet låter förvånansvärt naturligt och inte krystat, innan jag spinner vidare på en annan tråd relaterad till bandets skapandeprocess. WITHIN TEMPTATION har i genomsnitt tagit ungefär tre år på sig mellan varje studioplatta, vilket för många (undantaget Axl Rose) kan framstå som ganska länge. Hur kommer det sig?
– Fast för oss känns det som om det går jättefort, skrattar Robert med ett förvånat tonfall. Nej, skämt åsido, jag tror framför allt att vi behöver lite tid efter att vi blivit färdiga med en skiva. För det första måste vi då fokusera på att få till en bra liveshow, och sedan följer en massa turnerade, vanligen minst ett år. För det andra tar det lite tid att hitta den kreativa gnistan igen, men efter det där året brukar det börja puttra så smått i skapargrytan. Då följer ett år av idéproduktion, där vi gallrar fram det vi känner att har kapacitet att bli den platta vi verkligen vill skriva. Får vi inte den känslan, tar vi ett år till på oss. Robert pausar och funderar för ett ögonblick, innan han konstaterar att detta inte nödvändigtvis behöver vara ”rätt” sätt, men att det är deras sätt.

Att vara känd kan säkerligen ibland innebära att gränsen mellan yrkeslivet som musiker och privatlivet blir suddigare än man skulle önska. Följaktligen ursäktar jag mig så smått med att jag inte vill snoka, innan jag påpekar att Robert och Sharon den Adel inte bara är bandkamrater utan även ett par off stage. Medför detta några fördelar för bandet, eller är det snarare så att det innebär extra utmaningar?
– Förmodligen extra utmaningar. Ett band är en utmaning i sig, när man jobbar så nära inpå varandra en stor del av tiden, och därtill med något som ligger en varmt om hjärtat. Det blir lätt känslosamt. Sedan kan det faktum att vi är ihop även innebära praktiska svårigheter. Det är till exempel anledningen till att jag inte är med och turnerar något mer. Vi har tre barn, så det funkar liksom inte… Robert skrattar (igen, han gör det ofta och hjärtligt) innan han avslöjar:
– Sedan är det bra att jag och Sharon bidrar med olika saker i den kreativa processen, vi brukar ha olika infallsvinklar på både musik och texter, men om vi försöker jobba samtidigt i samma rum… tja, det funkar helt enkelt inte.
Apropå bandets sätt att skriva texter, ja. Metalscenen kan onekligen vara rätt mörksinnad (och konformativ) medan WITHIN TEMPTATION allt som oftast har en positiv vinkel på sina alster. Har man någonsin fått några gliringar från andra band, fans eller kritiker för detta?
– Vad, du menar att vi skulle vara för positiva? Robert låter road, men funderar ändå en stund innan han svarar. Alltså, du har rätt i att vi är positiva människor. Visst skriver vi ofta om tunga och mörka ämnen, men ser nog alltid en väg ut ur det jobbiga. Jag tror det är en mänsklig egenskap, helt enkelt. Folk kan relatera till mörkret i det vi skriver om, men hämtar samtidigt styrka ur den positiva energin i musiken. Hur som helst har vi nog aldrig fått någon kritik för vår inställning.
Inför intervjun hade jag lovat en bekant att fråga Sharon ifall hon har några särskilda knep för att bevara rösten, eftersom det rimligen borde vara svårt att sjunga så ljust men samtidigt varmt och kraftfullt som hon gör utan att slita på den. När jag förhör mig med Robert om detta befarar jag att svaret kan bli fattigt, men den pratglade holländaren får mina förväntningar på skam:
– Åh, det finns massor med svar på det! Den kanske viktigaste faktorn är väl att hon har tränat sin röst i åratal, snudd på åtta timmar om dagen. Redan som liten älskade hon musik, och utan att riktigt tänka på det brukade hon gå runt och sjunga, härmandes artister hon hört på radio. Sedan handlar det också om att inte ta i för mycket, fortsätter gitarristen. Om man väl sabbar rösten är det svårt att reparera den, så det gäller att aldrig överanstränga den. Förutom detta hänger det förstås på en del basgrejer, som sömn. Sömn är väldigt viktigt.
Här undrar jag om det inte utgör en rätt tuff utmaning att få ihop tillräckligt med god sömn när man ligger ute på turné?
– Verkligen!, utbrister Robert med eftertryck. Särskilt för Sharon, eftersom hon inte tycker om att behöva gå och lägga sig. Hon hatar det. Jag älskar att sova, men hon hatar det verkligen.
Den efterföljande frågan, om inte detta utgör ännu en intressant utmaning på det privata planet, får ånyo mitt gladlynta intervjuobjekt att brista ut i ett hjärtligt skratt. Vi enas om att kanske låta det ämnet vila i frid, och väljer istället att diskutera bandets framtidsplaner.

Vad är det då som återfinns på agendan? Att turnera med ”Hydra”, förmodar jag?
– Absolut, det är det som står överst på listan. Vi vill att nästa turné vi gör blir med den bästa show vi någonsin bjudit på, så det slipar vi på för fullt. Sedan känns det som om vi har något på gång i USA med den här plattan, så vi planerar för en turné även där.
Jag undrar om det är någon låt från ”Hydra” som ser ut att bli en favorit att spela live, något spår bandet tror kan bli en riktig taklyftare?
– Ååååh…, tvekar Robert. Alltså, det lustiga är att man kan ha favoriter i förväg, men när man väl spelar dem live så lyfter det inte riktigt. Det är alltså svårt att veta innan vilka låtar som funkar bäst. Personligen gillar jag dock And We Run och Dangerous, och den sistnämnda bör funka bra i och med att den är så snabb och energisk. Paradise (What About Us?) tror jag också kan funka bra.
Jag håller med Robert om att de sistnämnda två har bra allsångsrefränger, och därmed lär funka fint live. Finns det någon möjlighet för oss här i Sverige att få ta del av dem live inom närtid?
– Nja, vi har inga gig i Sverige inplanerade i skrivande stund. Inte ännu, i alla fall, tillägger han. Vi har gjort ett par festivalspelningar där de senaste åren och gillat det, så någon sådan blir det säkert framöver också. Dessutom har vi ju en svensk gitarrist, och han skulle bli redigt tjurig om vi inte tog en sväng förbi Sverige. Att inte göra det är nog alltså inte ett alternativ, skrattar holländaren.

Det börjar bli dags att runda av vår pratstund, då vi redan dragit över den från början utsatta tiden med ett par minuter. Jag undrar om det är något Robert vill tillägga; någon hälsning till fansen?
– Åh, massor, men då skulle jag nog behöva ett par dagar, minst… Säkert, jag skulle kunna prata i dagar! Men… nej, jag har nog inget att tillägga just nu.
Med det tackar jag för hans tid, och önskar honom och bandet lycka till framöver.

”Hydra” släpps den 31 januari.

Intervjuer

Intervju: Tommy Hjelm från Insense

Lämna en kommentar

– Nästa gång vi är ute och spelar i Europa kommer INSENSE inte att vara okända för någon, och det kommer att leda till mycket gott. Orden fälls av den norska metalakten INSENSEs frontman och sångare Tommy Hjelm, och anknyter naturligtvis till bandets deltagande på aktuella ”Defenders Of The Faith”-turnén tillsammans med bland andra IN FLAMES. Vi skall återvända till det ämnet, men först backar vi bandet en smula – det har nämligen inte alltid varit lika mycket guld och gröna skogar som i nuläget…

Tommy har i tidigare intervjuer konstaterat att INSENSE under sin karriär bitvis har kämpat i uppförsbacke för att nå acceptans, särskilt hemma i Norge där bandet inte riktigt passat in med sin totala brist på scensmink och kaxig attityd. Jag undrar ifall detta nu har börjat förändras, i och med att bandet får mer exponering och erkännande utomlands?
– Den norska marknaden är nog inte lika polariserad som den var förr, funderar sångaren. Nu har ett band som KVELERTAK plötsligt satt en ny genre på kartan, och norska ögon öppnas generellt mer och mer för nya stilar. Vår egen fan base är stabil och aningen växande, skulle jag väl säga, och vi märker att intresset för oss ökar. Det har säkert att göra med att folk har sett oss här och var och börjar få ett förhållningssätt till oss.
Ja, varje metalfan av proper klass lär väl ha noterat namnet INSENSE, när man nu betar av Europa tillsammans med RISE TO REMAIN, GHOST, TRIVIUM och IN FLAMES under den gemensamma flaggen ”Defenders Of The Faith”. Vad tror Tommy att den exponering man får i och med den här turnén innebär för bandets framtidsutsikter?
– Det bidrar helt klart till att sätta vårt namn på kartan. Det är väl naturligt att kidsen främst kommer för att se IN FLAMES och TRIVIUM, men de tar med sig vårt namn hem i minnet. Nästa gång vi är ute och spelar i Europa kommer INSENSE därför inte att vara okända för någon, och det tror jag kommer att leda till mycket gott.

När det gäller det där med turné-sällskapet, kan jag inte låta bli att ställa den sympatiske norrmannen en spetsig fråga. Han har nämligen tidigare konstaterat att bandet vid inspelningen av senaste plattan ”Burn In Beautiful Fire” var noga med att inte produktionen skulle låta alltför massproducerad och amerikaniserad. Nu turnerar man tillsammans med band som RISE TO REMAIN och TRIVIUM – handen på hjärtat, vad tycks det egentligen om deras sound…?
Hjelm skrattar till, innan han svarar med visst eftertryck:
– Först och främst vill jag säga att de är väldigt bra personer och jävligt duktiga musiker! Men som du säkert kan ana, lirar de det slags polerad metal som jag inte har alltför mycket av i skivsamlingen där hemma… Dock har jag inget emot att nämnas i samma sammanhang som dem; de är tydliga i sitt uttryck och vet vad de vill åstadkomma. Dessutom är de riktigt grymma att se live!

Oavsett vad Hjelm och de övriga kan tänkas tycka om resesällskapet (det mesta verkar ju vara positivt) innebär den här turnén onekligen ett steg upp i rankingen för norrmännen. Jag kör den klassiska sportreporterfrågan, och undrar hur det egentligen känns att turnera land och rike runt med en jättecirkus likt ”Defenders Of The Faith”?
– Det känns nästan lite för stort ibland. Alla är väldigt proffsiga, banden som spelar skitbra, och vi får känna på vad det verkligen innebär att vara på turné. På förhand är man nästan beredd på att bli behandlad som bottenslam – något vi trots allt är i sammanhanget – men såväl alla i banden som alla roddarna är supertrevliga och hjälpsamma. Sedan gör det ju heller inte direkt ont att ha runt 1000 personer i lokalen varje gig… Inte dåligt för att vara runt klockan sex på kvällen!
Jag noterar för mig själv att Hjelm uppenbarligen innehar en väl blygsam uppfattning om det egna bandets status och värde, men låter det passera. Istället tar jag fasta på kommentaren om hjälpsamma personer. INSENSE är numera kontrakterade till Selective Notes, det managementbolag som IN FLAMES Anders Fridén äger, något som säkerligen bidragit till norrmännens plats på turnén. Är samarbetet med Selective Notes rent affärsmässigt, eller lägger Anders ner mycket personligt engagemang i era mellanhavanden?
– Exakt vad som utspelat sig i kulisserna i samband med den här turnén vet jag uppriktigt sagt inte, men jag vet att Anders är väldigt passionerad kring allt han företar sig. Han ser samtliga av våra gig och har mycket åsikter om det vi gör. Han har en tydlig uppfattning om hur vi bör utnyttja det momentum vi får genom den här turnén, och tänker långsiktigt. Det gillar jag; han är en bra kille.

Bra killar är även herrarna i INSENSE, i alla fall gissar jag att många av bandets fans skulle instämma i det påståendet. En nära kontakt med sina anhängare är av vikt för Tommy och hans bandkamrater; som ofta tipsar, stöttar och diskuterar med fans på nätet. Finns det några farhågor att tappa en del av den här närheten, ifall INSENSE skulle få en rejäl skjuts och på allvar bli ett namn för de större scenerna?
– Nej, inte egentligen. Jag tror folk ser väldigt tydligt att vi huvudsakligen är ett klubb-band, även om vi just nu förirrat oss upp på lite större scener, konstaterar Hjelm med ett skälmskt tonfall. Jag noterar att vi hittills gjort bäst ifrån oss på lite mindre spelställen, där vi kommer närmare publiken. Och med mindre menar jag 2000 till 5000 människor, fyller sångaren i med ett skratt.
Enligt den klassificeringen tillhör Scandinavium inte ett av INSENSE primära val som giglokal. Att döma av den YouTube-video från nämnda lokal den 19 november i år, där bandet framför låtarna ”Surviving Self Resentment” och ”Burn In Beautiful Fire”, verkar gensvaret dock ha varit gott. Vad finns det att säga om den spelningen?
– Den var super; de som inte var där missade en fet show! Jag blev överraskad av hur många som var där så tidigt, men kanske var det en och annan som såg oss på Metaltown i somras och lade oss på minnet då. Återigen visade sig Göteborg vara en av de bästa spelorterna på turnén; detsamma gällde i somras. Dessutom var det min födelsedag den här kvällen, så jag fick ett unisont framförande av ”Ja, må han leva” från publiken. Tusen tack för det, Göteborg!
Bara för västkustbor att suga åt sig av berömmet, alltså. Jag frågar Tommy vad mer det finns att berätta om från den pågående turnén. Någon särskild anekdot eller episod dela med sig av?
– Åh, det har funnits många trevliga kvällar. Jag har fått se många bra konserter, och det har varit väldigt kul att sitta på sidan av scenen och se besättningen jobba. Det är grymt att se så många proffs i arbete, och då jag är lite förtjust i det här med organisation finns det mycket att ta med sig. Sedan var det även roligt när min flickvän ringde mig på FaceTime mitt under IN FLAMES gig i Offenbach. Hon fick se 15-20 minuter live – teknikens under!
Det låter som om allt bara varit positivt, med andra ord?
– Tja, det enda negativa skulle väl vara att vi haft en del strul med turnébussen. Den luktar fuktskadat och är antingen skitvarm eller skitkall, så den kommer jag verkligen inte att sakna att sova i…

Nu i mitten på december är ”Defenders Of The Faith”-turnén slut, och att döma av kalendern på bandets hemsida är det en tämligen lugn och stillsam jul som gäller. Enda bokningen i skrivande stund är ett gig på hemmaplan i Tromsö i februari månad. Hur ser framtidsplanerna ut för INSENSE; vad händer framöver?
– Jag tror att vi spelmässigt är färdiga för i år. Ambitionen är att göra en ny Europaturné ganska tidigt under nästa år, men jag vet inte exakt hur våra planer kommer att se ut. Det blir i alla fall fler spelningar ute i Europa, vilket gläder mig!
Apropå framtidsplaner kan jag inte låta bli att avsluta med att ställa Hjelm den givna kontrollfrågan: inga planer på att klippa av dig dina meterlånga dreads?
– Jo, många! Det är en dröm jag har, men dessvärre funkar de så bra live att jag får lov att behålla dem ett tag till. Mina vikar har dock börjat kräva rätt mycket areal där uppe, så håret sjunger väl på sista versen oavsett mina planer och förhoppningar…
Så kan det mycket väl vara, men för INSENSE som band känns det som om den musikaliska sagan precis börjat ta fart – där finns det nog flera verser kvar att ta del av!