Alla inlägg av Robert Gustafsson

SUNSTORM – Edge Of Tomorrow

ARTIST: SUNSTORM
TITEL: Edge Of Tomorrow
RELEASE: 2016
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, tillhör du dem som gillar hårdare musik så är det dags att dra fram skurtrasan nu, för det lär behöva torkas smör på golvet framför högtalarna.

Eviga återvinningsmaskinen Frontiers Records gör lite som vanligt, man sliter fram en gammal goding från garderoben och petar ihop lite låtar som ska skaka nytt liv i någon som sett sina bästa dagar. I det här fallet är det sångfågeln Joe Lynn Turner vars CV innefattar bland annat RAINBOW, YNGWIE MALMSTEEN och DEEP PURPLE vars band SUNSTORM får släppa tredje given ”Edge Of Tomorrow” på det italienska skivbolaget. Turner sjunger fortfarande bra men är inte i närheten av klippet och tonläget han klarade i fornstora dagar.

Låter det som om jag är skeptisk till den här plattan?

Faktiskt inte. För trots alla de där nedsättande kommentarerna och putslustiga billiga poängerna så kan man inte bortse från något så enkelt som att den här plattan innehåller bra låtar.

Det är enkelt, rakt på med klassisk melodiös hårdrock som fastnar direkt i hjärtat. Man sjunger med i låtar som Nothing Left To Say, Heart Of The Storm eller Tangled In Blue och det är inte bara okej att det handlar om banala saker – det är till och med helt rätt och liksom meningen. Sån här musik ska inte handla om politisk kritik, den ska handla om lite hjärta och smärta och sånt som kan gå in genom ena örat och ut genom andra.

SUNSTORM levererar helt enkelt, och i kamp med en mycket stark period av nya skivor så har den här plattan helt enkelt kapat åt sig rejält med speltid med all sin enkelhet och lättillgänglighet. Betygssjuan ska ses som stark, och baske mig om inte den här kommer bubbla upp till ytan med jämna mellanrum när det gäller speltid.

Inte illa pinkat för en föredetting som bjuder på smörfest!

GRAND MAGUS – Sword Songs

ARTIST: GRAND MAGUS
TITEL: Sword Songs
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Diskussion på Werock-redaktionens digitala forum återges nedan som ingress till den här recensionen.

Jag: Vem recenserar nya GRAND MAGUS?
Redaktör Bensch: Det gör väl du?
Jag: …måste jag? Den är ju rätt tråkig och tyvärr svag för att vara Magus. Har liksom…väldigt lite att säga om den (!)
Fredrik: Agreed. (Tyvärr.)
Jag: Förra Magus tyckte jag var helt grym, den här vill man mest inte lyssna på mer än plikttroget.

Där någonstans tar vi avstamp när vi ska skärskåda nya ”Sword Songs”, svenska powertrion GRAND MAGUS åttonde fullängdsplatta. Jag har dem alla, och har (minst) sen 2005 års ”Wolf’s Reurn” varit ett troget fan. Jag är fortfarande ett troget fan, och tycker att GRAND MAGUS borde nå världsherravälde i ett vidare perspektiv. Förra skivan ”Triumph And Power” var nog bandets starkaste till dags dato, och det är därför med mer än bara lite besvikelse som jag konstaterar att årets giv inte alls faller mig på läppen. ”Sword Songs” är förstås inte dålig – till det är bandet helt enkelt alldeles för kompetenta – men den är rätt slät. Speciellt i förhållande till bandets övriga diskografi. Cirka 30 minuter lång känns den faktiskt nästa väl lång och som om det går på tomgång mer än en gång.

Känslan är att detta är lite av bandets ”Manowar”-platta, och kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med den helt enkelt. Märkligt nog.

Ska man ändå fylla ut lite så tycker jag att ett spår som Viking Metal (kanske den låt de flesta har hört) har en skön vers och en tapig refräng, att Forged In Iron – Crowned In Steel är albumets kanske bästa spår tillsammans med Varangian och avslutande fina Everyday There’s A Battle To Fight samt att Janne ”JB” Christoffersson sjunger bra som vanligt. Inget nytt under solen egentligen, och trots att skivan inte är dålig så gissar jag att jag knappast kommer spela den så mycket framöver då den helt enkelt hamnar långt ner i högen av prestatinoer från GRAND MAGUS.

Witchcraft – Nucleus

Witchcraft NucleusARTIST: Witchcraft
TITEL: Nucleus
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det här är en skiva som du kommer att få se på en hel del sammanfattningar över årets bästa plattor.
Anledningen är rätt enkel, WITCHCRAFT är musikaliskt vassa och ett av de ledande banden när det gäller retrohårdrock, och denna deras femte platta i ordningen, ”Nucleus” är väldigt ambitiös. Addera sedan att Magnus Pelander, bandets motor och centralfigur, är omtalat egen och konstnärlig med en tydlig önskan om att inte visa sig i det publika rummet så har du receptet för en kritikerframgång.

Jag gillar också WITCHCRAFT, men jag kommer inte riktigt överens med ”Nucleus” som jag skulle önska. Ofta finner jag mig önska att jag tyckte det hela var mer lockande och fästande än vad det faktiskt är, och jag saknar helt enkelt flytet som jag tyckte fanns närvarande på ett helt annat sätt på föregångaren ”Legend” (2012).
Det här är en helt annan best.
Doomig, ganska komplicerad och med mycket uppbrytna passager. Flera låtar är långa, och man kanske kan tro att det är denna längd som skrämmer mig – men det är fel. Det gör mig inget alls, exempelvis är det drygt 14 minuter långa titelspåret antagligen min favoritlåt på plattan. Snarare är det kanske känslan av att vi hela tiden under skivans löptid balanserar på randen till mörkret. Det är dystert, och vi kastas ofta in i ett musikaliskt kaos, där rytmer och riff kastas om för att skapa nya strukturer. Över allt ligger Pelanders fortfarande hypnotiska, själfulla och passande melankoliska röst.
Det pendlar mellan vackert och blytungt, producerat med en underbar klang – lyssna till exempelvis Maelstroem eller dramatiska Helpless för bra exempel – och känns nästan teatraliskt många gånger.
Och det är mitt problem.
Jag gillar nog WITCHCRAFT bäst när de är mer rakt på.
Det gör ”Nucleus” till en skiva som jag så här långt har ett kluvet förhållande till. Den får mig stundtals att le och ryckas med, och stundtals att tappa tråden och intresset i alla sina vindlingar.
Som vanligt ligger väl felet mest på undertecknad som lyssnare, men resultatet i denna recension blir likafullt detsamma – det är bra men med en bismak av lätt besvikelse. Måhända ändrar jag mig och sällar mig till den förväntade och kommande hyllningskören när året sammanfattas, men så här långt håller jag mig istället till tidigare alster. Även om WITCHCRAFT fortfarande är bra, betyget 7/10 säger en hel del om hur stark skivan är trots mitt ”lyxgnällande”…