December, julmånaden, är här! Som tematiskt riktig motvikt till kyliga decembernätter bjuder vi här på WeRock därför på en adventskalender med musikaliskt hårda paket.
Vi kommer att publicera en lucka om dagen fram till och med julafton, och bakom varje lucka så döljer sig en låt från det gångna året som vi här på redaktionen tycker är lite extra bra.
Du hittar luckorna antingen genom att klicka på ”Listor” i vänstermenyn eller ”Senaste artiklar” uppe till höger, och sedan bläddra kronologiskt.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Poison Pages ARTIST: Tribulation VALD AV: Amelie
Martin: Jag gillar detta! Att TRIBULATION har vandrat långt bort från den traditionella döds som kännetecknade debuten till detta ser jag bara som logiskt. Jag gillar den svala känslan, detta känns coolt och med rätt twang i gitarrspelet. Den rena sången är ju något som växer för varje lyssning, det gäller inte bara den här låten utan hela skivan. Är det det bästa bandet gjort? Nä, inte på långa vägar, men intressant nog för att jag ska stampa takten förnöjsamt. Låten är ljummen, skivan är mer intressant som helhet. Robert: TRIBULATION har varit på väg hit ett tag tycker jag, att göra sin ”goth-platta”. Underliggande har det musikaliska dragit hitåt, och den största skillnaden är väl egentligen sången och att det musikaliskt är mer avskalat. Det är måhända en aning ovant, men det sätter sig fint över ett par varv och blir bra. Ska vi gissa att vi ser tillbaka på den här skivan om ett par år och betraktar den som PARADISE LOST’s ”One Second” ungefär? Fin värme, men inte det starkaste i karriären. Fredrik: Frågan är väl om ens DEPECHE MODE själva hade kunnat göra en platta som andats mer DEPECHE MODE än vad TRIBULATION gjort med ”Sub Rosa In Æternum”? Dödsmetall-rötterna lyser med sin frånvaro, här är det sval och aningen kultursvår gothpop som serveras. Det är dock alls inte oävet, utan tämligen trivsam och stämningsfull lyssning som initialt ser ut att kunna växa något över tid. Inte glödhett, men plusgrader, absolut.
LÅT: A Thousand Days ARTIST: Entheos VALD AV: Fredrik
Amelie: En bra låt är alltid en bra låt. Detta är inte unikt men allting sitter där det ska. Vokalisten Chaney Crabb besitter en säregen teknik jämfört med många andra kvinnliga growlare. Detta är fint rakt igenom och värmer gott med dragning mot det riktigt heta. Martin: Löjligt bra. Ett tungt sväng i början, ashärliga riff. Det påminner om THE BLACK DAHLIA MURDER till viss del. Jag älskar sången som det är härlig variation på. Solot är det som får mig att njuta i fulla drag, bra uppbackning av trumspelet dessutom. Hett! Robert: Inte oävet, och jag gillar att man tar ut svängarna – men ändå blir min bestående tanke att jag behöver lyssna på CATTLE DECAPITATION. Detta är lite som en ljummen version bara.
LÅT: Carmina ARTIST: Bombus VALD AV: Martin
Robert: BOMBUS är BOMBUS, varken mer eller mindre. Det är såklart bra – musikaliskt, produktionsmässigt, svängigt, lagom smutsigt – och överraskar vare sig negativt eller positivt. Höga förväntningar som möts: detta är hett som sig bör! Fredrik: Detta låter ganska precis som förväntat. Bra driv, ganska snyggt riffande, stilpoäng för en lagom elak produktion som lyckas låta fet trots det där härligt nostalgiska (men egentligen ganska skräniga) replokals-distpedal-soundet på gitarren. Låten svänger bitvis riktigt fint, bitvis är den lite planlös. Detta är mer bra än inte, men BOMBUS kan bättre när de verkligen får till sina hooks. Amelie: Jag har aldrig tillhört BOMBUS fans. Visst går det att lyssna på men det här är inget som verkar värmande på mig. Hela nya skivan doftar mycket av 70-tals-covers, tänk Alice Cooper (lyssna t.ex. på The Beast). Ljummet.
LÅT: Swarming Angels & Flies ARTIST: Sarcator
VALD AV: Robert
Fredrik: I stora stycken charmigt betvingande energi här. Trummorna smattrar ikapp med tremolo-picking-riffandet, och det finns många fina blinkningar till musikhistorien (allt från thrash via old school-döds till tidig black metal) under låtens nästan sex minuter. Vilket, skall också sägas, är fler än vad som behövs, för så starkt och kreativt är inte spåret. Jag blir glad av låten vid första genomlyssningen, men sen svalnar intresset ganska raskt. Men, som sagt, bra frenesi. Amelie: Skönt röjigt och en låt som fastnar direkt. När jag ser att de flesta av gossarna i SARCATOR är födda en bit in på 2000-talet blir jag även lite imponerad. Välspelat, fartfyllt och riktigt varmt! Martin: Ruggigt bra detta! Gitarrspelet är ju glödhett. Att det är musik som dyrkar gammeldags dödsig thrash är ju bara ett plus, det ska bli kul att följa detta band i framtiden också. Hett!
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Where The Flood Springs ARTIST: Drownship VALD AV: Amelie
Martin: Det finns element som jag gillar i den här låten – bra sång, stämning, produktionen. Men den håller inte för nästan 7 minuter, jag märker att jag tänker att, nä, inte en refräng till, under lyssningarna. Kunde varit bättre, men blir inte mer än ljummet. Robert: Jag gillar detta, det är lite som att lyssna på en melodödsversion av CULT OF LUNA. Svepande, där själva hypnoseffekten är halva grejen. Hoppas det kommer mer och en fullängdare av DROWNSHIP, för detta var en värmande upplevelse! Fredrik: ”Ganska behagligt” är orden som infinner sig i den där tveksamt lödda kopplingscentralen som i gängse terminologi kallas för min hjärna. Ganska vackert, ganska svulstigt, ganska köttigt, ganska trivsam desperation, ganska nära att vara ett liiiite för långt spår. Ganska varmt, men inte glödhett, således. Den avslutande minutens betvingande malande är dock 5+.
LÅT: Ephemeral ARTIST: Allt VALD AV: Fredrik
Amelie: Allt vad man kan vänta sig av genren, varken mer eller mindre. Detta går att lyssna på vid rätt sinnesstämning men inget jag kommer plocka fram för att mota höstkylan med. Ljummet. Martin: Älskar inledningen med pianot. Resten känns mest som generisk metalcore som jag hört till leda. Gillar man denna genre så kommer man uppskatta låten betydligt mer än jag gör. Ljummet mot kallt beroende på humör. Robert: Jag skulle vilja gilla ALLT mycket mer än jag egentligen gör. Det är ju typ alla rätt rent teoretiskt, men jag har förtvivlat svårt att bli berörd av det, och därmed fastnar det inte. Tyvärr. Detta är svala vindar, således.
LÅT: Solus ARTIST: Devenial Verdict VALD AV: Martin
Robert: Angry Metal Guy-recensenten Thus Spoke har detta som ett av sina mest efterlängtade och mest emotsedda släpp, men för undertecknads del är det första mötet med bandet. Det lovar gott, men detta är musik som tarvar rätt många varv för att sitta, och jag vill tro att det egentligen ska avnjutas i ordning på en fullängdsskiva snarare än en lösryckt låt i en spellista. Jag säger: intressant och vill veta mer. Det börjar hetta till! Fredrik: Nyanserad och tämligen kreativ döds, där produktionens moderna klang och old school-growlandet kontrasterar fint. Några riktigt sköna partier, men helheten känns lite för spretig för att det riktigt skall lyfta. Det finns något där, men det känns lite som att denna bit kol behöver ännu lite mer tryck innan den diamant som möjligen finns där utkristalliserar sig. Ljummet. Amelie: Finsk ”inte fullt så vemodig”-death metal bjuder denna låt på. Inte helt oäven med sin tekniska klang. Troget döds-growl som maler på och allt är rätt okej …men, vid ca 4:30 kommer så ett skärande pig squeal, eller vad det nu är, och sänker låten och temperaturen under noll. Synd, all värme försvann där och då.
LÅT: Der Maulwurf ARTIST: Kanonenfieber
VALD AV: Robert
Fredrik: Introt är för långt, vilket stör mig en smula – för när låten väl kommer igång är det ledigt omgångens bästa spår… Refrängen påminner om ett RAMMSTAIN med svår depression, och ångesten i versernas skriksång andas old school black metal. Några påtagligt jazziga bas-slingor ger låten nödvändig nyans, och även om det alltid är en vansklig balansgång att sjunga om krig på just tyska (ni fattar vad jag menar) så känns det som regel helt rätt i KANONENFIEBERs tappning. Breaket är galet bra, refrängen en garanterad live-ångvält. Stekhett! Amelie: Mullvaden. Vet att bandets tema är första världskriget. Jag kan ingen som helst tyska men använder översättningsverktyg för att få ett hum. En sorglig historia om att gräva skyttegravar långt under jord. Låten i är sig ganska snärtig med en fångande refräng, tjohej och hå. Bara det att det står i sån skarp kontrast mot lyriken. Det blir svårsmält. Martin: Jag borde gilla detta mer. Bandet är från Bamberg, en av mina favoritstäder i Tyskland, de skriver bara låtar om första världskriget, de kan sitt hantverk. Ändå kan jag inte undkomma känslan av att detta skaver inte helt rätt. Refrängen känns trygg, som gjord att idka allsång till, resten av låten är mer intressant. Framför allt mellanspelet är fruktansvärt bra, och detta vrider upp tempen för mig.
