Kategoriarkiv: Listor

Listor

Best of 2015 – Amelie

2 kommentarer

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”With the Dead” – WITH THE DEAD
I elfte timmen, närmare bestämt i början av december, när andra media redan börjat publicera sina årslistor nådde WITH THE DEAD mitt medvetande (tack Tomasz!). Inledningen på Nephthys bet sig att börja med fast i mitt sinne – den var ju ”stulen” rakt av från någon av låtarna på DIA PSALMAs debut! Eller? Fler och fler passager och låtar på albumet fastnade nånstans i hjärnbarken och här står vi nu – med ”With the Dead” som oväntad inledare av årsbästalistan 2015.

9. ”Repentless” – SLAYER
”Repentless” kommer knappast gå till historien som någon banbrytande skiva trots att, eller på grund av, att det är det första släppet av thrashveteranerna efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång. Ingen större experimentlusta som lyser igenom. Gött att lyssna till är det dock.

8. ”The Book of Souls” – IRON MAIDEN
Bruce Dickinson, mannen som lite i skymundan kreerade ett nytt dubbelalbum med sitt IRON MAIDEN, medan fokus i nyheterna var sångarens cancerdiagnos och behandling. ”The Book of Souls” är inte revolutionerande på något sätt men ett mycket habilt IRON MAIDEN-album som ger avkopplad lyssning, utan att kräva alltför mycket tillbaka av lyssnaren.

7. ”Epistemology” – KEEP OF KALESSIN
Första fullängdaren med gitarristen och bandmotorn Obsidian C. även som sångare. Lite knölig har väl vägen varit de senaste åren, men med ett ack så tilltalande resultat i form av ”Epistemology” till slut! ”Lätt att älska, svår att släppa, åtminstone för dig som gillar melodisk extrem metal” skrev jag i recensionen.

6. ”In Times” – ENSLAVED
Rutin. Erfarenhet. Fasta format. En bedräglig lätthet som samtidigt ger spännande lyssning med många bottnar. Och än en gång kommer det hela ut briljant när norska ENSLAVED  gör det ”In Times”.

5. ”Malefic Miasma” – AGES
Inte bara årets debut, ”Malefic Miasma” är också en av årets bästa plattor totalt sett . Svårartat beroendeframkallande melodisk black metal. Jag ser fram emot mer av dessa svenska musikerveteraner som i AGES äntligen tyckts ha hittat helt rätt.

4. ”Enki” – MELECHESH
Fem år sedan förra albumet, ”Epigenesis”. En väl värd väntan när resultatet är så här. Tungt, tekniskt och med mycken musikalisk finess i MELECHESHs orientaliska metal. Såsom vi vant oss vid det. Något mindre lättilllgänglig än föregångaren, och därmed än mer att avtäcka under kommande lyssningssessioner.

3. ”Sólverv” – VREID
En fullträff från norska VREID, bandet som alltid får högvis med cred, men ändå inte nått riktigt, riktigt samma bredd internationellt som en del andra norska bandkolleger inom genren. Dags nu? Hela albumet framförs förtjänstfullt på bandmedlemmarnas hemmadialekt, Sognamål.

2. ”From The North” – RAISED FIST
Bandet som fortfarande är precis så arga och samtidigt uppmuntrande som jag vill ha dem. ”From The North” är plattan som växt sig allt starkare ju längre tiden led och är en av dem jag lyssnat allra mest på under året. RAISED FIST bjuder här även på flera allsångsvänliga topplåtar som jag hoppas få chans att gasta med till live så småningom.

1.  ”The Plague Within” – PARADISE LOST
Vi toppar listan liksom vi bottnade den – med brittisk doom. PARADISE LOST ger oss tung-doom-gung att njutningsfullt sjunka ner i melankolins djup till. Men också mycket melodi. Efter något av en mellanplatta med ”Tragic Idol” blev allt, precis allt, rätt för britterna denna gång. ”The Plague Within” har snurrat oräkneliga varv i spelarna sedan den släpptes i början av året. Utan tvekan årets album 2015.

Årets övriga utmärkelser

Årets konsertupplevelse.
… måste vara OPETH i Kulturhuset, Stockholm. Band liksom publik tycks ungefär lika obekväma i Kulturhus-kostymen till en början. Men det lossnar, och inramningen lyfter fram teknikaliteten, musiken i OPETHs 25-åriga bandhistoria. Mellansnacks-Mikael fira nya triumfer i torr och lakonisk humor.

Årets debut.
AGES. Inget att diskutera där. Aldrig förr har jag utdelat en betygsnia vid recensionen av ett albumdebuterande band, men här är det väl befogat. Dessutom kniper AGES en femteplats på årsbästalistan.

Årets mest överskattade.
…och GHOST vinner detta lopp igen, för tredje plattan i rad! Jag börjar känna mig alltmer ensam i motståndsfållan, men de är verkligen inte roliga. Nånstans.

Årets norrmän.
VREID, det goda bandet med den goda norska black metal-traditionen. Som 2015 vågar framföra ett helt album inte bara på sitt eget språk, utan även på den egna mer eller mindre obskyra dialekten, Sognamål.

Årets besvikelse.
APOCALYPTICAs ”Shadowmaker” hade jag personligen sett mycket fram emot. Bandets fortfarande suveränt eleganta cellometal sänktes av valet att ha en – och valet av – fast sångare.

Årets låt.
Årets låt kommer från nästa års album av grekiska ROTTING CHRIST. Förstasingeln Elthe Kyrie är ett enastående smakprov, som verkligen ökar längtan inför fullängdsalbumet som planeras släppas i februari 2016.

Listor

Best of 2015 – Fredrik Sandberg

1 kommentar

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”Honk Machine” – IMPERIAL STATE ELECTRIC
Nicke Andersson med manskap gräver på detta fjärde släpp ännu djupare mot rötterna. Här finns vibbar av allt från BEATLES via LYNYRD SKYNYRD till BRUCE SPRINGSTEEN, och det är väl egentligen rock utan prefixet ”hård-” före. Det är dock både trallvänligt och träffsäkert, och bara 60-tals-balladen Walk On By är i sig värd en plats på listan.

9. ”From The North” – RAISED FIST
Kan en platta vara både energiskt folkilsken och trivsamt tillbakalutad samtidigt? Ja, jag hävdar det. Beviset är ”From The North”, som trots sin hardcore-mässiga ettrighet mer är behaglig än aggressiv. Få låtar som egentligen sticker ut, men en platta som ändå lyckas växa på en.

8. ”Enki” – MELECHESH
2015, ett år av ovanligt svåra konflikter i Mellanöstern (för att komma med ett gravt understatement) behöver MELECHESH. Det assyrisk-israeliska bandet stationerat i Nederländerna är ju mer eller mindre ett vandrande, dödsmetallande fredsprojekt i sig. Bandet gör sig dock relevant även musikaliskt medelst ”Enki”, årets kanske mest eleganta dödsmetall. Höge Farao, det rockar!

7. ”Purple” – BARONESS
BARONESS gula skiva är en av de mest magiska jag har i min skivsamling. Riktigt till samma höjder kommer inte ”Purple” att nå, även om det är en platta som fortfarande växer för varje lyssning. Fans av bandet lär dock känna igen sig: murrig produktion, intrikata arrangemang, intelligenta melodier och en adekvat dos hederligt ös. Lite som MASTODON fast med fler universitetspoäng, typ.

6. ”Infernus” – HATE ETERNAL
Jag kunde förstås skriva något om den tekniska briljansen, eller om den skarpa produktion som tillåter individuella instrument att urskiljas i denna vägg av hyperbrutalitet. Jag kunde också skriva något om den solida sånginsatsen från veteranen Erik Rutan, som levererar djävulusiska avgrundsvrål i parti och minut, eller något om den härliga tyngden i titelspåret. Fast varför krångla till det? Det som behöver sägas kan ju faktiskt förmedlas genom ett enkelt ”aaaaarrrRRRRGGGHHHH!!!”…

5. ”The Congregation” – LEPROUS
Årets vackraste, mest avskalade ångest. Känsloladdat, naket och svalt, men ändå med en skriande desperation som lurar under ytan. Också gott om små intrikata detaljer, som till exempel de effektiva pukrullningarna i Triumphant. Snart nog är februaris själadödande kyla och mörker här, och då lär det passa utmärkt att ge sig av på den introverta resa ”The Congregation” erbjuder.

4. ”Under The Red Cloud” – AMORPHIS
Pompöst på gränsen till sliskigt? Jajamensan! Å andra sidan, vem bryr sig? Finnarna i AMORPHIS levererar ett solitt skivsläpp, med alla komponenter på plats. Produktionen är oklanderlig, tyngden massiv, melodierna vackra och inslagen av medeltid och folkmusik förgyllande snarare än kvävande. Bad Blood är kanske det spår som bäst samlar allt det goda i en och samma gottepåse, så börja där.

3. ”Frontschwein” – MARDUK
”Gammal är äldst” är ett lika beprövat som (egentligen) fånigt ordspråk. Dock en fras med viss relevans här, när de svenska black metal-veteranerna i MARDUK presenterar en käftsmäll till platta som kravlar sig genom den svavelosande leran och det ångande blodet upp på årsbästalistans podium. Musiken pendlar mellan kompromisslöst, halsbrytande snabbt rens och förkrossande tyngd, och känslan som förmedlas är helt rätt sett till krigstematiken i texterna. Lyssna bara på 503 – vem kan inte se framför sig larvfötter som obönhörligen mosar ner sårade fiendesoldater i gyttjan…?

2. ”The Plague Within” – PARADISE LOST
Yes – PARADISE LOST har återuppstått! Ja, jo, okej, bandet har väl egentligen aldrig varit helt dött. Jag pratar dock om det PARADISE LOST jag växt upp med och älskat, där sorgsna melodier och vackra mollharmonier får sällskap av desperat growl och elaka riff med hooks. Starta Punishment Through Time vid 02:00 och hör hur ”Shades Of God” ekar från genom åren. Det  finns även gott om andra starka spår, så som No Hope In Sight, Return To The Sun, An Eternity Of Lies och Beneath Broken Earth. Britterna återintar därmed sin rättmätiga plats på doom-tronen. Hail the gloom!

1. ”Meliora” – GHOST B.C.
GHOST - Meliora - 150x150Jag har egentligen aldrig fattat hypen kring GHOST. Visst, de har coola masker, och visst, deras mjukt förföriska djävulsrock med rötterna i (tämligen radiovänligt) sjuttiotal är väl utförd, men är de inte lite lättviktiga? Eller, så tänkte jag åtminstone innan ”Meliora”, men nu har jag inget val annat än att sälla mig till de frälstas skara. Jag menar, herregud (eller skall det vara herre Satan?) – hela jäkla plattan är ju full av genuina hits! I princip varje refräng har sådana eleganta hooks att det är i det närmaste omöjligt att inte vilja sjunga med.  Visst är det numera mainstream så det förslår, när till och med P3 snurrar He Is flitigt, men vem bryr sig?  ”Meliora” är en värdig, nej, ofrånkomlig vinnare.

Årets övriga utmärkelser

Världsdel.
Vårt eget kalla Norden. (Ja, jag vet att det rent tekniskt inte är en världsdel. Kalla det konstnärlig frihet.) Fyra av fem topplaceringar kommer från Sverige, Finland och Norge. Starkt!

Guilty pleasure.
Egentligen är jag av meningen att det inte finns några guilty pleasures, och att musiksmaken är fri. Ändå är det väl under denna kategori jag bör name-droppa DISTURBED, som nosade på topp 10-listan med sitt släpp ”Immortalized”. Ja, det är lite mellanmjölk, IKEA och Allsång på Skansen över jänkarnas tillrättalagda metal, men de kan ta mig tusan skriva hooks. Lyssna bara på Open Your Eyes, som är ett av flera exempel på god färdighet inom området.

Off topic.
NICOLE SABOUNÉ. Inte metal, inte ens rock. Därmed inte aktuell för en topplista på WeRock, men på min privata spellista återfinns hennes skiva ”Miman” som ett givet inslag. Nervig röst, annorlunda och vackert melankoliska låtar, där Rip This World är en personlig favorit.

Brasklappar.
Finnarna SWALLOW THE SUN har släppt en i det närmaste omöjlig giv. ”Songs From The North I, II & III” består av 23 spår med en snittlängd på typ sju och en halv minut, spår som dessutom har en konstant levande dynamik inom sig själva. Det långsamma mörkret är konstant, men pendlar mellan krispigt vackra akustiska arrangemang och gutturalt fram-growlad tyngd. De få gånger jag orkat verkligen lyssna på skivan/skivorna, har de undantagslöst växt. Kanske hade detta släpp kunnat vara något för en topplacering, om man bara orkade ge det all den uppmärksamhet som det kräver.

Likaså har jag ännu inte hört ”Psychic Warfare” med CLUTCH. Givet vilken högstanivå det bandet har avseende groove och sväng, mer eller mindre förutsätter jag att plattan har kapacitet att slå sig in på topp 10.

Jojos.
Några skivor har under året pendlat mellan att vara med (högt) på topplistan och att inte vara med på den alls, lite grann beroende på humör och dagsform, för att till slut hamna utanför listan. De två som oftast stuckit upp sitt anlete i listdiskussionen är ”The Great Discord” med DUENDE och ”Arcturian” med ARCTURUS. Bägge är annorlunda, svårdefinierade, lite så där ”kultursvåra” släpp med extremt höga högstanivåer men även en del lite djupare dalar. Bägge är hur som helst värda att låna sitt öra till.

Allsång på Skansen.
Vissa refränger bara har den där kvalitén, förmågan att få en att vilja sjunga med vare sig man egentligen gillar artisten eller inte. I den kategorin skulle jag i år vilja nämna följande låtar:

1) I princip vad som helst från ”Meliora”, men med From The Pinnacle To The Pit som knapp favorit. 2) Happy Song med BRING ME THE HORIZON, vilken framstår som något av en mOBSCENE för 2010-talet. 3) Charmigt bonniga MUSTASCH (som jag alltså gillar, så stäm mig då) med sin Breaking Up With Disaster. Nya skivan ”Testosterone” är inte särskilt stark, men denna refräng är det onekligen. 4) Open Your Eyes med DISTURBED, som kanske har den högsta allsångsfaktorn av dem alla. Sing it with me: ”ooh-oh-ooh…”

Honorable mentions.
Förutom de skivor och/eller band jag hittills nämnt, finns det givetvis ytterligare ett par som också de nosat på topp 10-listan, och som kan förtjäna ett hedersamt omnämnande. Bland dessa återfinns, utan inbördes ordning, dessa: ”Innocence & Decadence” med GRAVEYARD, ”Children Of The Night” med TRIBULATION, ”Luminiferous” med HIGH ON FIRE, ”Alpha & Omega” med PERIPHERY och ”Profan” med KAMPFAR.

Listor

Best of 2015 – Martin Bensch

2 kommentarer

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”New Bermuda” – DEAFHEAVEN
Hipster-black metal? Det må vara hänt, men detta är för bra för att förbises. Melodierna bölar fram känslor så storslagna att det är lönlöst att värja sig.

9. ”Meliora” – GHOST
På sin tredje skiva får GHOST till sitt hittills starkaste alster. Den storvulna och fint muskulösa produktionen passar de minst sagt episka låtarna som hand i handske, och bandet bör med rätta och stort självförtroende ställa in sig på de största scenerna. I detta fall är det fullt befogat att säga att här, först nu, inser jag att hypen kring bandet och dess musik är befogad, ja, berättigad.

8. ”Regression” – THEORIES
Kvalitetsrens som verkligen ger mersmak inför framtiden bjuder THEORIES på. ”Regression” är ett satans imponerande debutalbum som jag uppskattade direkt från första lyssningen. Grindcore med dödsinslag och stringent starka, ursinniga låtar gör att ”Regression” hamnar på listan.

7. ”Under The Red Cloud” – AMORPHIS
Det tog ett tag för mig att fatta hur bra ”Under The Red Cloud” är. AMORPHIS har inte hållit igen på något. Ändå känns de ljuva melodislingorna mer skarpa och genomkända än på ett tag. Det är oerhört vacker och smältande musik genomgående. Lägg till detta att Tomi Joutsen levererar en sjuhelvetes sånginsats och platsen på årsbästalistan är given.

6. ”Apex Predator – Easy Meat” – NAPALM DEATH
Utan tvekan ett av bandets allra bästa släpp. Nog för att bandets oerhört creddiga första hälft av diskografin har sina förtjänster, låtskrivarmässigt imponerar bandets senare hälft oerhört mycket mer. Med ”Apex Predator – Easy Meat” visar NAPALM DEATH att de inte bara har vreden kvar, de har förmågan att klä den i låtskrudar som på väldigt imponerande sätt reflekterar och politiserar denna vrede – precis som all verkligt bra grindcore kan göra.

5. ”Infinite Fields” – IRREVERSIBLE MECHANISM
2015 års bästa tekniska dödsmetallplatta kommer från Vitryssland med trumhjälp från Lyle Cooper vilket var det som drog mig till skivan i ett första skede. Det jag hörde fick mig att stanna kvar. ”Infinite Fields” formligen dryper av talang och habilt låtskriveri långt utöver det subgenren brukar stå för. Det är episkt, smattrande, ljuvligt och proppat med hooks så det räcker och blir över. Letar ni efter skärningspunkten mellan NECROPHAGISTs fallna mantel och THE FACELESS briljans – här har ni skivan.

4. ”Underworld” – SYMPHONY X
Jag antar att det är lätt att avfärda SYMPHONY X som ett gravt gitarronanerande band, och visst, Michael Romeo älskar sin gitarr. Dock, när han har förmågan att skriva låtar som på ”Underworld” där detta snarare höjer låtarna än tvärtom är jag beredd att inte bara köpa dem utan hylla dem. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva just för att snart sagt varenda låt är smart, intressant och driven till max.

3. ”On Lonely Towers” – BARREN EARTH
Majestätiskt. Så skulle jag kunna sammanfatta bandets tredje alster. Lekfullt, sprittande, ambitiöst, finskt vemodigt och tungt, energiskt, och med en känsla av nytändning från redan höga nivåer är andra begrepp som känns självklara när det gäller ”On Lonely Towers”.  Att bandet har haft mod i att tänka stort och vidlyftigt och ro hem det på detta vis är inget annat än imponerande.

2. ”Duende” – THE GREAT DISCORD

En av de mest eklektiska och storslagna skivorna från 2015. Jag föll som en fura från första lyssningen för blandningen mellan episk progressiv musik som KING CRIMSON och GENESIS och mer stökig dito som THE DILLINGER ESCAPE PLAN som vävs ihop till något helt eget. Genrekonformister lär hata skivan. Själv älskar jag den.

1.  ”The Malkuth Grimoire” – ALKALOID
The Malkuth Grimoire”The Malkuth Grimoire” släpptes i mitten på mars 2015, och redan efter första lyssningen kände jag att skivan hade en mer än fullgod chans att hamna på årsbästalistan. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall, och för varje gång har den vuxit. Med fullvuxna låtar dignande av teknisk mumma som används som medel, ej som mål, mejslar ALKALOID ut en skiva som känns i det närmaste fulländad när det kommer till progressiv dödsmetall.

Årets övriga utmärkelser

Bästa konsert.
GHOST på Copenhell. Självförtroendefyllt, episkt och magiskt. Där och då bevisade bandet att de har kämpat sig till tröskeln till att bli större än hypen kring sig själva.

Gladaste överraskningen.
Att FAITH NO MORE på ”Sol Invictus” visade att de är prick så relevanta, ja livsnödvändiga, som de alltid har varit.

Bästa EP:n.
”The Insurrection” – GUTTER INSTINCT. Rå, arg, äkta dödsmetall som får nackhåren att resa sig. Det ska bli mycket intressant att se hur helsingborgsbandet förvaltar förväntningarna de byggt upp här på den kommande fullängdaren.

Bästa sånginsatsen.
Bruce Dickinson på ”The Book Of Souls”.

Bästa instrumentinsatsen.
Dirk Verbeuren, trummor, SOILWORK på ”The Ride Majestic”. Solitt, tajt, svängigt.

Mesta sväng.
CLUTCH på ”Psychic Warfare”.

Snyggaste omslag.
”Meliora” med omslagskonstnär Zbigniew M. Bielak. Detaljrikedomen  är makalös och genomtänkt. Genialt.