Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Necrowretch – Satanic Slavery

Lämna en kommentar

ARTIST: Necrowretch
TITEL: Satanic Slavery
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Franska NECROWRETCH har så lång varit riktigt kul att följa. Som finniga tonåringar och duo (då var det bara Amphycion på bas och Vlad på sång/gitarr i bandet) släppte de debuten “Putrid Death Sorcery”, en bra skiva. Till uppföljaren “With Serpents Scourge” hade man adderat trummisen Ilmar samt vässat förmågan att skriva slagkraftiga låtar, och med den tredje fullängdaren “Satanic Slavery” slår man ut i full blom Bandet är fortfarande en trio, men det är alldeles tydligt att man mognat i sin förmåga att skriva, framföra och producera slagkraftigt material. “Satanic Slavery” är med lätthet bandets starkaste giv så här långt i karriären, och jag vill påstå att det är en av de bästa dödsmetallplattorna som släppts under det första halvåret 2017. Anledningen till det?

Låtarna.

Redan vid inledande Sprawl Of Sin så börjar det rycka i lemmarna när man lyssnar på den här skivan. Vid andra spåret Tredeciman Blackfire har man ett rejält flin i fejset och headbangar intensivt, och när bandet sen släpper loss titelspåret följt av fantastiska Evil Names,  Hellspawn Pyre och Bestial Rites så släpper alla spärrar.  Då vill man tjurrusa ut på närmsta kyrkogård och mosha omkull gravstenar i ren glädje!

Framtoningen på bandet är förstås precis lika enkelspårig som titlarna, det handlar om förhärligande av Satan, död och elände på ett så där charmigt enträget sätt. All in, och NECROWRETCH kan faktiskt verkligen göra anspråk på att vara “true”. Eller “trve”, som det skrivs ibland. Mig spelar det mindre roll, jag kan konstatera att jag gillade bandets två första skivor skarpt och att denna den tredje verkligen är ett lyft i kvalitet ändå. Gissningsvis innebär “Satanic Slavery” att det här bandet får nästa skjuts i karriären, och börjar synas live på de större festivalscenerna samt turnéerna.

Gillar du döds som varierar från tunggung till bisvärm och med ständigt bra låtar så missa för allt i världen inte dessa fransoser. Betygsåttan är solid!

Skivor

Astral Doors – Black Eyed Children

Lämna en kommentar

ARTIST: Astral Doors
TITEL: Black Eyed Children
RELEASE: 2017
BOLAG: Metalville

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska ASTRAL DOORS har sju tidigare plattor i bagaget, samtliga med i stort sett samma sound. Det är oförklädda DIO-hyllningar där det enkla och smittsamma hårdrocksriffet och sångaren Nils Patrik Johansson (även LION’S SHARE, WUTHERING HEIGHTS och CIVIL WAR) står i strålkastarljuset för att skapa charmig nostalgi-heavy metal. “Black Eyed Children” är det åttonde albumet, och vän av ordning kan ju fundera på om detta innebär en total omsvängning, eller om man lyckas skriva samma skiva igen, så att säga?

För att besvara det får vi faktiskt titta lite i bandets back-katalog. Eller, i alla min upplevelse av den. Jag kom i kontakt med Dörrarna vid deras andra giv, “Evil Is Forever” år 2005. Det är en riktigt bra skiva, och man kan säga lite samma sak om nästan alla de första. Från 2003 fram till 2007 släppte bandet fyra fullängdare och en EP där i stort sett allt (kanske med undantag för vissa delar av 2007 års “New Revelation”) håller löjligt hög klass. Efter den tidsperioden har produktionstakten minskat – och det får man nog säga om kvalitén också. “Requiem Of Time” (2010), “Jerusalem” (2011), “Notes From The Shadows” (2014) är bra plattor – men inte lika lysande som de första. Lite folköl i jämförelse med en riktigt bra pale ale, kan man säga. “Black Eyed Children” lägger sig i lite samma fåra dessutom – det är fortfarande bra, men lystern från förr finns inte riktigt kvar. Eller är det min upplevelse bara?

De bästa spåren är sådana som passar att köra för fort i bil till. Öppningslåten We Cry Out, klassiska heavy metal-dängorna God Is The Devil och Good vs Bad samt avslutande episka titelspåret smakar fint, men en vanlig fundering man kan ha är såklart… vilka av de här låtarna skulle klara att tränga sig in i ett liveset? Om det är många så är skivan stark i förhållande till resterande katalog, om det är få så kommer det antagligen att förtvina lite till förmån för andra av bandets skivor när man letar efter ASTRAL DOORS. Därför är “Black Eyed Children” en betygssjua – det här är en skön och bra skiva som rullat flera flera varv sen den kom – som lik förbaskat kommer att falla i samma typ av glömska som de andra skivorna i bandets senare del av karriären…

Skivor

Demon Head – Thunder On The Fields

Lämna en kommentar

ARTIST: Demon Head
TITEL: Thunder On The Fields
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

“Thunder On The Fields” av DEMON HEAD från Danmark. Eller, hur det skulle låta om Glenn Danzig söp sig aspackad och käkade wienerbröd samtidigt som han gjorde 70-talsdoom? Frågan är berättigad tycker jag, för det här är en skiva som jag verkligen inte får kläm på. Stundtals är detta rock’n’roll-anstruken doom med dammig produktion som verkligen funkar (som i singeln och bästa låten Gallow’s Omen), men samtidigt väljer man att öppna skivan med Menneskeæderen och då vet jag faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Bra är det i alla fall inte, och för egen del helt omöjligt att skaka av sig bilden av just Glenn Danzig på snefylla när jag hör DEMON HEADs sångare Ferriera Larsen gröta sig genom texten.

Och samtidigt kan jag verkligen inte förkasta detta som dåligt, för när de ger sig i kast med nämnda Gallow’s Omen, We Are Burning eller titelspåret Thunder On The Fields så är det faktiskt rätt charmigt. Gitarristerna Gjerluff Nielsen och Gjerlufsen Nielsen (humor!) syr snygga och läckra gitarrslingor som känns lagom ruffiga, och Fuglsang (!) på bas samt Jeppe Wittus (trummor) ligger perfekt i rytmsektionen när det gäller flummet. Och det är lite där man hamnar, det är inte dåligt – tvärtom stundtals riktigt bra! – men samtidigt nästan lite knepigt att gilla det helhjärtat. Older Now, Hic Synt Dracones är väl okej låtar men i sammanhanget lite utfyllnad, och avslutande långa Untune The Sky är en enda lång svepning ut mot slutet. Sen sitter man där och kliar sig i huvudet och undrar…

…var det där bra eller inte?