Den skivan hade i stort sett allt jag gillar med black metal, klädd i en förträfflig produktion, och det är inte att undra på att skivan hamnade på årsbästalistan det året. Symptomatiskt, men såklart slumpartat, är att HORNDAL också släppte nytt material 2021. Om det är så att SPECTRAL WOUND gillar att ge ut skivor de år som skivskörden är exceptionell låter jag vara osagt, men de hävdar sig väl även i år med ”Songs Of Blood And Mire”.
Så pass att jag hade kunnat, nästan, skriva en karbonkopia på föregående recension. Det är, fortfarande, en sjudande närvaro i låtarna som kanske till och med är snäppet bättre än på förra plattan, ett gastkramande gitarrspel, magiskt trumspel och en isande vokal leverans. Här finns både djup credd och yster lekglädje – man märker som lyssnare att bandet verkligen gillar att spela ihop.
Inledande Fevers And Sufferings skickar oss ner i ett sjudande inferno av glödande intensitet, likadant är det med At Wine-Dark Midnight In Mouldering Halls. Två låtar in, och jag är helt golvad. Men det finns en struktur på skivan som ger viss återhämtning – inget känns stressat, utan varje låt fyller sin plats på ett uttänkt sätt som gör skivan oerhört balanserad. Jag tröttnar aldrig att lyssna på den, och det är bara att konstatera att SPECTRAL WOUND återigen har gjort en platta som mycket väl är med i racet om plats på årsbästalistan. Kolla in den.
Med viss oro och ganska stor bävan har jag inväntat IN APHELIONs andra album efter debuten 2022 som fullständigt knockade mig.
Det första jag fastnar för är inledningslåten The Fields in Nadir och därefter avslutaren Aghori. Kanske de två mest olikljudande låtarna på albumet men båda med den starkaste känsla av närvaro. Vidare lyssning gör att dessa två får konkurrens, då detta album är helt fullsmäckat med fantastiska spår. Further from the Sun är en pärla där känslan som byggs upp är oemotståndlig, ett spår man vill lyssna på om och om igen. Singeln When all Stellar Light is Lost vinner likaså på att belyssnas ett flertal gånger och det förhållandevis korta titelspåret Reaperdawn är en riktig rökare till låt med thrashiga inslag.
Kanske är produktionen aningen mer polerad här än på debuten. Samtidigt tas aldrig udden av det genuina black metal-soundet, den äkta känslan som åtminstone jag vill åt i detta slags musik. Genomgående är det låtstrukturer och melodier som fäster, även om dessa i sig varierar mycket. Grunden är helt klart svartmetall men inga metal-genrer är bandet främmande och Sebastian Ramstedt nyttjar allt sitt kunnande och all sin kärlek till hårdrockens alla tyngre genrer. Resultatet är helt enkelt lysande.
IN APHELION består av en samling verkligen skickliga musiker, inte tu tal om detta. Men som alla musikälskare också vet räcker trots allt inte detta för att skapa den riktigt berörande musiken. Det är känslan som skapas hos lyssnaren som lägger till det där extra lagret och som gör att en riktigt bra låt blir till något ännu mer. Att den känns äkta och berör på djupet. Förmågan att skapa dessa låtar har IN APHELION i sitt dna.
Jag föll stenhårt för debuten ”Moribund”, den skivan rörde mig rakt in i hjärtat. Kanske kan jag förhålla mig mer saklig till årets skiva, lyrikens tema berör mig inte riktigt lika djupt, men det betyder inte att jag skulle uppskatta musiken i mindre omfattning. Det kommer bli mycket svårt att bortse från IN APHELIONs ”Reaperdawn” när hårdrocksåret 2024 ska summeras.
Efter den skrämmande starka debuten med ”Moribund” för två år sedan har väntan på nytt material från IN APHELION känts lång. Men nu är det dags och 9 augusti släpps albumet ”Reaperdawn” på Century Media.
Sebastian Ramstedt frontar sitt In Aphelion. Foto: Leo Bergebaeck
Bandets skapare och motor, Sebastian Ramstedt, berättar för WeRock om tema, bakgrund och tillblivelsen av det nya albumet.
– Temat är ljusdyrkan. Jag är fascinerad över det här med ondska och godhet. Det finns nästan ingen utanför black metal-skaran som själv benämner sig som ond. Till och med historiens värsta tyranner har, i någon mening, begått massmord och övergrepp för att de trodde att framtiden skulle bli bättre av det. Ingen startar krig för att förstöra världen. Man förstör för att något nytt och bättre skall kunna växa upp. I vår musikgenre är det precis tvärtom. Man vill utplåna så att växandet skall upphöra.
– Jag försöker ha ett mer nyanserat förhållningssätt själv och aktar mig i vardagslivet för att värdera min omvärld. Däremot ville jag beskriva ytterligheterna och hamnade till viss del i temat soldyrkan som drog över in på sekterism. Alla dessa självmordssekter som dragit med sig människor i döden har gjort det för att de tror att det är den goda gudens vilja. Vi utanför avfärdar det som fasansfulla handlingar men de själva följer ljuset. Jag ville med det svartaste möjliga uttrycksmedlet – black metal – beskriva det lite bisarra i att möta döden i jakt på ljuset.
– Flera av låtarna berör detta ämne men skivan slutar med den kanske viktigaste låten, Aghori, om den indiska sekten med samma namn. Dessa hinduer som omfamnar både ljus och mörker för att bli hela. Fast denna ”kult” sover på gravar, smörjer in sig med aska från de döda, äter människokött, dricker urin och inmundigar avföring så representerar de på något sätt den friskaste tanken om gudomlighet som jag stött på. Om allt är skapat av en god gud så är väl också allting gott? Bara genom att omfamna allt från det absolut mörkaste till det ljusaste kan de bli hela. Jag tror att vi alla skulle må bra att leva mer efter det. Men här i väst har vi tagit bort döden och mörkret ur våra liv. Vi kan knappt yppa åsikter längre som inte faller inom ramen för det ”vackra” och riktiga. Jag tror att vi skulle behöva ta en tupplur på en grav ibland och fundera över vilka vi vill vara.
In Aphelion 2024. Foto: Leo Bergebaeck
Debutalbumet kom till under pandemin och låtskrivande var då i stort sett ett enmansprojekt. Att IN APHELION nu är ett fullt band har inverkat på skapandeprocessen denna gång.
– Det gör naturligtvis stor skillnad att vara tillsammans jämfört med att vara ensam. Faktiskt var det lite svårt att börja hitta gemenskapen i IN APHELION som band eller ”gäng” när det var jag själv som suttit med mina tankar och idéer från början. Det är fortfarande i huvudsak jag som skrivit text och musik men nu har jag kunnat bolla idéer med de andra från början. Jag tror faktiskt det har resulterat i en bättre skiva. När man skriver för sig själv behöver man inte stryka idéer som man tror andra kan ha svårt att gilla. Jag fick mycket input från resten av bandet. Dessutom skrev jag trummorna specifikt för Marco denna gång. Det gjorde jag inte förra gången eftersom han inte var med i bilden då. Men nu när jag vet vad han kan kunde jag verkligen skräddarsy låtarna och pusha dem efter hans förmåga. Han gjorde ett fantastiskt jobb och säger själv att han aldrig spelat in något så svårt.
– Johan kom som vanligt med en handfull riff som jag sedan byggde A Winter Moon’s Gleam av. Det är lite roligt att det blev den mjukaste och mest atmosfäriska låten på plattan när han i själva verket är den av oss som vill att det ska vara så brutalt och snabbt som möjligt. Just den låten fick dessutom en otroligt personlig text. Som barn innan skolåldern fick jag i en dröm en uppenbarelse som jag reagerade otroligt starkt på och som jag aldrig kunde skaka av mig. I drömmen mötte jag två unga flickor som gick ut i vinterskogen för att avsluta sina liv. Jag undrade om jag skulle följa med men de sa att det inte var min tid än. Jag hade antagligen sett något på tv eller i tidningen om barn som dör och självmord och behövde väl processa det. Men denna dröm har återkommit hela mitt liv. Jag ser ansiktet på flickorna framför mig och acceptansen inför döden som de uttrycker är på något sätt en förlaga för den acceptans kring min egen död som jag hoppas uppleva en dag. Så denna dröm eller vision fick ligga till grund för texten.
– Vi har också några gästmusiker på albumet. Till avslutande Aghori ville jag ha stämningen eller känslan av flera personer. Så jag kallade in Jacob Björnfot från KVAEN och Christian Baad Jönsson från AVSLUT för att arbeta med sången på den. På refrängerna och i slutet är det alla vi tre som leder sången. Det gjorde att låten fick ett bättre djup än om jag lagt alla röster själv. I övrigt är det precis som på debuten bara jag, Johan och Marco som spelar. Tobbe gick med i bandet senare, efter att jag redan spelat in all bas själv.
Sedan förra albumet 2022 har IN APHELION varit mycket ute på vägarna, många konserter och festivaler har det blivit. Samtidigt har den nya plattan hunnit skrivas, spelas in och färdigställts.
– Ja vi har varit runt en del! Det var inte alls tanken från början. Vi valde att hänga av oss corpsepaint och överdrivna scenutstyrslar för att musiken skulle få stå i centrum. Den är för seriös för att göras till ett spektakel. Det har fungerat oerhört bra. Vi har fått ett fantastiskt gensvar från publiken och det har varit enorm uppslutning trots att vi ofta spelat bland de första banden på festivalerna. Däremot var jag otroligt nervös över hur jag skulle klara av både sång och gitarr. Riffen och arrangemangen är väldigt intrikata och det är mycket snirklig text som skall sjungas samtidigt. Tyvärr hade jag inte gjort det lätt för mig när jag skrev. Jag måste liksom koppla bort gitarrspelandet från sången och det är skitsvårt. Utöver det så är jag ingen van sångare utan tappar lätt rösten. För att låta som jag gör på skivorna så använder jag rösten ganska ”ärligt” och utan förställd teknik. Jag skriker verkligen tills det spricker. Gör jag det live försvinner rösten efter fem – sex låtar. Men jag fick ordning på det där efter ett par gig.
– Jag vet inte riktigt hur jag hinner allt men jag slösar inte bort någon tid. Eller jag fattar snarare inte hur andra människor INTE hinner. Om jag sitter på bussen så ser jag till att tänka på något viktigt eller fundera på texter istället för att låta tankarna vandra iväg på menlösa utflykter. Jag har alltid en gitarr i knät hemma. Om jag så äter frukost eller kollar på film så är fingrarna på greppbrädan. Jag har en förstående fru får jag väl säga. Hon har förresten hjälpt till en hel del i processen och skrivit sista halvan av Aghori med mig och hon har också tagit de foton som blivit singelomslag. Men jag är inte heller en supersocial person. Man kan kanske tro det om man dömer mig efter min aktivitet på sociala medier men jag sitter hellre själv och spelar in än går på fest. Jag är absolut en jobbig bandledare som piskar på de andra.
Debutalbumet var en mycket personlig skapelse. Även nya albumet är väldigt nära sin skapare men delvis utifrån andra utgångspunkter.
– Debuten ”Moribund” var helt klart speciell eftersom jag var ensam när jag började skriva på den. Precis som jag alltid gör så började jag skriva på musiken till ”Reaperdawn” bara veckorna efter att jag avslutat skrivandet till förra plattan. Jag är ofta i ett kreativt flow som inte ger sig bara för att den första uppgiften är klar. Den här gången räckte det till låtarna When all Stellar Light is Lost och The Darkening innan hjärnan behövde ta paus. Ofta är jag lite lättsammare till sinnes när huvuduppgiften är klar. Det gjorde att dessa båda låtar inte var lika självutlämnande som till exempel This Night Seems Endless från debuten. Jag tror att jag skiftade lite från att vara artist till hårdrocks-fan med inställningen att göra musik jag själv vill höra snarare än att följa behovet att vända ut och in på min ångest. Jag tycker att dessa låtar stakade ut en kraftfullare väg. Det fanns ett jävlar anamma i dessa låtar som jag kunde ta med in i skapandet när det riktiga arbetet på uppföljaren skulle börja. Men när jag väl satte igång och började skriva The Fields in Nadir så halkade kreativiteten tillbaka i samma spår med utgångspunkt från mig själv. Så albumet är på många sätt otroligt personligt men det har lånat kraft och styrka från det första mer lättsamma arbetet. Textmässigt har jag vänt blicken utåt. Där debuten var rannsakande av mig själv är snarare ”Reaperdawn” en betraktelse av den värld som tar vid där min värld slutar. Det gör det inte mindre personligt. Tvärtom så tror jag att det utanförskap som jag många gånger känner blir mer logiskt för lyssnaren när man upplever skivorna i följd.
– Två låtar som betyder extra mycket för mig personligen är The Fields in Nadir och Aghori. Den första är jag, med det mörker som jag ofta befinner mig i, och den andra är vad jag vill bli. Kanske har jag utvecklats och kommit några steg på vägen till nästa platta?
WeRock tackar Sebastian Ramstedt och ser fram emot att fortsätta följa IN APHELION och se hur den utvecklingen tar sig nya uttryck framöver!
ARTIST: Spectral Wound
ARTIST: 
