Etikettarkiv: 2024

Skivor

In Vain – Solemn

Lämna en kommentar

ARTIST: In Vain
TITEL: Solemn
RELEASE: 19/4 2024
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

IN VAIN är ett av Norges mest stringenta band i fråga om kvalitet. Ja, man får vänta på material från bandet mellan varje skiva, men när det dyker upp ny musik från bandet så har det varit värt väntan. Som ni förstår av betyget så är det så även denna gång, och ni får ursäkta att jag än en gång spär på den höga inflationen i höga betyg, men “Solemn” är en nästan fullständigt magisk skiva.

Den fina tradition som Norge har befäst med band som BORKNAGAR och LEPROUS fortsätter IN VAIN med en väl utpräglad känsla för både det episka och det svärtade. Inledande Shadows Flap Their Black Wings kan vara den bästa öppningslåt jag hört på hela året. Det känns som om bandet har skrivit ett helt landskap i toner i en enda låt, från de djupaste av fjordar till de högsta av fjäll kavlar IN VAIN ut en episk dänga på över 7 minuter där inte en enda ton känns överflödig. Och det finns en hel del  toner från framför allt gitarristerna Pedersen och Håland när de går loss med riff och solon som till stora delar känns överjordiskt bra.

Efterföljande To The Gallows följer fint med vad som kan vara det läckraste trumspelet på hela skivan, och detta är i stor grad diminutivt utfört av Solbakk. Rytmiken som kommer vid 3.38 är så djävulskt effektiv att jag hajade till redan vid första lyssningen.

Att IN VAIN lyckas hålla denna höga och jämna nivå genom hela skivan är smått vidunderligt. Jag har lyssnat på “Solemn” i stort sett varje dag sedan den släpptes, och jag kan inte få nog av den. Den är helt enkelt så fullsmockad med känsla att det är svårt att ta in allt vid en enda genomlyssning.

Att skivan innehåller en massa olika element skulle i andra händer än IN VAINs kunna bli hur dåligt som helst. Här sammanfogas allt till en enhet av galaktiska dimensioner. Oavsett om det är sväng, aggressivitet, inslag av folkmusik eller symfoniska inslag, eller saxofon – IN VAIN syr ihop detta mästerligt. Precis som med “Currents” som kom 2018 så känns IN VAIN som ett band som är omöjligt att förbise de år de kommer ut med musik. Jag kommer inte bli förvånad om “Solemn” dyker upp på många årsbästalistor när 2024 ska summeras, och då fattar ni att detta är ett helvetiskt bra album. Kolla in det om ni inte redan gjort det.

Skivor

Horndal – Head Hammer Man

Lämna en kommentar

ARTIST: Horndal
TITEL: Head Hammer Man
RELEASE: 5/4 2024
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

De av oss som är intresserade av arbetarrörelsens historia hade kanske koll på storstrejken som ägde rum 1909, men av förklarliga skäl så finns det inte någon som kan ge förstahandsuppgifter kvar i livet. Därför är det helt fantastiskt att det band som har vuxit ut till en uttolkare av arbetarklassens historia i Horndal nu levandegör denna konflikt genom “Head Hammer Man”.

Går man in på HORNDALs sida på Facebook så finns det rikligt med länkat material till hur denna rent makalösa skiva kom till, bakgrund till historien om fackföreningsledaren Alrik Andersson vars insatser i strejken och de efterverkningar den fick, inte bara för arbetarrörelsen, men också för Alrik Andersson själv.

För min egen del är det är just det faktum att vi får ta del av Alriks historia som gör denna skiva så oerhört bra. Trots att det har gått över 100 år så är det verkligen inte så att konflikter mellan överheten och utsatta, arbetsgivare och arbetare inte finns idag. Jag tror inte att jag är ensam att tänka på konflikten mellan IF Metall och Tesla. Att HORNDAL lyckas överbrygga alla år mellan Storstrejken  och dagens konflikter ger ett djup till skivan som är svårt att överskatta.

Och skulle detta djup inte räcka till så har bandets Henrik Levahn skrivit en nästan 400 sidor tjock roman om Alrik Andersson.

Ja, ni fattar, detta är mer än “bara” en skiva – och därför blir också betyget därefter. För en historia kan fascinera och fängsla, men när den tonsätts på det sätt som HORNDAL har gjort här – då blir det jävligt bra.

“Head Hammer Man” är i jämförelse med “Lake Drinker”  (som för övrigt är en av få skivor som hela redaktionen hyllat samfällt) aningen mer spretig. Jag pratar då främst om en ökad bredd av musikaliska uttryck och hur det låter om skivan. Att det är HORNDAL som lirar är dock omisskännligt. Här finns det patenterade svänget, drivet och, likt ankaret, tyngden som hela tiden präglat bandets musik. Att bandet strävat efter att låta annorlunda visas så tydligt i hur framför allt trummorna låter. Inspelat i Atlantis Metronome-studion som har en lång och gedigen historia låter Pontus Levahns trumspel fantastiskt på de trummor som finns i studion. Anledningen till att de spelade in där: Janne Loffe Carlsson. Jag menar, det är ju stört omöjligt att inte älska graden av nörderi i enbart denna detalj!

Alrik Anderssons historia slutade, såklart, inte med strejken. Att han svartlistades och inte kunde säkra anställning och lön gjorde att han tvingades emigrera till USA. Där kunde historien slutat om inte Henrik Levahn hittat spår av den och, likt en blodhund, inte släppt taget förrän han hittat mer – däribland Alriks barnbarn Holly – och berättat den. För det är jag honom och HORNDAL evigt tacksam.

“Head Hammer Man” är, såklart, en av årets bästa skivor. Kolla in den.

Skivor

Child – Shitegeist

Lämna en kommentar

ARTIST: Child
TITEL: Shitegeist
RELEASE: 29/3 2024
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är härligt med band som knappt låter en hämta andan från förra släppet förrän nästa kommer. Det är bara lite mer än ett år sedan som CHILD släppte utmärkta “Meditations In Filth”,  en skiva som verkligen levde upp till hypen kring bandet.

Därför blev jag både glad och, det får erkännas, lite oroad över att en ny fullängdare skulle komma  så pass fort. Kunde bandet verkligen få ur sig en skiva som höll lika hög klass som debuten? Som ni förstår på betyget så är så fallet.

“Shitegeist” är, får vi anta, en ordlek på det tyska ordet Zeitgeist som betyder tidsanda, och vad bandet tycker präglar vår tid med rovartad kapitalism, förstörelse och allmän skitstämning. Everything sucks, everything’s fucked som den inledande textraden till titellåten lyder – jag tar det som en programförklaring till hela skivan – sätter den vredgade tonen. För “Shitegeist” är en lika förbannad skiva som debuten, låt vara med lite mer finess och – faktiskt – variation.

Här finns gott om klassisk grindcore för oss som gillar det. Mass Crowning är en direkt smocka som med sitt förträffliga driv och ack så korta av Hanneman-inspirerade solo klockar in på föredömliga 1:14 ren ljungeld.  Magiskt förträffliga Welfare Collapse är en låt som ser till att nackmuskulaturen får jobba och som dessutom är en snygg uppvisning i hur ruggigt effektiva gitarrslingor som CHILD bjuder på genomgående på “Shitegeist”.

Överhuvudtaget så svänger “Shitegeist” mer än föregångaren, och det är en bra sak om ni frågar mig. Här finns tillräckligt med bra skav för att jag ska gå igång rätt ordentligt på en låt som Time Island som är ett bra mikrouniversum på hur CHILD bygger hela skivan. Tungt sväng som följs av ett ljuvligt break med bara trummor och gitarr (det är sagolikt bra) för gitarrslingan följer med i nästa parti innan d-takten tar över. Svårt att gilla? Inte på långa vägar.

https://youtu.be/64WE-lFnPUw?si=bEb43zqVCZU_OkO7

“Shitegeist” är en väldigt balanserad skiva. Den enda radamärkningen jag har egentligen är inkluderandet av I Will Refuse, en cover på PAILHEADs låt med legenden David Sandström som gäst. Det har verkligen inget att göra med själva låten som är bra, men jag tar hellre en orginallåt till alla dagar i veckan än en cover, och då gillar jag verkligen covers.

Produktionen är rena drömmen – både härligt köttig, men med betydligt mer luft än debuten. Den gör att allt kommer fram så bra – framför allt sången av Jocke Lindström är det underbart att höra så tydligt.

“Shitegeist” är en skiva som befäster hypen kring CHILD – detta är ett band att hålla koll på även fortsättningsvis.