Robert replikerade att NESTOR *är la knappast din grej?!”.
Mitt svar: ”Skojar du? Älskar NESTOR”.
Jag har lyssnat orimligt mycket på bandets första skiva, som jag tyckte hade några riktiga stänkare till låtar – 1989, Fireside, den otroligt ostiga balladen med Samantha Fox Tomorrow. Det var oförblommerad nostalgi parad med en bra känsla för att skriva låtar som satte sig. Därför har jag både längtat och bävat för nytt material med bandet. Som ni förstår av betyget så tycker jag att detta är bättre än ”Kids In A Ghost Town” som Robert delade ut en betygsåtta till när den kom 2021.
Kvar är den totala nostalgin – och då menar jag inte bara hur skivan låter, utan den nostalgi som finns i låttexterna. Det fylls på med revanschlusta, att här ska det minsann inte ges upp inför Jante utan det ska visas att det visst går att make it men också vara sentimental när det gäller forna flammor och känslan av att återvända till sin hemstad.
Ostigt räcker liksom inte till för att beskriva vad NESTOR sysslar med. Och ändå är det oerhört svårt, ja nästan omöjligt, att inte gilla detta trots att skivan är drabbad av viss balladsjuka.
”Teenage Rebel” är en skiva som slinker ner utan minsta tuggmotstånd för mig – de lite dryga 41 minuterna som skivan varar tycker jag snarare är helt perfekt i längd, jag har tenderat att låta skivan bara starta om för låtarna ligger på en jämnare och högre nivå än på debuten. ”Teenage Rebel” var helt klart värd väntan för oss älskare av 80-talet. Kolla in den.
Detta är en sorglig historia. Missförstå mig inte, det är en helt fantastisk – men sorglig – historia!
Konceptet på ”The Star” avhandlar nämligen hela universums undergång och människans reaktioner på och inför densamma. Denna gång är det inte, som i föregångaren ”Arkivet”, mänsklighetens misshandel av sin egen planet som orsakar katastrofen utan en stjärna som drar genom galaxen och ödelägger allt. Människorna regerar på olika sätt inför den annalkande katastrofen och spåren på plattan, från Stjärnfall till Ro, låter oss följa uppvaknandet, insikten, reaktionerna och den oundvikliga och totala förintelsen. Jag får genast Mats Strandbergs mycket starka bok Slutet i tankarna.
Men det här är som givet ingen bok utan detta är tonsatt berättande i text och musik. WORMWOOD har gett oss ett antal starka album under sin existens. Sedan ”Nattarvet” (2019) är jag en trogen följare och ”Arkivet” (2021) är för mig det årets allra främsta album. Trilogin avslutas med aktuellt album så mina förväntningar på ”The Star” har varit verkligen höga. Och de infrias. Jag blir inte riktigt fullt lika personligt berörd av katastroftemat denna gång, mänsklighetens misshushållning med planeten är ett mycket troligare scenario för vår undergång, men musikaliskt är albumet minst lika starkt som företrädaren.
WORMWOOD utvecklar här sin melodiska svartmetall ytterligare och skickligheterna hos musikerna är genomgående och uppenbar, liksom låtskrivandet av främst Tobias Rydsheim. Sångaren George ”Nine” Ekbladh är en vokalist av rang, en av Sveriges främsta inom extrem metall för närvarande. Hans röstomfång och variationsbredd ges allt utrymme som krävs på ”The Star”, även förtjänstfullt och sparsmakat kontrasterat med sång av Alexandra Segerström på några spår.
De folkmelodiska inslagen är mycket sparsamt förekommande på plattan och även om jag kan gilla desamma är det inget jag saknar här. Detta känns också naturligt när bandet konceptmässigt i princip gått från historisk tid i ”Nattarvet” via brännande nutid i ”Arkivet” till ren framtid i ”The Star”. Generellt ser vi en fortsatt utveckling av musiken samtidigt som det aldrig är någon som helst tvekan att det är WORMWOOD vi hör.
Jag kunde orera en hel massa om de enskilda låtarna på albumet men nöjer mig med att lyfta fram de båda i stort sett svenskspråkiga spåren, övriga är på engelska, vilka på ett utmärkt sätt ramar in plattan; inledande Stjärnfall och avslutande Ro (se video nedan). Båda musikaliskt rika och känslomässigt starka i musik såväl som lyrik. Ett signum som också gäller hela albumet som sådant. Andra riktigt starka låtar är exempelvis Liminal och Suffer Existence. Men det finns verkligen inga svaga spår denna gång och störst av allt är albumets helhet.
Ur Ro: Stilla den törst om ändlös sömn spika mig fast i Sednas* kött Svälj ankaret av tid och dröm och allt blir återfött
Stilla den lust om ofärd och fördärv kedja mig fast i Sednas svans Svälj sol som gav oss liv på denna jord nu skall jag äntligen få ro
“The Star” berör på djupet om än inte, som ovan sagts, på riktigt samma personligt känslomässiga plan som “Arkivet”. Musikaliskt är detta dock storslaget och ett av årets hittills främsta album.
* Sedna – ”hos inuiterna i Nordamerika motsvarigheten till uttrycket ’moder jord’, fast hon lever i havet”. (ur svenska Wikipedia)
Tyska kvartetten VORGA spelar black metal. Melodisk, episk sådan med snygg produktion. Intet nytt under solen med det, så bandet har helt enkelt förflyttat sig bortom solen och ut i den oändliga rymden. Debuten ”Striving Toward Oblivion” recenserades av redaktör Bensch när den säpptes 2022, kanske främst lockad av de fantasieggande omslaget. Det är en riktigt bra skiva (den knep en plats på undertecknads Topp-10 det året) och en sådan som klistrar sig fast närmast omedelbart. Spår som Starless Sky och Disgust träffar lyssnaren som en komet i planeten och går inte att värja sig mot. Det är, kort sagt, en sådan där upptäckt man önskar att man kunde få göra om en gång till. Uppleva nyförälskelsen, fastna i skivan och förundras över detaljerna och noggrannheten i det fysiska exemplarets påkostade digipack.
Det är svårt, det där att upptäcka samma sak en gång till.
Tur då att bandets uppföljare ”Beyond The Palest Star” rent utseende- och kvalitetsmässigt håller minst samma klass. Påkostat konvolut, lockande omslag och ännu mera rymdresa. Sådant lovar gott för högt ställda förväntningar. Ännu mer tur då att plattan i fråga faktiskt överlevererar även när det gäller det musikaliska innehållet. Låtmaterialet är en aning mindre direkt än på debuten, med ett mer dynamiskt och varierande anslag. Ebb och flod (vad nu det kan tänkas heta i rymd-sättning?) snarare än konstant storm, och som sådant är låtarna aningen mindre direktverkande… men med starkare långsiktig effekt. Det här är en mycket slitstark skiva i sin helhet. En sån som tål långa ödsliga resor genom tomheten.
Över 7 spår och totalt ca 43 minuter levererar Atlas (gitarr), Cneñca (sång, gitarr), Hymir (trummor, ny sedan förra skivan) och Zora (bas) en resa som startar relativt rakt på sak med öppningsspåret Voideath och avslutas episkt med desperata stroferna ”And in this dark corner I lay myself down to rest. Bring forth the End to this story now quickly. I great my death” som stänger skivans avslutning Terminal. Där emellan är det sprängfullt med stjärnstoft, fallande kometer, lysande ultranovor. Om en låt som Magical Thinking är böljande så bryts det av med mer direkta The Cataclysm, vilken i sin tur följs av ömsom hårda och ömsom smekande Tragic Humanity. Omväxlingen kanske är som mest tydlig i låten The Sophist (ligger som video nedan), där drivet i riffet som startar igång själva låten runt 0:45 sekunder in är i stort sett omöjligt att värja sig mot, samtidigt som låten i sin helhet bjuder på en enorm omväxling.
”Beyond The Palest Star” är utan tvekan en av årets absoluta höjdpunkter och framstår efter många många varv som årets klart starkaste black metal-släpp såhär långt. Personligen har jag ju reda upptäckt VORGA och avundas den som har det framför sig, men… det är ändå nästan så att det där omöjliga med att upptäcka något en gång till blev verkligt. Så bra är den här skivan. Missa inte den!
ARTIST: Nestor
ARTIST: 
ARTIST: VORGA