Etikettarkiv: Century Media

Skivor

Firespawn – Abominate

Lämna en kommentar

ARTIST: Firespawn
TITEL: Abominate
RELEASE: 2019-06-07
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

FIRESPAWN är ett av de där gängen som med viss rimlighet får kallas för ”all star-band”. NECROPHOBICs live-trummis Matte Modin bakom pukorna, samma bands Alex Friberg på bas, Fredrik Folkare från UNLEASHED på ena gitarren och så Victor Brandt, live-gitarrist åt DIMMU BORGIR och annars hemmahörande även i ENTOMBED A.D. på den andra. Förlåt? Sångare? Ja, jo, han är ju heller inte helt novis på det här med metal, det handlar nämligen om ENTOMBED-legendaren och en av metal-Sveriges mesta mysfarbröder, L-G Petrov.

Att det finns meriter råder det alltså ingen tvekan om, och att den musikaliska malström som herrarna ifråga besvärjer fram utgörs av svulstig, köttig och tung dödsmetall kommer givet stamtavlan knappast som en överraskning. Just tyngden är bitvis riktigt angenäm, särskilt så i spår som inledande The Gallows End, Abominate och The Great One. Det sistnämnda för övrigt ett spår med viss spännvidd, givet de energiska mangelpartier som bryter av mot den förhärskande, malande tyngden. Här – och bitvis även på andra stället på plattan – kan man förutom den mer klassiska old school-dödsmetallen även ana vibbar av till exempel DECAPITATED och NILE.

Hantverket på ”Abominate” är solitt, det finns föga att anmärka på ur ett strikt kompetens-perspektiv. Som exempel kan nämnas att L-G Petrovs growl är rejält fet och inte ett dugg mindre slagkraftig nu än på klassiska verk som ENTOMBEDs ”Wolverine Blues”, vilket torde vara ärt ett litet firande i sig. Allra bäst låter han (och resten av bandet) i The Undertaker, som målar världen behagligt svart. Men – för det finns ett men – det räcker ändå inte riktigt hela vägen fram. Låtmaterialet är som sagt svulstigt, tungt, snyggt exekverat – men också lite väl jämntjockt i längden.

Enskilda moment är riktigt starka, och det är som sagt aldrig dåligt. Men över loppet av en hel genomlyssning så hinner jag börja känna lite som att jag kan det här nu, vad har jag mer för nytt som vi kan sätta rovdjurständerna i? Så, som kontentan av detta: Det vi har här är högkvalitativa delar, men en helhet som faktiskt inte är större än summan av dem.

Skivor

Periphery – Periphery IV: Hail Stan

Lämna en kommentar

ARTIST: Periphery
TITEL: Periphery IV: Hail Stan
RELEASE: 2019-04-05
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

PERIPHERY är ett av de där banden som man ibland undrar om de kanske är för begåvade för sitt eget bästa. Att Washington-sönerna har musikalisk begåvning är liksom inte en diskussionsfråga, deras skuta seglar på oceaner av såväl teknisk färdighet som förmåga att bygga låtar på nyskapande och kreativa sätt. Ibland kan man dock nästan få känslan av att just själva låtarna spolas överbord av den där flodvågen av talang och aversion mot etablerade låtstrukturer.

”Periphery IV: Hail Stan” är namnet till trots, lite beroende på hur man räknar, bandets femte eller sjätte fullängdare. (Se där, apropå att bryta mot konventionerna!) Det är också den platta där man har lagt längst tid på att skriva materialet, ett helt år har skapandeprocessen tagit. Om slutresultatet kan väl sägas att det är värdigt ett band som räknas som djent-pionjärer. Det är oerhört tekniskt, delvis kaosartat, bitvis hårdare än något annat du lär höra i år, men ibland även med väldigt luftiga, lättillgängliga (ja, till och med P3-vänliga) partier som kontrast.

PERIPHERY handlar inte om att göra det lätt för sig, varken som musiker eller lyssnare. Inledande Reptile är därför ett monster på nästan 17 (!) minuter, en odyssé genom en vindlande musikalisk rumstidväv, som förvisso på sätt och vis imponerar med sin spännvidd och komplexitet, men som också blir väl mastig som startpunkt.

Resterande material är lite mer sansat förpackat, åtminstone i form av låtlängd. Meckiga käftsmällar är de förvisso fortfarande allihop, åtminstone som bestående helhetsintryck. Ett av de mest enhetligt brutalhårda numren, CHVRCH BVRNER, är faktiskt också skivans höjdpunkt med sitt ypperliga tech-mangel. De mer renodlat luftiga spåren, så som till exempel Garden In The Bones och It’s Only Smiles, är förvisso kliniskt snygga men känns åtminstone för mig aningen opersonliga. PERIPHERY är bäst när deras förmåga att skapa förkrossande tyngd tillåts ta plats och skina igenom, som i härligt maffiga inledningen på Follow Your Ghost.

Sammantaget landar jag ungefär där jag brukar avseende PERIPHERY: Det är galet begåvat, och tillika väldigt lekfullt och kreativt. Topparna avseende enskilda moment befinner sig på en höjd där du vanligtvis behöver checka in för att kunna spendera tid, men – det finns ett men – helheten kan ibland bli nästan lite väl överväldigande. Musikerporr mer än lyssnarporr, kanske, om den grovhuggna liknelsen tillåts…?

Skivor

Martyrdöd – Hexhammaren

Lämna en kommentar

ARTIST: Martyrdöd
TITEL: Hexhammaren
RELEASE: 2019-05-10
BOLAG: Centurey Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Trots en ganska lång rad medlemsbyten under MARTYRDÖDs nu 18-åriga existens, har bandet lyckats skapa och behålla ett ganska tydligt sound. Den egensinniga mix som kännetecknar Stockholms-akten bygger på en bas av punkskramlig och köttig old school-döds, kryddad med en och annan tydligt nordisk mollslinga och några nypor black metal-känsla.

I det avseendet inget nytt under solen på ”Hexhammaren”, soundet lever vidare. Även om  blandningen är ganska cool, och ljudbilden tacknämligt svulstig och rå, tar det ganska länge innan plattan verkligen slår an en nerv. De inledande spåren manglar på med god energi, men utan tydliga hooks med undantag för Rännilar som är vacker. Det är egentligen först i och med sjätte spåret Syrien Nästa och dess mollklingande desperation som det verkligen suger till i magtrakten, en nivåhöjning som förvaltas väl av knogmackan Cashless Society.

MARTYRDÖD håller sen nivån väl under skivans andra halva, då pärlbandet med In The Dead Of Night, Den Sista Striden, och Pharmacepticon alla tre hittar en ganska bra sweet spot mellan mollharmonier och rå, frustande energi. Avslutningen i form av Sthlm Syndrome är också ett starkt kort, och sätter en snygg punkt för tillställningen.

Det stockholmarna skall ha credd för är att desperationen känns genuin, flertalet av låtarna rycker och drar i kopplet och klöser på dörren till lyssnarens uppmärksamhet med vassa klor. Sen tenderar det ändå att bli aningen jämntjockt under vissa partier, och skivans inledning är som sagt i svagaste laget. Jag misstänker att jag hellre hade tagit del av MARTYRDÖD live än på skiva – och då med utökad personförsäkring som sannolikt smart drag vid vistelse långt fram i publiken…