Etikettarkiv: Firepower

Judas Priest – Firepower

ARTIST: JUDAS PRIEST
TITEL: “Firepower”
RELEASE: 2018
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Brittiska JUDAS PRIEST släpper sitt 18:e studioalbum sedan debuten -74 (“Rocka Rolla”, för den som undrar..), och man vill fortsatt hålla heavy metal-fanan högt. Sprillans nya “Firepower” har följande text på baksidan, innan man ens presenterar låtarnas titlar:

“Forged by conflagration of Molten Metal Fury in Hellion – Metallian a Warrior for Justice and Salvation – Ultimate God of Firepower: Titanicus.”

Herrejistaness, vilken smörja! Pryder man en platta men dylika plattityder så är det helt enkelt bara att man backar upp dem musikaliskt, Metal God Rob Halford i sättningen eller ej – för gosse, historien är proppfull av band som helt enkelt borde lagt av istället för att vrida metal-floskel-knappen till 11 (hej MANOWAR!). Därför är det nästan med en lättnadens suck man kan konstatera att “Firepower” faktiskt är ett överraskande starkt och solitt album. JUDAS PRIEST har de senaste åren bullrat lite på tomgång, men till den här plattan valde man att återgå till gamla hederliga inspelningsmetoder, där hela bandet lirar i studion. Som på de gamla goda dagarna, och de här gubbarna har ju ett helt knippe klassikerplattor att tänka tillbaka på.  Rob Halford (sång), Ian Hill (bas), Glenn Tipton (gitarr, men tyvärr diagnostiserad med Parkinson och med skivans producent Andy Sneap som vikarie i bandet), Scott Travis (trummor) och Richie Faulkner (gitarr) är på den här skivan beviset för att grupparbete kan fungera alldeles ypperligt.

Inledningen bådar gott. Titelspåret som öppnar skivan är drivet, och gissningsvis kommer bandet att öppna fler än en liveshow med det här numret. Sen fortsätter man med relativt klassiska (om än tillrättalagda för Halfords nutida stämma och därmed mindre kastratskrikfyllda) JUDAS PRIEST-låtar. Lightning Strikes, Children Of The Sun, Evil Never Dies, Traitors Gate,  fina balladen Rising From Ruins – det är snyggt hantverk rakt av. Personlig favorit är antagligen refrängen på Spectre, den sätter sig löjligt hårt i skallen.

Man gillar det, helt enkelt, och det funkar fint från start till mål. Egentligen är det bara när skivan är slut och Spotify bestämmer sig för att fortsättningsspela JUDAS PRIEST efter att skivan är slut. När moderna och nya JUDAS PRIEST ställs mot sitt egna jag och The Hellion/Electric Eye så inser man att även om det här är bra så… var det faktiskt bättre förr.