Etikettarkiv: Lykantropi

Lykantropi – S/T

ARTIST: Lykantropi
TITEL: S/T
RELEASE: 2017
BOLAG: Egen utgåva

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Lykantropi, för den som nu inte är bekant med termen, är alltså ett sjukdomstillstånd där patienten tros sig vara – eller vill vara – en varg. Därför är det måhända passande att debuterande LYKANTROPI är bördiga från Värmland, i vars skogar det mytomspunna djuret återfinns i skapligt rikligt antal.

Så förfärligt vassa klor har dock inte bandet, frontade av dubbla vokalister i form av bandets grundare Martin Östlund och nytillskottet My Sohlin. Jag menar inte detta som att det saknas kvalité, utan bara det faktum att vi snackar mjukt flum snarare än rivigt riffande. Värmlänningarna har vid tillfälle kategoriserats som 70-tals-rock, och det är förvisso inte helt fel, men nog finns det även en hel del 60-tal i grytan, och grundingredienserna kommer minst lika mycket från folkrock- och progg-hyllorna som från den blues-hylla där 70-talsrocken primärt gör sin middagsshopping. Minst lika mycket SIMON & GARFUNKEL som LED ZEPPELIN, för att parafrasera.

Anrättningen är hur som helst ganska angenäm, särskilt när den sorgsna nerven och mörka värmen i Sohlins röst ges utrymme.  Det finns även gott om snygga små detaljer, till exempel i form av diskreta körpartier, effektfullt utplacerade triangel-slag och jazziga små gitarr-licks som förhöjer helheten. Ett bra exempel på när bandets flummiga ådra ges fritt – och lyckat – spelrum är långa Julie (Old Death Wisper) medan den lite mer jordnära rockigheten presenteras bäst i inledande Black Old Stone, som i sammanhanget sticker ut lite med sitt tämligen raka och envetna signaturriff.

Som helhet hade skivan behövt lite mer av den rockigheten, och några snäpp mindre av det påtagligt flummiga. Även om det är en skön platta, vackert meditativ och behagligt rogivande, blir den över loppet av sina åtta spår aaaningen enformig. På det hela taget ändå en fin debut, värd 6/10 yl mot månen!