Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Mada Minuu Yuutopia
ARTIST: Paranoid
VALD AV: Amelie

Martin: Får sjuka vibbar av hur METALLICA lät runt tiden för ”Kill ’Em All”, och det betyder att jag gillar det här bandet. När retroanslaget görs så här hängivet så är det omöjligt att inte uppskatta.
Robert: Faller pladask direkt från första anslaget. Stenhårt med rakbladsmixning. Brutalt enkelt och det låter tysk billig stenhård thrash om detta som väl är…. japanskt? Delar antagligen lyssnarna i två läger, men jag gillar stilen. Stekhett!
Fredrik: Min första tanke är STORMTROOPERS OF DEATH-retro. Skramlig, energisk skrammelpunk gift med tidig thrash metal. Inte alls helt utan charm, även om vissa omständigheter (som till exempel att inspelningsutrustningen och trumsetet man köpt i leksaksaffären inte har stått i samma rum vid bandandet) förvisso drar ner intrycket märkbart. Ljummet.

LÅT: Tuskegee
ARTIST: Zeal & Ardor
VALD AV: Fredrik

Amelie:Ibland är verkligheten ett oerhört kraftfull inspel för att musik ska lyfta rakt mot skyn. ZEAL & ARDORs Tuskegee ingår i en serie släpp av akten med låtar på tema från Black Lives Matter-rörelsen. En fantastisk låt växer till rent mirakulös i sitt sammanhang. Jag har lyssnat hundratals gånger nu på trippeln Tuskegee, Vigil och I Can´t Breath. Rekommenderas varmt <3. Brinnande hett!
Martin: Bäst är mellanpartiet som har en as-skön grunge-känsla. Men ZEAL & ARDOR har gjort låtar som är betydligt bättre än den här som jag tycker är ganska tradig och intetsägande.
Robert: ZEAL&ARDOR är verkligen varierande – det går från vansinnesmetall till fläsksväng om man lyssnar på en platta. Det blir aldrig riktigt lika illa som med hårdrockshistoriens mest överskattade band SYSTEM OF A DOWN, och detta är en rätt bra låt till syvende och sist. Mittendelen är riktigt fin!

LÅT: Feeding The Death Machine
ARTIST: Anaal Nathrakh
VALD AV: Martin

Robert: Det här får man väl knappt säga, men jag har aldrig lyssnat på ANAAL NATHRAKH. Jojo, enstaka låtar, men aldrig en hel skiva. Jag har ingen aning om detta är bättre än vad de brukar prestera eller inte, men det låter väl helt okej. Dödsdrivet är skönt, men det finns väl tusen band som låter så. Refrängen skön med rensång, men jag kan inte påstå att det kommer bli mitt nya soundtrack…
Fredrik: Få band har samma högstanivå som ANAAL NATHRAKH när det gäller att gifta frustande, ångestdriven desperation med eleganta hooks. Här opererar bandet mycket nära denna högstanivå, så frågorna att ställa sig är två: Är detta en av årets bästa låtar hittills? Kommer den från en av årets hittills allra bästa skivor? Fråga ett är ett givet JA! Fråga två ett starkt jo, jag tror minsann det… Glödhett!
Amelie: Ett av Martins hjärtebarn det här sedan ett antal år, tror jag. Har själv aldrig gett ANAAL NATHRAKH så mycket speltid men lite i bakhuvudet kategoriserat musiken som allmänt hårt och stökigt. Hårt är det här också men även lite – ursäkta att jag svär i metalkyrkan – lite dansbandsstuk i refrängen. Trots detta faktiskt mycket trevlig lyssning.

LÅT: Her Fall From Grace
ARTIST: Sólstafir
VALD AV: Robert

Fredrik: SÓLSTAFIR kan ibland vara genuint imponerande, när de får till det har de en ruggig kapacitet avseende att skapa hypnotiskt finstämd, sorglig stämning. Den här låten är förvisso ganska behaglig, men de är inte nära islänningarnas maxkapacitet. Her Fall From Grace är ett något för intetsägande stycke, och om vi nu skall vara riktigt ärliga – sången i versen håller inte riktigt, va…?
Amelie: Na, na, na, na, na, na, na… gäääääsp…
nana…
na…
n… snaaark…
Martin: För det första, SÓLSTAFIR ska inte sjunga på engelska om ni frågar mig. För det andra är detta en låt som är provocerande enkel och jag kan helt uppriktigt säga att jag förväntar mig betydligt mer från islänningarna än detta.