ARTIST: Periphery
TITEL: Periphery IV: Hail Stan
RELEASE: 2019-04-05
BOLAG: Century Media
BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg
PERIPHERY är ett av de där banden som man ibland undrar om de kanske är för begåvade för sitt eget bästa. Att Washington-sönerna har musikalisk begåvning är liksom inte en diskussionsfråga, deras skuta seglar på oceaner av såväl teknisk färdighet som förmåga att bygga låtar på nyskapande och kreativa sätt. Ibland kan man dock nästan få känslan av att just själva låtarna spolas överbord av den där flodvågen av talang och aversion mot etablerade låtstrukturer.
”Periphery IV: Hail Stan” är namnet till trots, lite beroende på hur man räknar, bandets femte eller sjätte fullängdare. (Se där, apropå att bryta mot konventionerna!) Det är också den platta där man har lagt längst tid på att skriva materialet, ett helt år har skapandeprocessen tagit. Om slutresultatet kan väl sägas att det är värdigt ett band som räknas som djent-pionjärer. Det är oerhört tekniskt, delvis kaosartat, bitvis hårdare än något annat du lär höra i år, men ibland även med väldigt luftiga, lättillgängliga (ja, till och med P3-vänliga) partier som kontrast.
PERIPHERY handlar inte om att göra det lätt för sig, varken som musiker eller lyssnare. Inledande Reptile är därför ett monster på nästan 17 (!) minuter, en odyssé genom en vindlande musikalisk rumstidväv, som förvisso på sätt och vis imponerar med sin spännvidd och komplexitet, men som också blir väl mastig som startpunkt.
Resterande material är lite mer sansat förpackat, åtminstone i form av låtlängd. Meckiga käftsmällar är de förvisso fortfarande allihop, åtminstone som bestående helhetsintryck. Ett av de mest enhetligt brutalhårda numren, CHVRCH BVRNER, är faktiskt också skivans höjdpunkt med sitt ypperliga tech-mangel. De mer renodlat luftiga spåren, så som till exempel Garden In The Bones och It’s Only Smiles, är förvisso kliniskt snygga men känns åtminstone för mig aningen opersonliga. PERIPHERY är bäst när deras förmåga att skapa förkrossande tyngd tillåts ta plats och skina igenom, som i härligt maffiga inledningen på Follow Your Ghost.
Sammantaget landar jag ungefär där jag brukar avseende PERIPHERY: Det är galet begåvat, och tillika väldigt lekfullt och kreativt. Topparna avseende enskilda moment befinner sig på en höjd där du vanligtvis behöver checka in för att kunna spendera tid, men – det finns ett men – helheten kan ibland bli nästan lite väl överväldigande. Musikerporr mer än lyssnarporr, kanske, om den grovhuggna liknelsen tillåts…?