ARTIST: Paradise Lost
LOKAL: Valand, Göteborg
DATUM: 04 november, 2022

Få band kan skryta med en lika lång och tung stamtavla som brittiska PARADISE LOST. Förväntningarna var därmed, precis som medelåldern, ganska generöst tilltagna bland publiken på Valand denna (för genren passande) blåsiga och regniga novemberkväll. Utfallet var dock ömsom fylligt rödvin, ömsom även en skvätt vatten.

–”This next song has a dark and depressive title. Like all our other songs, that is.” Nick Holmes är kanske inte direkt en de yviga gesternas man som scenpersonlighet, men hans mellansnack är ofta lågmält fyndiga. Dock är det tämligen uppenbart kvällen igenom att PARADISE LOST inte handlar så mycket om show som om en helgjuten låtkatalog. Det bjuds på mycket bra musik, men få grandiosa utspel.

Britterna går på något tidigare en planerat, eftersom förbandet HANGMAN’S CHAIR på grund av icke närmare specificerade ”tekniska problem” fått ställa in sitt framträdande. Jag gissar att något del av bandets egna utrustning måste ha havererat, för infrastrukturen på Valand verkar det inte vara något fel på. Huvudakten har bra ljud på samtliga instrument kvällen igenom.

Detta är inte oviktigt, då det är tacknämligt att bandets förmåga att kombinera malande tyngd med vackert melankoliska mollharmonier får komma till sin rätt. Spår som Forsaken, Faith Divides Us – Death Unites Us, One Second och Serenity är alla i det avseendet starka kort under spelningens första halva.

Därmed inte sagt att allt är oklanderligt. Nick Holmes skall ha all credd för sin fantastiska growl, där är han i alla avseende fortfarande en branschledande aktör, men precis som vid tidigare tillfällen när jag sett bandet kämpar han lite i uppförsbacke på delar av rensången. Där blir det lite för ofta mer att han ”pratar” fram texten istället för att fullt ut sjunga fram den, vilket t.ex. märks kanska tydligt under nyss nämnda Faith Divides Us – Death Unites Us.

Publiken verkar dock inte nämnvärt brydd av detta, utan gensvaret är kvällen igenom påtagligt gott. Lite allsång, gott om nävar i luften och taktfast klappande, och förvånansvärt mycket hoppande givet materialets tämligen sansade tempo. Därmed ingen förvåning att nästa nummer ut möts av tydligt jubel, en klassiker som det är:

–”I’ve been around for ages, it’s weird I still look this amazing. Having said that, it’d be a stroke of great irony if I keeled over and died during this next song. An irony I, if so, hope you’d all find highly amusing…” Låten ifråga är så klart As I Die, och här håller faktiskt Holmes röst bättre än sist jag såg dem, vilket gläder mig då låten är en personlig favorit.

Efter en hyggligt vass avrundning av ordinarie set, där jag personligen anser näst sista akten No Hope In Sight vara det starkaste kortet, är det dags för en kort paus innan konventionellt encore. Här äntrar först en ensam Holmes scenen och inleder vackert spröda Darker Thoughts. Lagom tills låten tar fart gör övriga medlemmar honom sällskap för en övertygande avslutning på aftonen. Först med kvällens bästa inslag i form av klassiska Embers Fire, innan Ghosts från senaste släppet ”Obsidian” sedan elegant sätter punkt.

PARADISE LOST måhända inte är världens bästa liveband, men med ett tillräckligt vasst framförande av en sådan låtskatt som man sitter på, så kan det inte bli annat än ganska så bra. Och ”ganska så bra” summerar nog rätt väl denna afton. Gott så!