ARTIST: W. A. S. P.
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Ett band som hade sin höjdpunkt på 1980-talet, eller fortfarande relevant? W. A. S. P. lämnade i alla fall ingen oberörd efter sin konsert på största scenen Helviti i lördags. 

Jag har egentligen inget cementerat förhållande till vare sig W. A. S. P.  som band eller till Blackie Lawless. Att bandet har blivit mer förknippat med moralpanik än med faktiskt yrkeskunnande – i alla fall i Sverige – är en smula beklagligt, för jag går och kollar på konserten med ganska vaga förväntningar. Att Blackie Lawless, den ende permanente medlemmen i bandet, har hunnit att fylla 61 år gör väl att jag inte tror att bandet kommer övertyga. Vänner och kollegors ganska ljumna inställning till både bandet och snavande konserter spelar också in.

Och detta får jag såklart äta upp. För W. A. S. P. visar att de fortfarande är väldigt kapabla till att bjuda på hårdrock som visserligen andas och lever 1980-talet fullt ut, men som fortfarande känns högst angenäm att lyssna på. Att Lawless dessutom har tillräckligt med kräm kvar i rösten får mig att bortse från den rent galet fula utstyrsel som frontmannen har på sig.

Det låter helt enkelt väldigt hungrigt om låtar som The Real Me, Heaven’s Hung In Black, The Idol och Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue, låtar som i de flesta av fallen har minst 25 år på nacken. Kanske beror det på att leveransen är så allvarligt menad? Lawless vill i alla fall bli tagen på allvar i sitt uppsåt att väcka känslor, och visa att det fortfarande finns tillräckligt kunnande för att kunna göra just detta.

Köper man att just 1980-talet, på gott och ont, utgör grundstommen i W. A. S. P.s uttryck då var sannolikheten stor för att man skulle gilla vad bandet åstadkom under sin konsert – annars så gjorde man förmodligen inte det.