Apocalyptica – Shadowmaker

Apocalyptica - ShadowmakerARTIST: Apocalyptica
TITEL: Shadowmaker
RELEASE: 2015
BOLAG: Epic Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Finska APOCALYPTICA är ett för mig högt älskat band som släppt så mycket bra musik under åren, från starten med METALLICA- och andra covers till senare album med eget material och sitt i flera avseenden alldeles egna sound. På scen är de med sin cellometal en verkligt unik upplevelse – spelningen på Klubben i Stockholm 2007 rankar jag fortfarande som bland topp 10 av konsertupplevelser någonsin. Trots, eller på grund av, det ovan sagda ställer jag mig undrande till vart bandet musikaliskt är på väg, nu aktuella med sitt 8:de studioalbum ”Shadowmaker”.

Är detta svängig rock eller är det metal? Eller är det ekvilibristiskt cellospel i möjligen alltför blandade genrer och former? Kanske lite av allt detta. Jag är inte helt bekväm med den utvecklingsväg som bandet tagit med senare utgivningar, och det största problemet heter sången. Tidigare var olika gästsångare på vissa albumspår det där lilla extra, något som förgyllde och varierade en platta. APOCALYPTICA kan tyckas på något sätt växt sig större än sitt eget bästa. Nu spekulerar jag, det erkänns, men förväntningarna på livespelningar med vokalist på scen kan vara det som har fått dem att ge efter för trycket och med detta album beslutat att ha en fast sångare, den något snutfagre Franky Perez. Det är, för att uttrycka det enkelt, ett klart misstag.

Franky Perez är ingen stor sångare. Och bara i undantagsfall gör han musiken på ”Shadowmaker” rättvisa med sin röst. Jag säger inte att han inte med viss behållning kunde varit en av gästmusikerna på ett traditionsenligt APOCALYPTICA-album, men här räcker han inte till. Nu ska givetvis inte sångaren lastas för allt. Första singeln Cold Blood har mer poppigt sväng än tyngd, likaså titelspåret Shadowmaker, och när väl tyngden och groovet riktigt släpps fram, tar låten snopet slut. Hole in My Soul är inte heller rolig och har en närmast genant text med refrängrader som ”I got a hole in my soul where you used to be, There’s a thorn in my heart and it’s killing me…” och på den vägen är det. Inte heller här blir det dock bättre av sångens framförande.

Det finns såklart en del att glädjas åt också på albumet, och kanske låter jag, något tjurigt, min besvikelse färga av sig även på det som är gott. Slowburn är en ljuspunkt som har likheter med det bästa på 2007 års ”Worlds Collid”, den instrumentala Riot Lights är läcker och likaså instrumentala Til Death Do Us Part är verkligt intressant och mycket vacker. Cellisterna är fortfarande vansinnigt skickliga och inspirerade, och det är synd att detta inte tycks få ”räcka till” längre. Bättre helhet än så här förväntar jag mig av APOCALYPTICA.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *