Inverloch – Distance I Collapsed


Distance CollapsedARTIST
: Inverloch
TITEL: Distance Ι Collapsed
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Intressant är faktumet att när band kommer från ställen som du förknippar med helt andra saker än metal – som exempelvis ULCERATE från Nya Zeeland – då låter de riktigt tunga, brutala eller rejält murkna. INVERLOCH har, kanske, tagit sitt namn från den lilla stad som ligger söder om Melbourne och som mest är känd för kitesurfning, vindsurfing och turism och inte för den synnerligen kämpiga doom/dödsen som förevisas på ”Distance Ι Collapsed”.

Jag har förutsatt mig att under 2016 utmana mig mycket mer när det gäller musik. Jag är glad att jag fick tillfälle att göra det med INVERLOCH för detta är musik som frestar svårt om du som lyssnare inte stänger av tänkandet och enbart känner musiken – vilket kan vara svårt nog!

Värt att veta om INVERLOCH – i bandet finns två medlemmar från disEMBOWELMENT som 1993 släppte ”Transcendence Into The Peripheral” som fick folk som hörde den att gå fullständigt bananas över bandets på denna tid speciella mix av doom och döds.  Jag har ingen relation till detta album eller till Matthew Skarajew eller Paul Mazziotta sedan tidigare.

”Distance Ι Collapsed” är en oerhört mustig skiva. Med 5 låtar med spellängd längre finns här gott om musik att gotta ner sig i. Stämningen är genomgående oerhört svårmodig, men som värst/bäst är det i andra låten – From The Eventide Pool som med fint gitarrspel från Skarajew och Cullen skickar rysningar längs ryggraden. Det är vanskligt med den musik INVERLOCH spelar – blandningen mellan den nästan trögflytande doomen (som ju är en ytterst svår subgenre som fel utförd riskerar att tråka ut lyssnaren fullständigt) – och den mer larmande dödsen måste vara väl avvägd. Det är den verkligen.

Fina Lucid Delirium är ett ypperligt exempel på detta. Inledande blastbeatparti får mig att haja till och du hittar också helt underbara bisvärmspartier ovanpå malande doom vilket fungerar helt fantastiskt.

Bäst är ändå Ben James sång – maken till murkenhet har jag aldrig hört – som på sitt hemsökande sätt får mig att nästan bli rädd på riktigt.

Uppskattar du doom/döds så har du förmodligen redan koll på INVERLOCH – annars är det bara att hala upp lädret. Detta är brutalt bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *