ARTIST: Soen (Support: Wheel, The Price)
LOKAL: Pustervik
DATUM: Söndag 15 september, 2019

Det finns sångare, och så finns det Sångare. Ja, och så finns ju Joel Ekelöf i SOEN också, som opererar på en ännu högre nivå än så. När han och hans SOEN intog scenen på Pustervik på söndagkvällen var det nog ingen i publiken som lämnades oberörd.

–“Vi har funnits i… vad, åtta år? Och släppt fyra skivor. Men vet ni vad, det här är första gången vi har blivit inbjudna att lira i Sverige. Det är Sverige-debut ikväll.” Joel Ekelöf, sångare i svenska SOEN ler lite trött och ser ut som att han egentligen skulle vilja ruska  klentroget på huvudet. Publiken framför Pusterviks scen verkar dock knappast ha hamnat där av misstag, utan ger bandet all den kärlek de så innerligt förtjänar denna vindpinade och kylslagna höstkväll i Göteborg. Minspelet på Ekelöf och hans mannar är därmed ett helt annat när de knappa två timmar senare går av.

Men nu går jag händelserna i förväg. Metalbutiken öppnas för kvällen någon timme tidigare med att italienska THE PRICE äntrar scenen. Deras musik rör sig inledningsvis i gränslandet mellan stämningsfullt elegant och sliskigt pompöst, för att under setets gång få tydligare inslag av rakare, mer amerikaniserad radio-metal. Personligen håller jag de inledande spåren högre, där On The  Edge Of Madness framstår som starkast. Den avslutande halvan blir något opersonlig och slätstruken, även om den tekniska färdigheten är god.

Efter italienarna är det dags för ett besök från vårt östra gränsland, i form av WHEEL. Fyra herrar i svarta hoodies med pösiga munkkåpor dyker på scen i rikligt med rök, och serverar en ganska trivsamt kultursvår kombo av alternativ rock, post-metal och allmänt skrammel. Mina tankar förs i omgångar till så pass olika akter som COLOSSUS, HIGH ON FIRE och LEPROUS. Helhetsintrycket är dock gott, det finns definitivt stor potential i det här gänget.

Finnarna skall även ha en eloge för snygg färgsättning av scenshowen, där det första av de fyra (långa) spåren går helt i grönt, nästa i lila, tredje låtvalet Tyrant i djuprött och avslutande Wheel i blått och vitt. Visuellt läckert!

Framåt tiosnåret på kvällen har det så blivit dags för huvudnumret, som alltså begår Sverige-debut denna afton. För många svenska metal-fans kanske SOEN mest är kända genom det faktum att förre OPETH-trummisen Martin Lopez piskar skinnen, men bandet förtjänar verkligen ett alldeles eget erkännande. Årets skivsläpp “Lotus” är en riktigt stark platta som förtjänar er uppmärksamhet, om den inte redan fått den.

Nåväl, åter till Pustervik. Initialt nås kanske inte de allra högsta höjderna, vilket delvis beror på att både Cody Fords känsliga gitarrspel och Joel Ekelöfs sång ligger aningen för lågt i mixen, en omständighet som gör att en del av den intrikata komplexitet som är SOENS själ och hjärta går förlorad. Covenant och Opal passerar därför utan alltför stort intryck. Sen rättas bristerna i ljudbilden till, och från därpå följande Rival och framåt öppnas slussluckorna och bandets briljans sköljer över oss i publiken.

Samtliga musiker i bandet är oerhöret skickliga, och var och en förtjänar ett eget erkännande. Cody Fords gitarrspel är som redan nämnt fantastiskt känsligt och mångfacetterat, Stefan Stenberg är en stensäker (kom igen, vi är ändå i Göteborg!) basist, mångsysslaren Lars Åhlund på keyboard och gitarr en herre med lika delar scenpersonlighet som färdighet, och Martin Lopez på trummorna är… ja, har man stamtavla från OPETH behövs kanske ingen närmare introduktion?

Detta till trots är det ändå en person som sticker ut i SOEN, både på skiva och på scen, och det är sångaren Ekelöf. Hans stämma är närmast sublimt vän och svävande, men samtidigt fullpackad med känslor, och är den ingrediens som lyfter anrättningen till en nivå där få andra band verkar. När han klipper i med refrängen på Lascivious halvvägs genom det ordinarie setet, är det inte utan att ögonen tåras en smula av känslosamhet, och klumpen i halsen är märkbar.

Förutom en fantastisk röst är sångaren också en intressant scenpersonlighet. Mellansnack är förvisso inte hans paradgren, enda gången han egentligen säger mer än namnet på nästkommande låt är när han presenterar lugna Lucidity med orden “här kommer en, som vi brukade säga på mellanstadiet, tryckare…”. Han rör sig dock med en teatralisk inlevelse som skulle kunna kännas utstuderad om det inte vore för att den känns påtagligt äkta, och levererar sin melankoliskt eteriska sånginsats med ett genuint glatt leende. En kontrasternas man, vilket passar ett band med SOENs spännvid alldeles utmärkt.

Nu tittar jag ändå inte så vansinnigt mycket på varken Ekelöf eller övriga i bandet, musiken är så pass trollbindande att jag en påtagligt stor del av spelningen bara blundar och gungar med, invaggad i känslosam men behaglig trans. Spår som Opponent och Martyrs lämnar föga utrymme för annat, och till och med den ganska brutala tolkningen av Slithering smälter in fint i den hypnotiska helheten.

Här avslutas det ordinarie setet, och bandet går av scen. Att det kommer att bli en encore är dock en vadslagning med endast pengarna tillbaka i utdelning, givet hur stark och påtaglig uppskattningen från publiken är. SOEN kommer tillbaka och avrundar kvällen med Savia, en hård tolkning av Sectarian och som avslutning (vilket känns ganska oortodoxt men samtidigt passande) påtagligt lugna titelspåret från senaste släppet, Lotus. Jag står sedan kvar en stund och andas tungt, det har varit en stark upplevelse som behöver smältas lite innan verkligheten tillåts tränga sig på igen.

Låt oss hoppas att det inte dröjer åtta nya år och fyra nya skivor innan nästa gång vi får se SOEN ta en sväng på svensk mark. För det här var en fantastisk spelning. Tack, Joel Ekelöf, och tack, SOEN!