Hot or not? – Juni 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Shadows
ARTIST: Black Oak
VALD AV: Amelie

Martin: Inte alls så tokigt detta! Den klassiska dikotomin med skriksång och rensång hade jag kunnat vara utan – men detta är en radanmärkning. Jag vill höra mer, för det här sätter känslorna i svallning!
Robert: BLACK OAK’s första EP kom 2011 (såklart recenserad här på WeRock!), och sedan dess har bandet verkligen vuxit upp. Det som var lovande då har mognat, och såväl låtskrivarförmåga som framförande har tagit ännu ett kliv. Det börjar hetta till!
Fredrik: Sångarbetet är fint, framför allt i de rena partierna. En egentligen rätt trivsam låt, som dock för mig tyvärr dör i lågorna av den tunna produktionen. Gitarrerna låter bitvis ganska burkiga, och det saknas massor med bas i mixen.

LÅT: A Return To The Earth Below
ARTIST: Oceans Of Slumber
VALD AV: Fredrik

Amelie: Alltså “rent objektivt” är nog detta bra men det bara tilltalar inte mig. En imponerande röst för all del. Men det här är för svulstigt, för mycket Mariah Carey-/Whitney Houston-sång. För mycket av allt, helt enkelt.
Martin: Suveränt som vanligt! Jag gör ingen hemlighet av min kärlek till OCEANS OF SLUMBER för det här bandet är hemsökande bra. Den här låten har en smäktande tempo som jag gillar, och som vanligt är Cammie Gilberts sång så vansinnigt bra. September kan inte komma fort nog.
Robert: Jag borde älska OCEANS OF SLUMBER, tänker jag varje gång jag hör dem. Intrikat, fantastiskt framfört (sången! sången!) och med äkta känsla. Men det gör jag aldrig, på riktigt. Det vill sig inte,  och jag inser att jag vill tycka att detta är bättre än vad jag egentligen tycker. Felet ligger uppenbarligen hos mig.

LÅT: Social Decay
ARTIST: Gatecreeper
VALD AV: Martin

Robert: Ibland undrar man: kan GATECREEPER göra något som inte är svinbra? Gitarrväggarna. Riffen. Svänget. Förra årets “Deserted” skakade liv i vilka döingar som helst, den här singeln är inget undantag. Stekhett, Man längtar efter mer!
Fredrik: Ja! Denna köttiga old school-döds har kvalitéer som hade gjort ENTOMBED anno 1991 stolta att kalla soundet sitt, och det svulstigt tuggande riffandet sitter som en smäck i den gassande sommarsolen. Ledigt urvalets starkaste nummer. Mosh!
Amelie: Detta får mig att tänka gammal god svensk 90-talsdöds, säg kanske DISMEMBER, och det är ju inte det sämsta. Så inget nydanande på något sätt men ändå ganska hett. Och för mig som misstror metal som tonas ut, är avslutningen här helt föredömlig.

LÅT: Where Demons Bore
ARTIST: Firelink
VALD AV: Robert

Fredrik: Varierad och välproducerad mix av black, death och en gnutta post-metal. Låten glimtar till med hög verkshöjd ganska ofta, men är också något i längsta laget och tappar i förmåga att engagera vid några tillfällen. Hade velat kondensera det hela något, för kapaciteten finns där, det märks.
Amelie: Amerikansk melodisk black metal kan vara en ganska smetig gren av genren. FIRELINK gör dock ett distinkt och alldeles utmärkt jobb i Where Demons Bore och det här gillar jag skarpt. Hett!
Martin: Lika vindlande som omtumlande. FIRELINK belönar den ihärdige lyssnaren med sin minst sagt spretiga melodiska black metal. Är resten av plattan så här bra så kan det bli årsbästalista! Lavahett!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *