The Night Flight Orchestra – Aeromantic II

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Aeromantic II
RELEASE: 3/9 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte hur ni förhåller er till fortsättningsskivor, men för min del så är de verkligen ett tveeggat svärd. Skräckexempel: METALLICAS “Load” och “Reload” och QUEENSRŸCHES “Mindcrime”-plattor. Nu spelar TNFO i en lite annan liga än banden bakom dessa plattor, men jag blev ändå tveksam när de annonserade att det skulle bli en sorts fortsättning på “Aeromantic” som kom förra året.

Jag gillade den skivan, men inte lika mycket som de andra skivorna i bandets diskografi. Jag har konsekvent delat ut betygsåttor till bandet förutom just “Aeromantic”. Nu är detta, som ni ser på betyget, åtgärdat.

Och det är av den enkla anledningen att TNFO har sett till att majoriteten av låtarna på “II” håller en genomgående hög och jämn kvalitet. Det finns två, i mitt tycke, svagare låtar på den här skivan – och det är Change och Zodiac som mest är tjatig utfyllnad.

Resten, gott folk, är ren mumma. Den mäktiga inledaren Violent Indigo med en så satans fin inledning, de två rakt på varandra följande partyrökarna Midnight Marvelous och How Long. Framför allt den sistnämnda har jag tokdyrkat sedan lyssning ett. Det grymt hängande breaket innan gitarrsolot är ren magi.

Burn For Me visar upp bandets kärlek till boogien, fast med omisskännlig touch av vad TNFO handlar om. Chardonnay Nights tyckte jag var ett märkligt singelval i förstone, men låten har växlat upp några snäpp för mig.

Amber Through A Window ångar av 80-tal och refrängen är så satans bra att bandet hade kunnat mata på varv på varv.

I Will Try andas för mig så mycket 80-tals TOTO att bandet nästan borde skämmas, men den funkar ändå.

You Belong To The Night är skivans solklara discovinnare och White Jeans funkar trots sin ganska tjatiga refräng mycket beroende på Björn Strids envetna sång och Moonlit Skies känns som en lång vemodig kram.

Sen är det ju, som vanligt, så att det här bandet lirar med en sjuk samspelthet och kompetens. Strid sjunger som en gud, gitarrspelet är så groteskt varierande och inspirerande och kompet är tajt och svängigt. Ska jag nämna en sak som har blivit snäppet bättre så är det keyboardspelet. Det knyter samman den här skivan så vansinnigt bra, och används så skickligt av bandet för att både särskilja och utmärka låtarna. Att bandet bandet måste ha spenderat timtal på att leta vilka ljud de ska använda i vilka låtar visar på graden av hängiven nördighet som präglar TNFO.

“Aeromantic” är en sjukt underhållande skiva som kommer logga fler lyssningstimmar från mig under resten av året.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.