ARTIST: Wolfbrigade TITEL: The Enemy: Reality RELEASE: 2019-11-08 BOLAG: Southern Lord Recordings
BETYG: 6/10 SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Egentligen är det möjligt att förklara essensen av WOLFBRIGADE och deras “The Enemy: Reality” genom blott två korta kommentarer:
10 låtar, 27 minuter och 37 sekunder.
Den musikaliska bastard-avkomman till MOTÖRHEAD och tidiga 90-tals ENTOMBED.
Ja, där var vi väl klara, då?
Nja, riktigt så futtiga skall vi väl inte vara. Men ovanstående räcker ändå ganska långt. Detta anrika svenska gäng har genom sina grundande medlemmar trots allt rötterna i lika delar punk (ANTI CIMEX) och dödsmetall (OBSCURE INFINITY) och det sitter liksom fortfarande kvar i bandets DNA. Det är skitigt, skitigt som en lerig, öl- och pissfläckad jeansväst på rockfestival, och energiskt som en ångpanna utan säkerhetsventil – det kan smälla när som helst…
Musikaliskt innebär detta släpp inget nytt under solen för de som sedan tidigare är bekanta med Mariestads-kombon. Det är mestadels skramlig tvåtakt som gäller, även om ett och annat mellantempo-parti också letar sig in i materialet. WOLFBRIGADE är dock som allra bäst just när gaspedalen är hårt nertrampad ända i golvet, vilket den är med störst finess (nåja, tveksamt ordval) på spår som Narcissistic Breed, Wells of Dispair och inledande Sum of All Vices. Bland de tempo-mässigt lite lugnare låtarna är det Human Beast som svänger bäst.
“The Enemy: Reality” är lite som en urspårad spontanfylla på folköl och billig sprit i goda vänners lag – där finns kanske varken pretentioner eller kulturell verkshöjd, och det kan bli slitsamt efter ett tag, men det innebär definitivt inte att det är utan poänger. Gott så.
Musik som härstammar från bördiga Neapel, Italien, måste väl med all rimlighet vara varm, livsbejakande och svängig, eller hur?
Nja.
Vi säger välkomna upp på scen till NAGA, en trio från nämnda stad. Jag misstänker att deras fotspår i scentrappan sprider rimfrost runt omkring sig, och att ljuset och värmen i lokalen på något märkligt sätt plötsligt har försvunnit. Italienarnas tredje giv, “Void Cult Rising”, är mörk, karg, ångestladdad och kylig. Den ger inga som helst vibbar av lättjefullt plockmats-ätande, liggande på en välstoppad divan höljd i Kampaniens ljumma skymningsljus, utan känns snarare som en rimlig tonsättning av den nordiska mytologins is-helvete Nifelheim.
I pressreleasen från skivbolaget beskrivs italienarnas musik som “blackened doom”, och det är väl inte helt orimligt. Det går även att tänka på anrättningen som black metal i lågt tempo, givet den gravt ångestladdade skriksången som påminner mer om CULT OF LUNA än om något doomigt. Den distinktionen är väl dock något av ett “tomejto, tomato”-scenario. (Tomaterna är som sagt dock inte ett dugg solmogna, utan rejält frostbitna…)
Viss variation finns hur som helst i materialet. Inledande Only A God Can’t Save Us är ganska snabb, och sliter och drar i kopplet, något som även Bedim The Sun bitvis gör. Övriga spår är mer rakt av tungt malande, och sköljer över lyssnaren likt en trögflytande men skoningslös tsunami där vattnet virvlar smutsigt av sot, olja och blod.
Hur bra är det då? Det beror nog i stor utsträckning på lyssnarens humör. Det är som sagt ingen lättillgänglig platta, men den är onekligen imponerande stämningsfull om humöret har rätt nyans av svart. Ingenstans lider “Void Cult Rising” av den där aningen överdrivet pompösa, teatraliska ådran som ganska många “hårda” italienska band kan lida av, utan här är mörkret solitt och skickligt frambesvärjt. Dock kan anrättningen bli lite jämntjock ibland, någon ytterligare tempoväxling hade förmodligen varit av godo.
Sammanfattningsvis är jag ändå hyggligt positivt inställd till denna för mig nya bekantskap. Om någon vill ha en passande ljudkuliss till novembers mörker, slask och snålblåst är NAGA ett fullgott (om än ej banbrytande) val.
Det finns sångare, och så finns det Sångare. Ja, och så finns ju Joel Ekelöf i SOEN också, som opererar på en ännu högre nivå än så. När han och hans SOEN intog scenen på Pustervik på söndagkvällen var det nog ingen i publiken som lämnades oberörd.
–“Vi har funnits i… vad, åtta år? Och släppt fyra skivor. Men vet ni vad, det här är första gången vi har blivit inbjudna att lira i Sverige. Det är Sverige-debut ikväll.” Joel Ekelöf, sångare i svenska SOEN ler lite trött och ser ut som att han egentligen skulle vilja ruska klentroget på huvudet. Publiken framför Pusterviks scen verkar dock knappast ha hamnat där av misstag, utan ger bandet all den kärlek de så innerligt förtjänar denna vindpinade och kylslagna höstkväll i Göteborg. Minspelet på Ekelöf och hans mannar är därmed ett helt annat när de knappa två timmar senare går av.
Men nu går jag händelserna i förväg. Metalbutiken öppnas för kvällen någon timme tidigare med att italienska THE PRICE äntrar scenen. Deras musik rör sig inledningsvis i gränslandet mellan stämningsfullt elegant och sliskigt pompöst, för att under setets gång få tydligare inslag av rakare, mer amerikaniserad radio-metal. Personligen håller jag de inledande spåren högre, där On The Edge Of Madness framstår som starkast. Den avslutande halvan blir något opersonlig och slätstruken, även om den tekniska färdigheten är god.
THE PRICE är skickliga, men letar kanske en smula efter sitt alldeles egna uttryck.
Efter italienarna är det dags för ett besök från vårt östra gränsland, i form av WHEEL. Fyra herrar i svarta hoodies med pösiga munkkåpor dyker på scen i rikligt med rök, och serverar en ganska trivsamt kultursvår kombo av alternativ rock, post-metal och allmänt skrammel. Mina tankar förs i omgångar till så pass olika akter som COLOSSUS, HIGH ON FIRE och LEPROUS. Helhetsintrycket är dock gott, det finns definitivt stor potential i det här gänget.
Finnarna skall även ha en eloge för snygg färgsättning av scenshowen, där det första av de fyra (långa) spåren går helt i grönt, nästa i lila, tredje låtvalet Tyrant i djuprött och avslutande Wheel i blått och vitt. Visuellt läckert!
Finska WHEEL uppvisar god potential med sin trivsamt kultursvåra, atmosfäriskt jazziga post-metal.
Framåt tiosnåret på kvällen har det så blivit dags för huvudnumret, som alltså begår Sverige-debut denna afton. För många svenska metal-fans kanske SOEN mest är kända genom det faktum att förre OPETH-trummisen Martin Lopez piskar skinnen, men bandet förtjänar verkligen ett alldeles eget erkännande. Årets skivsläpp “Lotus” är en riktigt stark platta som förtjänar er uppmärksamhet, om den inte redan fått den.
Nåväl, åter till Pustervik. Initialt nås kanske inte de allra högsta höjderna, vilket delvis beror på att både Cody Fords känsliga gitarrspel och Joel Ekelöfs sång ligger aningen för lågt i mixen, en omständighet som gör att en del av den intrikata komplexitet som är SOENS själ och hjärta går förlorad. Covenant och Opal passerar därför utan alltför stort intryck. Sen rättas bristerna i ljudbilden till, och från därpå följande Rival och framåt öppnas slussluckorna och bandets briljans sköljer över oss i publiken.
Samtliga musiker i bandet är oerhöret skickliga, och var och en förtjänar ett eget erkännande. Cody Fords gitarrspel är som redan nämnt fantastiskt känsligt och mångfacetterat, Stefan Stenberg är en stensäker (kom igen, vi är ändå i Göteborg!) basist, mångsysslaren Lars Åhlund på keyboard och gitarr en herre med lika delar scenpersonlighet som färdighet, och Martin Lopez på trummorna är… ja, har man stamtavla från OPETH behövs kanske ingen närmare introduktion?
Detta till trots är det ändå en person som sticker ut i SOEN, både på skiva och på scen, och det är sångaren Ekelöf. Hans stämma är närmast sublimt vän och svävande, men samtidigt fullpackad med känslor, och är den ingrediens som lyfter anrättningen till en nivå där få andra band verkar. När han klipper i med refrängen på Lascivious halvvägs genom det ordinarie setet, är det inte utan att ögonen tåras en smula av känslosamhet, och klumpen i halsen är märkbar.
Joel Ekelöf är ingen man av ymnigt talande under mellansnacken, men söte Jesus så vackert han kan sjunga!
Förutom en fantastisk röst är sångaren också en intressant scenpersonlighet. Mellansnack är förvisso inte hans paradgren, enda gången han egentligen säger mer än namnet på nästkommande låt är när han presenterar lugna Lucidity med orden “här kommer en, som vi brukade säga på mellanstadiet, tryckare…”. Han rör sig dock med en teatralisk inlevelse som skulle kunna kännas utstuderad om det inte vore för att den känns påtagligt äkta, och levererar sin melankoliskt eteriska sånginsats med ett genuint glatt leende. En kontrasternas man, vilket passar ett band med SOENs spännvid alldeles utmärkt.
Nu tittar jag ändå inte så vansinnigt mycket på varken Ekelöf eller övriga i bandet, musiken är så pass trollbindande att jag en påtagligt stor del av spelningen bara blundar och gungar med, invaggad i känslosam men behaglig trans. Spår som Opponent och Martyrs lämnar föga utrymme för annat, och till och med den ganska brutala tolkningen av Slithering smälter in fint i den hypnotiska helheten.
Här avslutas det ordinarie setet, och bandet går av scen. Att det kommer att bli en encore är dock en vadslagning med endast pengarna tillbaka i utdelning, givet hur stark och påtaglig uppskattningen från publiken är. SOEN kommer tillbaka och avrundar kvällen med Savia, en hård tolkning av Sectarian och som avslutning (vilket känns ganska oortodoxt men samtidigt passande) påtagligt lugna titelspåret från senaste släppet, Lotus. Jag står sedan kvar en stund och andas tungt, det har varit en stark upplevelse som behöver smältas lite innan verkligheten tillåts tränga sig på igen.
Låt oss hoppas att det inte dröjer åtta nya år och fyra nya skivor innan nästa gång vi får se SOEN ta en sväng på svensk mark. För det här var en fantastisk spelning. Tack, Joel Ekelöf, och tack, SOEN!
SOEN levererar en fantastisk spelning, så låt oss verkligen hoppas att det inte dröjer till nästa gång vi får ta del av dem.
ARTIST: Wolfbrigade
