Etikettarkiv: 2014

Listor

Fredrik Sandberg: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Fredrik Sandbergs våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10. ”Sun Eater” – JOB FOR A COWBOY
Tidigare har jag haft lite svårt för JFAC. Tekniskt skickliga har de alltid varit, visst, men något i deras ganska kyligt exakta dödsmetall har inte riktigt klickat hos mig. Fullständigt förälskad blir jag inte i “Sun Eater” heller, men det vansinnigt kreativa (och närmast jazziga) basspelet lyfter in plattan på årets topp 10.

9. ”Eyehategod” – EYEHATEGOD
Doom? Slow motion-punk? Lite av varje, kanske, men oavsett etikett är detta möjligen årets ruffigaste, elakaste och på sätt och vis tyngsta platta. Bra skit, helt enkelt.

8. ”Once More ‘Round The Sun” – MASTODON
Inte alls lika bra som föregående släppet “The Hunter”, och på sätt och vis ett MASTODON lite på tomgång. Det säger en del om bandets nivå, när det likafullt räcker till en plats på årsbästalistan…

7. ”Ótta” – SÓLSTAFIR
Slutresultatet på denna giv landar lååångt från bandets black metal-rötter, men det innebär verkligen inte att resultatet inte är lyssningsbart. “Ótta” är en meditativ, stämningsfull och mångfacetterad resa som äger rum både i ens inre tankevärld som på ett vindpinat, kargt och uråldrigt Island. Vackert.

6. ”Foundations Of Burden” – PALLBEARER
Melankolisk tyngd brukar tilltala mig, vilket jag skyller på mitt finska sinne. När årets bästa genuint finska kandidat inom gebitet, GHOST BRIGADE, inte riktigt når ända fram till topp 10, går platsen till PALLBEARER. Deras “Foundations Of Burden”, fylld med deppigt malande niominuters kolosser till låtar, gör sig synnerligen väl i lurarna så här under den mörka, kalla och (i södra Sverige tyvärr) blöta årstiden.

5. ”The Killing Gods” – MISERY INDEX
Den amerikanska östkustens kanske finaste döds-/grindmanglare når förvisso inte riktigt samma storslagna höjder på “The Killing Gods” som de gjorde på “Heirs To Theivery”, men med intelligenta låtstrukturer, löjligt kompetent trakterande av instrumenten och en kompromisslös aggressivitet räcker det ändå långt. En riktigt bra metal-platta, helt enkelt.

4. ”Believe In No Coming Shore” – FALLS OF RAUROS
När jag under 2014 har velat hänge mig åt introspektivt tankearbete, och låta min skuta styra ut på ett meditativt, musikaliskt hav, är det FALLS OF RAUROS som stått vid rodret. En skiva byggd på kontraster, innehållande såväl primalskrik, blastbeats och tremolo-plockade mollharmonier som några av de vackraste akustiska arrangemang som skådats. Det gör inte så mycket om stranden aldrig kommer, när FALLS OF RAUROS vaggar så skönt…

3. ”At War With Reality” – AT THE GATES
Av alla huvudlöst våghalsiga hopp över stupkanten som ägt rum detta år, är det sannolikt AT THE GATES som står för det mest dristiga. Att ge ut en uppföljare till den förmodligen bästa dödsmetall-plattan genom tiderna, 1995 års “Slaughter Of The Soul”, och det 19 år senare (!) är MOD. Resultatet? “Bara” en tredjeplats på min årsbästalista – vilket i sig är en bedrift givet den måttstock med vilken skivan mäts. Göteborgarna kan vara stolta över vad de presterar anno 2014.

2. ”Pioneers” – SIENA ROOT
70-talet låter hälsa att det lever och har hälsan. Den senaste vitamin-injektionen i det evigt unga objektet står svenska SIENA ROOT för, när de på en bastant bottenplatta av DEEP PURPLE och stomme av tidiga ZZ TOP och THE DOORS bygger årets svängigaste skivsläpp. Groove finns i överflöd, skönt flum så det räcker, och trakterandet av Hammond-orgeln är fan i mig värdigt självaste Jon Lord. Frickin’ awesome!

1. ”Desideratum” – ANAAL NATHRAKH
Det är kaosartat, mörkt, svårtillgängligt och brutalt, men samtidigt lekfullt, packat med hitrefränger och en ostoppbar primalkraft som fullkomligen vräker sig över lyssnaren. När brittiska ANAAL NATHRAKH släpper loss den best som är “Desideratum” är det måhända olyckligt att min hjärna (så här i juletider) gör liknelsen “en tsunami av metal”, men det kan inte hjälpas att detta är en skiva som obönhörligen sveper mig med sig. Jag kapitulerar utan villkor.

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Ett lika lätt som (för mig) oväntat val. Denna titel måste tillfalla JOB FOR A COWBOY’s basist Nick Schendzielos, givet att hans arbete på “Sun Eater” är så oerhört intelligent, jazzigt och utöver vad som vanligtvis erbjuds i basväg på dödsmetall-plattor. Bubblare är SIENA ROOTs Erik Pettersson, som visar exakt varför Hammond-orgeln blivit ett kultförklarat instrument.

Årets sånginsats
…står Kippa i STEAK för, på deras giv “Slab City”. Det luktar John Garcia lång väg, och är så där skavigt, skönt bluesigt. Nämnda platta för övrigt sista alster att sorteras bort från min topp 10 för året, så är du sugen på lite skön (och tung) ökenrock, bör du kolla upp detta London-gäng!

Årets mest skruvade
Blir någon förvånad om jag säger ANAAL NATHRAKH och deras “Desideratum”? Intensivt, kaosartat, lekfullt och allmänt bångstyrigt – men också jävligt bra. Det erbjuds inte bara kaos, utan gödslas även flitigt med hitrefränger.

Årets flopp
IN FLAMES. Alltså, jag är helt för att band vågar utvecklas och ta nya steg på sin kreativa resa, så jag respekterar att Göteborgs-sönerna bryter ny mark med årets släpp, “Siren Charms”. Det är bara det att skivan inte är… tja, särskilt rolig att lyssna på.

Årets mest oväntade
Att jag väljer att exkludera BEHEMOTH (och deras “The Satanist”) från årets topp 10-lista. Visst är det en bra platta, och min uppskattning för bandet är intakt. Dock kvarstår faktum att jag gillar deras blackened death med mindre av “blackened” och mer av “death”…

Årets mest förväntade
Tja, det måste väl vara hyllningarna av AT THE GATES “At War With Reality”? De hade allt att förlora och föga att vinna, och i skenet av det var det väntat att ingen heller skulle våga rikta allvarlig kritik mot deras första släpp på 19 år. Å andra sidan finns inte särskilt mycket fog för kritik heller, då det är en potent och välskriven dödsmetall-platta.

Årets personliga fynd
Känns lite tråkigt, kanske, att återigen namndroppa ANAAL NATHRAKH, men innan i år hade jag inte koll på dem, och om en för mig ny bekantskap går in och kniper förstaplatsen kan jag väl inte gärna välja någon annan akt här, eller hur? Dock vill jag även ge honorable mentions till en hel hög med band, däribland SÓLSTAFIR, PALLBEARER, FALLS OF RAUROS och STEAK, vilka samtliga är nya (och högkvalitativa) musikaliska vänner.

Årets sömnpiller
De flesta skulle kanske anse denna kategori som något av ett citronpris, men jag väljer att lägga en positiv spinn på det hela. “Sömnpiller” får stå för “en behagligt meditativ, avslappnande upplevelse”, vilket gör valet tämligen enkelt. FALLS OF RAUROS “I Believe In No Coming Shore” innehåller förvisso såväl furiösa blastbeats, tremolo-plockade melodislingor och desperata, själasvarta vrål från sångaren, men därtill en radda oerhört eleganta akustiska arrangemang och löjligt stämningsfulla partier. Resultatet är årets vackraste (och, i positiv bemärkelse, mest sövande) platta.

Årets omslag/förpackning
MISERY INDEX “The Killing Gods”. Vinylutgåvan, inte CD-versionen.

Årets spelning
Jag har dessvärre varit lite offside från musiken under delar av året, vilket bland annat tagit sig uttryck i ett skrämmande lågt antal bevistade live-spelningar. Följaktligen är selektionen att välja från rätt tunn, men måste jag yttra mig är det klart att AT THE GATES gig på hemmaplan i Göteborg (Trädgårn) ligger rätt bra till…

Årets låt
Det är naturligtvis fruktansvärt elakt att be om att få EN låt utpekad som årets bästa. Så elakt, faktiskt, att inte ens CIA skulle anse det vara acceptabel arbetsmetodik. Jag hänvisar därför med eftertryck till FN-konventionen om mänskliga rättigheter, och listar stoiskt TRE (vilket är en begränsning svår nog). De jag väljer är Idol med ANAAL NATHRAKH, Root Rock Pioneers med SIENA ROOT samt The Conspiracy Of The Blind med AT THE GATES.

Listor

Martin Bensch: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Martin Bensch våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10. ”Earthborn Evolution” – BEYOND CREATION
Jag hade extrema förväntningar på BEYOND CREATIONs andra platta. Med en oerhört förpliktigande debut i bagaget skruvade jag upp antecipationen på ”Earthborn Evolution” till mycket höga nivåer. Med tanke på hur 2014 har gestaltat sig musikmässigt så är det strongt att ta sig in på vilken årsbästalista som helst. Det skruvade liret finns kvar med en självklarhet som, fortfarande, tar andan ur mig. Till detta har bandet fått till en mer organisk produktion, och ett mer frisläppt sätt att skriva musik som gör att bandet utmanar sin subgenres regler för hur musik ska låta.

9. ”The Killing Gods” – MISERY INDEX
Baltimoresönerna i MISERY INDEX tog lite längre tid på sig att skriva musiken till ”The Killing Gods”. Det märks då bandet har tagit sin högkvalitativa tekniskt drivna dödsmetall till nästa nivå. Här samsas vredgat pisk med sväng på ett fullständigt självklart vis. Utan tvekan bandets bästa skiva så här långt.

8. ”Collision” – TELLUSIAN
En oemotståndlig krock mellan det härligt meckiga från avsomnade CROWPATH och ljuvt progressiva tongångar i vad som rimligen borde vara en ohelig allians. TELLUSIAN reder ut detta med bravur, och bjuder in till en lika lättillgänglig audiell upplevelse som en svårsmält musikalisk resa. Oavbrutet fascinerande kan detta vara en av de intressantaste debuterna vi har bjudits på under 2014.

7. ”Grand Morbid Funeral” – BLOODBATH
Med ny sångare i Nick Holmes som har övertagit vandringspokalen på sångarpositionen vräker BLOODBATH ur sig sitt bästa material sedan, ja, någonsin faktiskt. Med stor känsla för hur death metal kan låta bjuder bandet på en lika groteskt rutten som groteskt bra kavalkad av låtar som rätt många band skulle sälja hus, hem, förhållanden, hund, katt och själsligt lugn för att kunna prestera.

6. ”The Satanist” – BEHEMOTH
Hur visste jag att det var ett starkt skivår i år? Jo, när ett band som BEHEMOTH släpper nytt album som, bevisligen, är starkt och det inte hamnar på plats 1. Jag har lyssnat otroligt mycket på ”The Satanist”, en skiva som, förmodligen, kommer gå till historien som det bästa som den polska dödsorkestern har släppt ifrån sig. Den rena tekniska färdigheten som visas upp på skivan är numera endast ett verktyg där den tidigare var ett mål i sig. Och då blir det så oerhört bra – allt, musik, text, låtarnas arrangemang och placering på skivan, och den vokala leveransen – hamras ihop till en konstnärlig enhet så mäktig och storvulen att det har och kommer ta andan ur i stort sett varje lyssnare.

5. ”The Singularity (Phase I: NeoHuman)” – SCAR SYMMETRY
Tidigare har jag betraktat SCAR SYMMETRY som ett sympatiskt band, vars melodiska dödsmetall har varit angenäm att lyssna på utan att egentligen lämna bestående men. Nu kan jag inte med den bästa viljan i världen inta den positionen. ”The Singularity” är ett oerhört mäktigt album där bandet lägger ribban för fortsättningen på denna trilogi på en vanvettigt hög nivå. Här finner ni låtarna som lyfter bandet till nästa nivå. Med löjlig självklarhet svetsar bandet ihop en skiva som i varje enskild detalj övertygar mig om att SCAR SYMMETRY är ett band att verkligen, på allvar, hålla koll på hädanefter.

4. ”Pale Communion” – OPETH
När OPETH släpper nytt – då lyssnar jag. Jag var besviken på ”Heritage” för att låtarna var svaga i jämförelse med tidigare låtmaterial. Nu har bandet rättat till detta och släppt ett album med i stort sett idel starkt låtmaterial. Mikael Åkerfeldt svarar för sin bästa sånginsats genom karriären, och med bibehållen integritet och storartad pondus lyckas OPETH få till en skiva som bara kommer att växa med tiden.

3. ”Engineering The Void” – SOREPTION
Låtarna. Där har ni åtta skäl till att ”Engineering The Void” hamnar så här pass högt upp på listan. Det finns en miljard band som lirar teknisk dödsmetall. Få når upp till SOREPTIONs nivå. Här blir teknikaliteten endast verktyg för att svetsa ihop låtbyggen som har pisk, sväng, brutalitet och rent sublima passager som sätter sig förrädiskt snabbt i hjärnan.

2. ”Echoes And Cinder” – ANCIENT ASCENDANT
Jag siade att denna skiva hade stora möjligheter att hamna på årsbästalistan redan när jag recenserade den i mars. Med självklar pondus väver ANCIENT ASCENDANT en bonad med inslag av OPETH, ENSLAVED, LAMB OF GOD och SKELETONWITCH i väven och kommer ut med någonting helt eget. Det är så skrattretande mycket bandet gör rätt att det är löjligt. Svänget, köttandet, gitarrarbetet, sånginsatsen och en produktion från helvetet har gjort att jag återvänt till ”Echoes And Cinder” med oroväckande frekvens under året.

1. ”Promulgation Of The Fall” – DEAD CONGREGATION
Årets bästa death metalskiva hamnar högst upp på årsbästalistan. Med stor integritet sänker DEAD CONGREGATION ner lyssnaren i ett musikaliskt stålbad där mörkret härskar i stor sett oinskränkt. Det är brutalt och underbart på samma gång, och ändå förbryllande lättillgängligt. En skiva att ta fram gång efter gång och upptäcka att den vuxit ytterligare ett snäpp.

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Henrik Ohlsson på SCAR SYMMETRYs “The Singularity (Phase I: Neohumanity)”. Jag är oerhört imponerad av herr Ohlssons spel i allmänhet. Här höjer han anten rejält med stilfullt tekniskt lir på högsta nivå. Arbetet på bastrummorna är en sak, här liras det för låten på ett sätt som gör att musiken höjs ett extra snäpp.

Årets sånginsats
Joel Ekelöf i SOEN. Lyssna på “Tellurian”. Det räcker.

Årets mest skruvade
TELLUSIANs “Collision”. En ljuvlig krock mellan grind och progressiv rock. Malmöbandet stökar till det på helt rätt sätt som gör att jag börjar tänka på MASTODON i början av karriären.

Årets flopp
“Siren Charms” av IN FLAMES. Måhända att jag är den ende på planeten att tycka så, men herrejösses vilken dålig skiva.

Årets mest oväntade
Att jag chattade på Facebook med Ragnar Widerberg från WITHERSCAPE om bland annat svampplockning.

Årets mest förväntade
Att CANNIBAL CORPSE gjorde en skiva som lät exakt som CANNIBAL CORPSE. Det vill säga bra.

Årets personliga fynd
“Echoes And Cinder” av ANCIENT ASCENDANT. En genialisk skiva från brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med ett muskulöst riffhantverk parat med oehört sväng är detta en skiva som jag lyssnat mycket på under året. Och kommer fortsätta lyssna på.

Årets sömnpiller
“Bloodstone & Diamonds” av MACHINE HEAD. Där andra hör genialitet hör jag, i detta fall, trött upprepning. MACHINE HEAD är ett band vars kvaliteter är många, men på de senaste skivorna har bandet målat in sig ett hörn som jag inte uppskattar. Där andra hör stringens hör jag i detta fall bara autopilot.

Årets omslag/förpackning
BEHEMOTH – “The Satanist”

Årets spelning
MORBID ANGEL på KB den 18 december. Hela “Covenant” och ett band som lirade så tajt att det inte gick att få in ett frimärke någonstans. Publiken var bedövad.

Årets låt
Ora Pro Nobis Lucifer av BEHEMOTH. Majestätet i den låten har gjort att jag har återvänt till den gång på gång under året.

Listor

Robert Gustafsson: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Robert Gustafssons våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10: “Triumph And Power” – GRAND MAGUS
Jaha, jag överraskar mig själv en aning. Stod länge och väl framför skivhyllan med ett 60-tal plattor och plockade efter hur jag tyckte att de höll detta nådens och extremt skivstarka år 2014, och fann mig flytta den här plattan högre och högre. Svenskarnas heavy metal är måhända en aning enkel, men jag har effektiv prånglat den på svågrar, grannar och arbetskamrater som gillat den lika mycket som jag. Ett kvalitetssläpp av bandet!

9: “At War With Reality” – At THE GATES
Alltså… det tog ett tag innan nostalgifiltret släppte igenom den här plattan, men det går liksom inte att förneka dess styrka. Imponerande att kräma ur sig det där med oket från “Slaughter Of the Soul” på axlarna.

8: “Òtta” – SÒLSTAFIR
Vete fanken om detta är hårdrock, post rock, rock, pop, skägg i motljus, känslor i sonisk form eller en resa över väglöst land på Island, och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Det är bra.

7: “Death By Burning” – MANTAR
Otroligt bra debut. Tyska duon har trummor, gitarr, sång och stake. “Death By Burning” är en av de skivor jag spelat allra mest under året, och låten Astral Kannibal fångar prick hela essensen av bandet. Att man dessutom levererar live gör att du missar på egen risk!

6: “Relics Of Sulphur Salvation” – VANHELGD
Döden bor i Mjölby! Ett vanligt år hade detta toppat årsbästalistan, för gosse – det var länge sen jag blev så tagen av en dödsmetallskiva. Ruggigt bra, och det här är en sån där skiva jag prånglar på alla jag kan numera.

5: “Bled White” – NOVEMBERS DOOM
Att som skiva nummer 9 i ordningen åstadkomma sitt starkaste kort i karriären vittnar om en oerhörd lyhördhet, nyfikenhet och kreativitet. Amerikanska NOVEMBERS DOOM svepte undan fötterna totalt på mig i samband med släppet “Bled White”, och den här skivan är löjligt jämn. Dessutom sjunger Paul Kuhr rent av fantastiskt. Vilka känslor han kan förmedla!

4: “Foundations Of Burden” – PALLBEARER
När man närmar sig den absoluta toppen ett sånt här år så avgörs nästan placeringarna till syvende och sist på en form av maggropskänsla. PALLBEARER är det bästa som hänt doom metal sen skivat bröd och Leif Edling, och andra plattan “Foundations Of Burden” är ett enormt utvecklingssteg mot debuten. Sången är så känslofylld, låtarna så bra. Ändå är de inte bättre än 4:a detta år. Varför? Jag vet ärligt talat inte. Dagsform?

3: “Once More ‘Round The Sun” – MASTODON
Varje gång jag inte lyssnat på den här skivan utan bara hållit i den har jag liksom tänkt att den nog inte är så bra. Att det var bättre förr. Varje gång jag har lyssnat till den så har jag spelat luftgitarr, sjungit med, dansat, hamrat trumspel på kuddar och generellt tänkt att det är bandets bästa. Mitt obeslutsamma jag är fortfarande i strid med sig själv, det enda jag vet är att detta är riktigt bra.

2: “Echoes & Cinder” – ANCIENT ASCENDANT
Med lätthet den skiva som jag lyssnat på flest gånger i samband med träning. Varierad, driven, spännande, bra låtar – what’s not to like? Har du inte koll på det brittisk/svenska bandet sedan innan så skaffa det. Nu. Annars missar du något stort.

1: “The Satanist” – BEHEMOTH
Titeln. Omslaget. Nergals kamp och vinst mot leukemin. Redan innan skivan landade i min spelare var detta nästan legendariskt och omsusat material, och dessutom klarade låtarna att leva upp till förväntningarna. Att detta är årets platta står ganska tydligt ställt bortom allt tvivel, och det är bara att buga för polackernas egensinnighet och unika inställning till musikvärlden. Eller, ja, världen. BEHEMOTH är världens kanske just nu hetaste band, och “The Satanist” var den bästa skivan 2014!

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Jahaja. Vem är egentligen årets bäste speleman? Normalt är ju deafault ett sådant här år herr Zakk Wylde, men jag väljer istället NE OBLIVISCARIS Tim Charles som lirar fiol, keyboard och sjunger rent med den äran på “Citadel”.

Årets sånginsats
Får gå till Paul Kuhr efter insatsen på NOVEMBERS DOOM-pärlan “Bled White”. Oavsett om det är growl eller ren sång så har han förmågan att verkligen kanalisera ett oerhört känsloregister. Imponerande!

Årets mest skruvade
“Collision” av TELLUSIAN. Det låter som om NAPALM DEATH och BOB HUND haft fylleslag i studion och spelat in resultatet. Fascinerande och… rätt bra, faktiskt.

Årets flopp
Flopp och flopp… men besvikelse. Det är HIGH SPIRITS och deras “You Are Here”. Måhända är det mina förväntningar, men det levde inte alls upp till vad jag hade trott. Tyvärr.

Årets mest oväntade
Får väl bli att IN FLAMES gjorde en KENT-platta. “Siren Charms” är både en naturlig utveckling och ett uppseendeväckande kliv för bandet. Men jag gillar det, det är det intressantaste göteborgarna har gjort på 10 år, typ.

Årets mest förväntade
Att VADER för en till platta och det låter precis som…. VADER. Och det är ju så man vill ha det!

Årets personliga fynd
Oj vad många det finns att välja på. VANHELGD, ANCIENT ASCENDANT, TEMPLE OF VOID… men till sist måste ändå rösten falla på tyskduon MANTAR. Debuten “Death By Burning” är fantastisk, och bandet levererar dessutom live. Och visst är det något speciellt med en duo?

Årets sömnpiller
Trumspelet signerat Phil Rudd på AC/DC-plattan “Rock Or Bust”. Herrejesus vad träigt!

Årets omslag/förpackning
Överlag tycker jag att det är lite svagt med extra sexiga förpackningar och omslag i år. Läckrast är nog “The Satanist” av BEHEMOTH, eftersom såväl titeln som målningen på framsidan ger ett episkt avtryck.

Årets spelning
KADAVARs gig på Getaway Rock Festival var en enda röra av svett, skägg och sväng. Tamejfanken det bästa jag sett på… ja.. otroligt länge!

Årets låt
Förstås ett närapå omöjligt uppdrag, men jag finner det ändå svårt att förbise The Ghost I Used To Be med PALLBEARER. Runners-Up? Hur många som helst!