Etikettarkiv: 2014

Skivor

Ageless Oblivion – Penthos

Lämna en kommentar

ARTIST: Ageless Oblivion
TITEL: Penthos
RELEASE: 2014
BOLAG: Siege Of Amida

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Enligt den grekiska mytologin var Pethos anden för sörjande, sorg och klagan. Ett såklart oerhört lämpligt tema för en death metalskiva. Jag fick upp ögonen för britterna med förstlingsverket ”Temples Of Transcendent Evolution” som kom 2010. Det albumet var verkligen inte utan förtjänster om jag säger så. Förväntningarna på uppföljaren – som ju brukar vara snäppet svårare för band att lyckas bra med – var därför stora.

Och jag ser nu, efter en försvarlig mängd lyssningar, inget skäl till att hålla er på sträckbänken: ”Penthos” är ett svinmäktigt album som är värda er uppmärksamhet. AGELESS OBLIVION är ett band som verkligen inte är rädda att ta ut svängarna. Den i egentlig mening rent traditionellt dödsmetallartade dängan är öppnaren Wolf’s Head. Sen spänner bandet bågen till bristningsgränsen och kopplar på modet å det grövsta. Att ha långa låtar är ju inget självändamål, men då de är fyllda till brädden med innovativa och högkvalitativa ingredienser som i Where Wasps Now Nest och avslutande Penthos: Lament och Penthos: Omnipresent är jag mer än beredd att låtarna speltid övergår 25 minuter. Jo, det är ett långt album som klockar in på över en timmes speltid.

Sammanfogande kitt är sångaren Stephen Jones vars röst verkligen sätts på prov och som på ett fullständigt lysande sätt väver ihop de minst sagt vindlande episka musikaliska utflykterna gitarristerna Fahad Spernick och David Porter ägnar sig åt. Det finns så gott om riffmumma på ”Penthos” att jag kan råda gitarrdiggare att spänna på sig haklappen. Att bandet också har tänkt till när det gäller produktionen så att även basen hörs skall nämnas som en synnerligen god punkt då Sam Chatterton lirar extremt bra. Richard Wiltshire svarar för en lika imponerande uppvisning bakom kaggarna som han bjöd på föregångskivan. Death metalscenen vimlar ju av trummisar som på synnerligen oroväckande vis kan traktera sitt instrument. Att då få höra en trummis som väljer att se till bandets vision med musiken och lira för låtarna, men också ser till att bjuda på lite eget örongodis emellanåt, är ju såklart väldigt njutbart.

Gillar man death metal som bjuder på lite extra genomtänkta låtar utan att kompromissa med graden av extremt larm som man ju förväntar sig från ett band av AGELESS OBLIVION då kommer man inte att bli besviken på ”Penthos” som i skrivande stund framstår som ett av de hittills intressantaste släppen 2014.

Skivor

Caliban – Ghost Empire

Lämna en kommentar

Caliban - Ghost EmpireARTIST: Caliban
TITEL: Ghost Empire
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

En smekning snarare än en käftsmäll

Tyska CALIBAN är nu inne på sitt 17:de verksamhetsår och efter ett uppehåll åren kring decennieskiftet och återkomsten med “I Am Nemesis” 2012 släpps i år bandets nionde album. “Ghost Empire” består av 48 minuter och 12 spår. Lyriken är på engelska utöver ett spår som, liksom på förra plattan, framförs på modersmålet. Låtmaterialet är inte dåligt, framförandet kompetent och i det stora hela mycket CALIBANskt men tyvärr inte heller särskilt roligt och inget som riktigt förmår skaka om.

Det är väldigt mycket “emo metal” över det hela, och 30 SECONDS TO MARS är det band som mest återkommande dyker upp i tanken vid lyssning (refrängen i yOURe song och inledningen på Good Man är två exempel bland många). Jag gillar Jared Letos band, men låt 30 SECONDS sköta det de är bäst på, och låt CALIBAN vara det CALIBAN som tidigare fått mig att vilja rusa ut på gatorna, sparka in en dörr(nåja) eller i alla fall på något sätt agera. Hockeykörerna signalerar mer “heja, heja!” än het ilska. Allsångsfaktorn går bortöver all rimlighet i en låt som Chaos – Creation.

Bäst är skivan i andra fjärdedelen, med spår som Wolves and Rats – vilken uppvisar fina likheter med fantastiska We Are The Many från “I Am Nemesis” – samt tyskljudande nebeL och ilsket bittra I Am Ghost. Sen kommer en halvsåsig Devil’s Night följd av en gladrolig yOURe Song:

This is your song – this is our song
We’re flesh and bone, so sing along
Oo-a-a-a-a-a-o, oo-a-a-a-a-a-o…

Där någonstans försvinner mitt intresse och min koncentration helt, och resten av spåren vill liksom aldrig fastna riktigt, hur många varv jag än låter skivan gå. Jag ruskas knappt ens om av hawaii-gitarren som, helt omotiverat känns det, inleder Cries And Whispers (mer nödrim stundar: “I can’t feel my aching heart – Everything has fallen apart”).

“Bandet är som bäst i sina argaste stunder” skrev jag om “I Am Nemesis” (2012) och det är som en stor del av den glöden har falnat. Visst hör jag en viss upprördhet lite här och då, men det saknas helig vrede, den där ilskan som tycks kunna försätta berg. Och visst finns det en hel del som är bra på “Ghost Empire”, men tyvärr är det framför allt det mindre bra som lämnar spår i minnesbanken. Så, även fortsättningsvis blir det ganska säkert “I Am Nemesis” eller annat tidigare material som åker in i spelaren när behovet av uppror och CALIBANsk urladdning pockar på. Inte “Ghost Empire”.

Skivor

Behemoth – The Satanist

Lämna en kommentar

BEHEMOTH "The Satanist"ARTIST: Behemoth
TITEL: The Satanist
RELEASE: 2014
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Amelie

Nu kunde man på allvar tro på talesättet att “fan har gått och blivit religiös på gamla dar”! Eller i det här fallet är det BEHEMOTHs frontman Nergal, som använder ett helt batteri av referenser till kristen tro och ritual i nya albumet “The Satanist”. Albumets inledande spår annonserar jordens undergång med Blow Your Trumpets Gabriel, syftande på ärkeängeln som blåser i sitt horn och förkunnar den yttersta domens dag. Gabriel startar därmed BEHEMOTHs mässa som 44 minuter och och nio spår senare avslutas med den “frikyrkojublande” O Father O Satan O Sun!. Däremellan finner vi låtar med titlar såsom (i min översättning) Svart mässa, Bed för oss Lucifer och Amen.

Det som fäster först vid de inledande lyssningarna är de mer melodisk styckena i låtlistan – ja, du läste rätt, jag skriver faktiskt BEHEMOTH och melodiskt i samma mening. Allt är ju relativt, men inledande förstasingeln Blow Your Trumpets Gabriel tillsammans med titelspåret The Satanist och avslutande O Father O Satan O Sun! är både melodiösa och riktigt svängiga, med extreme metal-mått mätt i alla fall. Fortfarande är dessa spår tre av favoriterna på albumet, vilket sedermera med alltfler lyssningar avtäcker alltmer av det typiskt behemothska soundet och den musikaliskt exceptionella skickligheten. Bestar som In The Absence Ov Light och Ora Pro Nobis Lucifer drar rysningar längs min ryggrad och jag är verkligen “blown away” av detta.

I jämförelse med det förra mästerstycket från den polska kvartetten, “Evangelion” (2008), är “The Satanist” kanske mindre perfektionistisk, mindre “elitistisk”, om uttrycket ursäktas, men i gengäld mer dynamisk, förmedlar mer stora känslor och faktiskt djup innerlighet. Frontmannen Adam “Nergal” Darski fyller låtarna med sitt eget svett och sitt eget blod, sin stolthet, sin kamp och sitt personliga mod. Och resultatet är något som är fyllt både med extrem musikalitet, från första trumslag till sista ångestfyllda skrik, och samtidigt med stor intimitet. Infernos trumspel är, som alltid frestas jag att säga, överväldigande exakt. Att i detalj berömma musikernas yrkesskicklighet måste jag överlåta åt någon som bättre är skickad för det, men det musikaliska ymnighetshornet är fyllt med råge.

Jag är övertygad att BEHEMOTH år 2014, på sitt tjugotredje verksamhetsår och med sitt tionde studioalbum “The Satanist”, kan göra det kräsnaste av sina fans tillfreds, samtidigt som bandet med detta album har en möjlighet som kanske aldrig förr att nå ut till fler och nya fans, musikälskare i allmänhet och hårdrockare i synnerhet.

Till BEHEMOTHs “The Satanist” utdelar jag, för först gången någonsin för ett album, betyget 10 av 10. Detta är ren musikalisk magi.