ARTIST: Solstafír
TITEL: Berdreyminn
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När isländska SOLSTAFÍR 2014 släppte sin femte platta “Ótta”, hade både jag och WeRock-kollegan Robert med verket på våra topp tio-listor när året skulle summeras. Förväntningarna är därmed ganska höga när årets släpp, “Berdreyminn”, skall avlyssnas. Inledande Silfur-Refur vill inte riktigt lyfta, men redan i andra spåret Ísafold känns öbornas karga men drömska post-metal lika välbekant som slagkraftig. Det är vackert, intrikat och med fler lager än en riktigt ambitiös streber till lök. En snygg detalj just här är det läckra, snabba basriffet som återkommer några gånger under låten.

Det vackra, intrikata och känslosamma är omständigheter som håller i sig över långa, känslosamma och delvis pianobaserad Hula, och som egentligen aldrig frångås under skivans 57 minuter. Apropå långa låtar, förresten, så är dessa 57 minuter fördelade på bara åtta spår, varav Ísafold med sina 4:59 är det enda under sex minuter…

Givet musikens beskaffenhet är det också en platta som kräver en del av lyssnaren. Även om det är en för det mesta mjuk och lugnande ljudkuliss, är det inte pausmusik att ha på i bakgrunden utan ett verk som ger mest tillbaka om man ägnar det sin odelade uppmärksamhet. Kanske lite som Island självt, som vid en första anblick framstår som kargt, vindpinat och stenigt, för att vid en närmare granskning avslöja vulkanisk aktivitet, varma källor och sprittande forsar?

Att Aðalbjörn “Addi” Tryggvason sjunger på isländska gör förstås sitt till för stämningen. Det märks att språket är uråldrigt, och det känns på något vis som att man kommer lite närmare naturen, andarna eller vad tusan det nu är; något djupgående, hur som helst. Det passar åtminstone de vackert mollklingande ackorden och de malande, lågfrekvent desperata riffen som svärdet i skidan.

Bland övriga starka kort kan nämnas Hvít Sæng, Dýrafjörður samt avslutande Bláfjall, plattans klart mest ångestladdade och intensiva spår och möjligen även dess bästa. Övriga spår som ännu ej nämnts, Nárós och Ambátt, når inte riktigt samma verkshöjd och framstår i sammanhanget därför som något av utfyllnad för den som verkligen lyssnar koncentrerat.

Det mesta som går att sägas om “Berdreyminn” är alltså av godo, men hur bra är plattan egentligen – är det frågan om en topp 10-kandidat även denna gång? Svårt att säga. Det beror nog väldigt mycket på humöret vid lyssning och vilket fokus man orkar uppamma. Vissa dagar hade jag absolut svarat ja, medan jag andra kan tycka att det hypnotiska lugnet blir lite väl “snällt”. Det är när SOLSTAFÍR fäller ut klorna något lite och låter ångesten skina igenom som de är allra vassast, och det kunde de ha gjort oftare.

Detta är nu för all del ändå en platta som inte bör missas av de som gillar krispig, karg och vacker post-metal. Så bra är åtminstone “Berdreyminn”…