ARTIST: Pain
TITEL: Coming Home
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har en viss respekt för Peter Tägtgren. Inte bara ser han till att HYPOCRISY håller ställningarna, han ser också till att skruva till riktigt bra ljud till en extrem radda band i sin studio The Abyss. Och så har vi PAIN det sedan många herrans år soloartade projekt där han blandar metal med mer industriella och mainstreamartade influenser.

Jag har alltid tyckt att vissa låtar som kommer ut under namnet PAIN är helt ok. Jag har aldrig fastnat för hela skivor – det har alltid funnits flertalet låtar på skivorna som jag tycker är rent skval, ja kanske till och med dåliga och alibiartade.

Det förhåller sig på samma sätt med “Coming Home”. När det är bra, ja då är det verkligen svinbra. Inledande Designed To Piss You Off (programförklaring?) har ett fint cowboydriv i introt och fett riffande. Det är lite tjosanhejsan över att blanda metal med komp som jag förknippar med helt annan musik, men det funkar faktiskt riktigt fint. Refrängen är rejält bra.

Muskelriffandet i Call Me vars rent episka anslag med symfoniorkester är synnerligen tilltalande. Jag köper till och med att låten gästas av Joakim Brodén från SABATON. Här har vi snygga kontraster mellan mellantempo och aggressivt driv.

RAMMSTEIN-vibbarna kommer fram i Pain In The Ass och visst, vi har alla hört det förr, men även detta funkar bra. Som bäst närmar du dig låten med en inställning att bli road. Vilket väl egentligen kan sägas om hela skivan.

Helt allvarsbefriat är dock inte “Coming Home”. När Tägtgrens låtskrivarsnille kommer fram i ett helgjutet stycke som Black Knight Satellite då är det omöjligt att inte kapitulera fullständigt. Här finns en ren ljungeld av mäktighet som är så elitartad suverän – exakt så här ska symfoniska inslag användas.

Lyssnar du bara låt för låt så håller skivan för flera genomlyssningar. Men som helhet så finns det stycken som i alla fall i mina öron skulle behövt vässas till för att räcka hela vägen fram.