Etikettarkiv: Sinira

Hot or not? – Juli 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Jettegryta
ARTIST: Enslaved
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså, detta är ju så satans mäktigt! Det låter som att ENSLAVED har distat hela fjället och dessutom vräkt på med det episka lite extra. Detta är hetare än magma, och jag längtar redan efter mer.
Robert: ENSLAVED har de senaste släppen träffat den perfekta stormen vad gäller kreativitet och kvalitet. Detta är inte en av de bättre låtar bandet släppt de senaste årtiondet, men lik förbaskat är det lätt bästa låten i omgången och får en att dregla efter den kommande fullängdaren!
Fredrik: Alltid är det ju någon j**vel som skall vara motvalls när Hot or Not-omdömena skall knåpas ihop, och denna månad är det tydligen undertecknad som är den som är den. Jettegryta är förvisso bitvis mäktig med sina körer, stora rymd och råa svärta. Över loppet av de fem minuterna hinner det ändå bli lite jämntjockt, trots det besynnerligt knarkade breaket. (Vad hände där, liksom…?)

LÅT: Accelerator
ARTIST: Pain Of Salvation
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det svänger, det lockar. “I do my best to fight fire with fire” sjunger Daniel Gildenlöw och jo, det eldar på ganska bra. PAIN OF SALVATION sätter med Accelerator ändå en glöd under något som kan bli till en mäktig brasa. Detta ger mest fyr och fläkt av kollegernas val denna månad.
Martin: Lika enerverande som första hälften av låten är, lika förlösande är slutet av den. Onödigt tillkrånglat trumspel gör att jag inte är överförtjust i hur låten gestaltas i början. När detta blir rakare i slutet gillar jag detta betydligt mycket mer. Om jag blir sugen på att höra mer? Nja, inte direkt.
Robert: Jag har aldrig gillat PAIN OF SALVATION och kan konstatera att det inte kommer ändra sig efter detta. Pretentiös musik för andra musiker som får mig att tänka: “operationen lyckades, patienten dog”, och den endra salvation man får är när det äntligen tar slut. Kallare än istiden, typ.

LÅT: Gardens Of Pestilence
ARTIST: Sinira
VALD AV: Martin

Robert: Svinbra, men bara halva tiden. Den här låten har ett bra driv, men inte tillräckligt intressant för nästan åtta och en halv minuts speltid. Förmodligen ger jag hela plattan en chans, men med tanke på hur mycket bra black metal det finns så behöver resterande material vara mer varierat än detta för att det ska fastna. Ljummet.
Fredrik: Visst vet jag väl redan innan jag trycker på “play” hur ett stycke som heter Gardens Of Pestilence kommer att låta? Jo, hyggligt väl faktiskt. Black metal med vissa thrashiga inslag, snygga mollslingor på gitarrerna, bra driv hos dubbeltakt-trummorna och aningen för mycket reverb på den i mixen aningen för låga sången – check. Trots förutsägbarheten gillar jag detta, vilket även fans av akter som (gamla) CROWN, SACRILEGE och DISSECTION lär ha goda möjligheter att göra.
Amelie: Ja, jo visst är detta trevligt, riktigt bra melodisk svartmetall. Men därav går också tretton på dussinet och jag hittar inget i Gardens of Pestilence som motiverar att jag ska stanna upp just vid Texas-bördiga SINIRA. Inte varmare än att jag känner att jag lugnt kan gå vidare på jakt efter hetare byten i genren…

LÅT: Distance Over Time
ARTIST: Dead Lord
VALD AV: Robert

Fredrik: Hej och välkomna till 70-talet, och en nedcabbad road trip genom solvarm landsbygd! Charmig, trivsam och inte ett dugg nyskapande nostalgi-rock från DEAD LORD, och visst – det här kan man lyssna på medan glöden tar sig och den obligatoriska grillölen dricks ur.
Amelie: Robert är nog den av oss vars val på WeRocks Hot or Not alltid brukar vara klart mest säsongsberoende. Således, mörkt som helvetet på höst och vinter – mer lattjolajban på sommaren. Och med det i åtanke är DEAD LORD ändå ett ganska sansat val och jag får ge mitt medgivande; det slår inte upp några lågor kring Distance over Time, men en helt godkänd sommarlåt detta.
Martin: Gott folk, THIN LIZZY har kommit tillbaka! Spontant var det så jag tänkte när jag hörde DEAD LORD första gången. Jag gillar detta – det svänger, det är kul att lyssna på och jag blir glad av låten. Originaliteten är ju närmast obefintlig, men detta är en perfekt låt att dricka öl till – och det är inte fy skam!

Sinira – The Everlorn

ARTIST: Sinira
TITEL: The Everlorn
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag ser att SINIRA kommer från Nacogdoches som ligger i Texas tänker jag direkt på filmen “Charlie Wilson’s War” som handlar om kongressledarmoten Charles Wilson som var en av arkitekterna bakom att ryssarna fick däng i Afghanistan. En av hans bidragsgivare besöker honom för att protestera mot att det har blivit snack om en julkrubbas placering i just Nacogdoches. På många sätt känns det bra för egen del att SINIRA finns i just Texas, om inte annat för att vara en nagel i ögat på det jag förknippar Texas med: reaktionär kristendom, vapen och en allmänt inskränkt syn på det mesta.

Det andra jag tänker på är att SINIRA har lyssnat sjukt mycket på DISSECTION, ett faktum som infinner sig snabbt när Where Starlight Does Not Shine, en låt som är en njutning från början till slut. Faktum är att “The Everlorn” som helhet är en till stora delar magisk skiva, under förutsättning att man inte förväntar sig några enorma framsteg i utveckling av den melodiska black metal som den har sett ut sedan starten av subgenren. Just med tanke på detta är “The Everlorn” en enda stor gosefilt i en tillvaro som kanske ter sig dyster.

Bakom SINIRA står en enda person, Knell, som spelar alla instrument och sjunger samt gör allt annat. Med tanke på detta är “The Everlorn” både resultatet av en singulär artistisk vision, och ett fint bevis på att anpassa mål efter medel – dock kan jag säga att de instrumentella insatserna inte går av för hackor. Gitarrspelet är effektivt och oerhört stämningsskapande, trumspelet ligger åt det hastigare hållet vilket jag uppskattar och produktionen är mycket bra.

Att jag ens upptäckte SINIRA var en ren slump – ett klick på Bandcamp. Som ni förstår av betyget är jag ganska glad över detta.