Etikettarkiv: Trädgår’n

Live: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit på Trädgårn

ARTIST: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: 06 november, 2018

Är det möjligt att få Keith Richards att se förhållandevis ung och fräsch ut, och ändå ha kraft och energi nog för att kuva publiken i metalstaden Göteborg? Peter Tägtgren, frontman i HYPOCRISY, har denna afton i alla fall bestämt sig för att ge det hela ett försök – på båda punkterna…

”Det här gör vi för dig”. Maurizio Iacono, frontman i KATAKLYSM, pekar på en kille långt fram i publiken. Han vänder sig sedan till oss övriga: ”Den här snubben är helt otrolig. Vart vi än lirar i Europa dyker han upp på våra gig”. Iacono vänder åter uppmärksamheten mot föremålet för sin tacksamhet, och fortsätter: ”Men ikväll spelar vi på din hemmaplan, och det är coolt som fan. Tack till dig, och tack till alla er andra med som har kommit hit. Det är tisdag, och det finns säkert tusen andra saker ni hade kunnat välja att göra, men ni kom hit. Jag är så väldigt tacksam för det. Nu tar vi och gör en lördag av det här, eller hur?”

Kvällens musikaliska upplevelse har för min del börjat ungefär en timme innan Iacono uttrycker sin tacksamhet, en bit in på supportakten THE SPIRITs set. Deras atmosfäriska och tempostarka black metal är inte alls oäven, låtar som Cross The Bridge To Eternity och The Clouds Of Damnation är riktigt starka kort. Tyskarna lider dock något av vissa rundgångsproblem, samt av att lokalen är ganska så glest befolkad så här tidigt på kvällen. Ändå en fullt habil insats, och fans av t.ex. DISSECTION och NECROPHOBIC torde gilla vad de finner om de tar sig tiden att upptäcka förra årets skivsläpp ”Sounds From The Vortex”.

THE SPIRIT hade förtjänat en större publik.

Sedan är det dags för den första av kvällens två co-headliners, rutinerade kanadensarna KATAKLYSM. Lokalen är fortfarande något glest befolkad, och publiken därav kanske en aning hämmad när bandet startar upp med Narcissist och The Black Sheep. Den enda som så långt svettas på allvar är trummisen Olivier Beaudoin, som hamrar loss på skinnen med den äran. I övrigt är det inte alltför mycket rörelse på golvet framför scenen. Iacono och hans anhang är dock rutinerade herrar, och vet att mangla loss med gott engagemang trots viss uppförsbacke.

KATAKLYSM jobbar på…

Det är här sångaren uttrycker sin tacksamhet över att vi ändå trots allt är där. Kanske lossar detta på lite knutar, eller så beror det på något annat, men under några av de följande låtarna så som Guillotine och 10 Seconds From The End kommer åtminstone en liten mosh pit igång framför scenen. Personligen  föredrar jag kanadensarnas tyngre artilleri, varför ett snart följande spår som Crippled & Broken gör mer för mitt rörelsemönster. Efter denna blypärla är det dags för ett litet pep talk igen, där Iacono talar en stund om vikten av att vi vågar vara oss själva, och att vi aldrig skall ändra på oss för att göra andra till lags. Denna pitch leder logiskt nog till Outsiders, och här någonstans börjar KATAKLYSM på allvar vinna över publiken på sin sida.

Montreal-sönerna avslutar en kort stund senare tungt och snyggt med trion …And Then I Saw Blood, Blood In Heaven och At The Edge Of The World. Genuint höga höjder når spelningen aldrig, det är en något för gles och återhållsam publik för det. KATAKLYSM skall ändå ha heder av sin arbetsinsats, där man tuggar på och headbangar loss setet igenom som de rutinerade proffs man är.

…och tar till slut något av en arbetsseger.

”Knulla!”.  Under soundcheck inför HYPOCRISY skyms hela scenen av ett stort draperi, varför gentlemannen (?) som testar sångmicken drar till med ett nyskapande ordval istället för det sedvanliga ”one, two, check!”. Några fniss från publiken, och medan även jag ler åt det prepubertala i det hela tänker jag att det skulle kunna vara Herr Hypocricy själv, Peter Tägtgren, som spexar där bakom skynket. Han är ju trots allt en filur med mycket glimt i ögat – och än mer alkohol i levern – om man skall tro intervjuer med de som varit på turné med honom.

När Ludvika-sonen med anhang äntrar scenen är det inför ett nu något mer välfyllt Trädgårn. Det är fortfarande inte riktigt så där fullt som man idealt skulle önska, men luften är ändå genuint varm och doftar vagt av svett, öl och höga förväntningar. Fractured Millenium inleder, följd av snabba men melodiska Valley Of The Damned. Publiken är nu bättre med på noterna än under KATAKLYSM, och under fjärde låten ut, Adjusting The Sun, tar tillställningen fart på riktigt. Extra beröm här till Mikael Hedlund, som trakterar sin bas på ett imponerande sätt!

”Hej, får det vara en kopp blackened death?”

Skojfriske Tägtgren drar sedan ett minst sagt lakoniskt sakligt mellansnack, när han konstaterat att ”vi tänkte egentligen mest köra, bara, och inte snacka så jävla mycket, det finns ändå inte så mycket att säga”.  Efter dessa poetiskt torftiga ord följer svulstiga Eraser, innan det tas en ny paus, den här gången påtvingad av något slags tekniska problem, möjligen med medhörningen. Några lite äldre spår betas sedan av, innan tekniken på nytt verkar spöka något. En tekniker rusar in och byter Tägtgrens sångmick, varpå dalaspjuvern med gitarren i högsta (yx)hugg låtsas jaga den stackars teknikern av scenen.

Just Tägtgrens energi och uppenbara glädje över att stå på scen är smittande. Det är som tidigare nämnt ingen hemlighet att han har levt rätt hårt under många av sina likaledes många turnéer med HYPOCRISY och PAIN, och visst ser han vid en första anblick rätt sliten ut. Men det är verkligen inget som märks i framförandet han (och hans bandkamrater) bjuder på denna kväll. Närvaron och energin är påtaglig, och jag slås av hur sömlöst och snyggt Tägtgren växlar mellan ångestladdade, högfrekventa skrik och gutturalt, mörkt helvetesgrowlande.

Tägtgren & Co trivs i mysbelysningen.

Från Fire In The Sky och framåt är giggets andra halva habil utan att vara golvande – fram tills det ordinarie setet avslutas med The Final Chapter. Denna låt finner jag personligen inte vara överdrivet stark på skiva, men i suggestiv och rökinsvept livetappning blir det en fullständigt hypnotisk upplevelse, förmodligen kvällens höjdpunkt. Gåshudsvarning här, faktiskt. Efter en därefter närmast symboliskt kort sorti från scen återvänder HYPOCRISY och river av elakt eleganta Roswell 47 som extranummer, en snygg punkt för kvällens musicerande.

Sammantaget är det en hyggligt lyckad kväll, den något för blygsamma publiksiffran till trots. Det jag personligen saknade i setlistorna var Taking The World By Storm med KATAKLYSM och något/några spår från ”The Fourth Dimension” (1994) med HYPOCRISY. Ack, tänk att ha fått höra Reborn eller Reincarnation live igen! Sist just detta begav sig för undertecknad var i Grängesbergs Folkets Park 1994, när den plattan var nysläppt. Då var jag 17 år gammal, och likt den tonåring jag då var hugger jag nu snabbt ett av de plektrum Tägtgren efter gigget kastar ut i publiken. Vissa gamla hjältar måste få fortsätta vara sådana – även om de ser ut som Keith Richards…

Evigt unga, evighetsrutinerade HYPOCRISY in action. Bang those heads, boys!

At The Gates – bäst då eller nu?

Att AT THE GATES över huvud taget vågade sig på att ge ut en ny platta 19 år efter klassiska mästerverket ”Slaughter Of The Soul” (1995) måste betecknas som modigt. Det nya alstret,  ”At War With Reality” (2014), togs dock emot väl av såväl kritiker som fans – men någonstans kan man ändå ana att mången gammal death metal-räv ändå håller det föregående släppet som omöjligt att slå…?

Tanken här är inte att försöka skriva någon på näsan med min uppfattning, utan bara att bolla upp frågan i luften: Vilken version av AT THE GATES är egentligen bäst – den från 90-talet eller den från här och nu?

Här nedan återfinns två videoupptagningar från bandets konsert på hemmaplan i Göteborg (Trädgår’n) i höstas, i form av låtarna Blinded By Fear och The Circular Ruins. Den förra från ”Slaughter…” och den senare från ”At War…”. Jag vet vad jag tycker – men vilken av låtarna tycker du funkar bäst live?

Intervju: Fredrik Andersson från Amon Amarth

 

Den som är av uppfattningen att livet som rockstjärna på turné alltid är glamouröst, har uppenbarligen inte sett backstage-utrymmet på Trädgårn. Den röda skinnsoffa jag blir visad till såg förmodligen sina bästa dagar redan innan jag föddes, och den fläkt som skall föreställa luftkonditionering låter som ett Luftwaffe-anfall. Anledningen till att jag befinner mig där är att jag skall träffa AMON AMARTHs trummis Fredrik Andersson för en intervju.

Fredrik dyker strax upp, och efter obligatoriska handskakningar börjar vi diskutera vad senaste skivan ”Twilight Of The Thunder God” inneburit för bandet. Jag framför synen att bandet – även om de hängt med länge och redan innan hade en solid fanbase – i och med detta släpp verkligen har tagit steget upp bland de stora metalakterna av idag.
– Jag tycker nog egentligen att vi tagit ungefär lika stora steg med varje skiva, konstaterar Fredrik. Förutom kanske i Sverige och England, tillägger han, och medger att ”Twilight Of The Thunder God” där har inneburit en ökad tillströmning av fans.
Den sympatiske trummisen nämner att AMON AMARTH alltid varit populära i Tyskland, som tillsammans med USA är bandets starkaste fäste. Detta föder frågan ifall Fredrik tycker att man fått rättmätig uppmärksamhet på hemmaplan?
– Nej, jag tycker nog att vi varit förbisedda här i Sverige. Kanske framför allt under 90-talet, när många hade problem med vikingatemat.
Fredrik förklarar att många uppfattade bandets fascination för vikingamytologin antingen som en plojgrej eller som något slags religiöst ställningstagande. Nuförtiden utgör det dock inte något egentligt problem längre, då det intresset ses som mer accep­terat.
– Hur som helst är vi inget politiskt band, fastslår han.

Trummisen fortsätter sedan med att hävda att Sverige generellt är ett dåligt metal-land, varför den tidigare bristen på intresse på hemmaplan egentligen inte är så förvånande. Jag ställer mig en smula frågande till detta. Vi svenskar brukar annars vara rätt så duktiga på att berömma oss själva som varandes ett bra metal-land, eller hur?
– Ja, men grejen är att vi är enkelspåriga, konstaterar stocksvingaren med eftertryck. Det är ett par tre band, Maiden, Motörhead och så, som kommer hit och spelar för utsålda stadions varje gång. Mindre band kommer inte hit. Se bara på perioden från mitten av 90-talet till mitten av 00-talet. Då kom det inga band hit; alla turnerade bara i Centraleuropa. Till och med vi hade väl två-tre år mellan spelningarna i Sverige, och då var det i princip bara i Stockholm vi spelade. Fan, vårt första gig i Göteborg var inte förrän för ett par år sedan.

Efter en stunds planlöst småprat glider samtalet återigen in på det här med vikingatemat. Jag bedyrar att jag inte vill diskuterar huruvida epitetet ”vikingametal” är adekvat eller inte, men konstaterar att det likafullt brukar användas om bandet. Min fråga är istället ifall ett sådant epitet bara bör ses som en negativ begränsning, eller om det faktiskt kan vara en tillgång när det gäller att bygga varumärket AMON AMARTH?
– Alltså, jag skiter egentligen i vad folk kallar oss, så länge som de gillar vår musik, säger Fredrik med ett aningen trött skratt. Vad vi inte vill är att bli beblandade med ”pajasband”, fortsätter han. För oss är vikingatemat en textgrej, vi kör ju inte med rekvisita och kläder och så. De gånger vi gjort det har det väl i så fall varit mest som en kul grej på fyllan. Trummisen fortsätter:
– Fast jag förstår vad du menar, och visst kan det kanske vara bra; folk vet ungefär vad de får. Samtidigt har vi väl ingenting gemensamt med band som, säg, KORPPI­KLAANI eller FINNTROLL. Vi låter mer som ett klassiskt dödsband… eller ja, ett melodiskt dödsband i alla fall.

Apropå melodier, ja. Jag konstaterar att det känns som om melodierna är mer fram­trädande på ”Twilight Of The Thunder God” än på de närmast föregående släppen.
– Ja, det är något vi gjorde medvetet. Vi kände lite att vi kommit ifrån det här med harmonier och stämmor, vilket var mer vanligt på de tidiga skivorna, och ville tillbaka. Vi har haft olika influenser under olika skeden i karriären, vilket påverkat soundet. Ett tag var det mycket BOLT THROWER, och då prioriterades väl tyngd. Hur som helst hade vi den här gången bestämt oss för att få fram mer melodier i musiken.
Jag säger mig uppskatta att de står för sin melodiösa sida, då termen ”melodeath” närmast kommit att betraktas som ett skällsord under de senaste åren.
– Tja, vi spelar det vi gillar. Att melodiös döds ses som så negativt, framför allt i USA, beror på att det är så många band aktiva inom just den genren. Det är faktiskt delvis IN FLAMES fel!
Okeeej, undrar jag – hur kommer då det sig?
– Jo, deras framgångar där har ju lett till en mängd efterföljare. Om man kollar på flera av de stora banden där nu, som t.ex. KILLSWITCH ENGAGE, så har de börjat som förband till IN FLAMES allihop. Med så många band har den genren blivit väldigt mättad nu, men jag tycker nog inte att vi hör hemma där heller.

Vi enas om att termen ”melodiös death” onekligen har en rejäl spännvidd, innan samtalet glider in på turnéliv. Jag konstaterar att Fredrik & Co är sjukt flitiga med att turnera, men att sångaren Johan Hegg redan 2004 i en intervju konstaterat att ”vad fan, vi börjar bli gamla”. Känner man någonsin att turnerandet tar mer energi än det ger?
– Alltså, när man går upp och spelar första tonen för kvällen så försvinner allt som man kände innan. Då är det bara kul, och man får energi från publiken. Fast visst är det krävande på turné. Jag menar, ta bara en sån sak som att bo och sova i en buss under flera veckor. Då får man sällan sova mer än fem timmar sammanhängande. Det är klart att det tar, men som sagt, det försvinner så fort man går på scen.
Skinnpiskaren pausar för ett ögonblick, innan han fortsätter:
– Apropå det här med att känna sig gammal, så är det väl i så fall mest att man kan känna sig trött i kroppen ibland. Det är väl i och för sig mest ens eget fel då man bara sitter på bussen och degar hela dagarna, och inte gör något vettigt eller tränar och så. Fast annars känner vi oss nog inte så gamla, man är ju som en 20-åring i sinnet.
Här svävar vi återigen ut och diskuterar lite av varje. Vi berör bland annat att AMON AMARTH när de förra året besökte Australien och Nya Zeeland för första gången, nog räknat med lite bättre publikuppslutning. Att inte fler kom på spelningarna tror Fredrik beror på den bristfälliga skivdistributionen där.
– Du vet, Metal Blade är ett undergroundbolag, och har egentligen rätt dålig distribution om man undantar USA och Europa.
Jag konstaterar här att man – oavsett eventuella synpunkter på skivdistribution – varit Metal Blade trogna väldigt länge, i mer än tio år och över sju skivsläpp. Vad beror det på att man trivs så bra med etiketten?
– Det är mycket tack vare bolagets chef i Tyskland. Vi har haft en väldigt bra och personlig kontakt med honom ända sedan början, även om han visserligen slutat nu. Jag skulle klassa honom som en vän, och vi umgås även på fritiden. Han trodde på oss från dag ett, och har alltid gett oss support i alla lägen.
– Vi har även fått mycket tilltro av Metal Blade rent generellt, fortsätter Fredrik. Sedan är det alltid en trygghet att vi vet vad vi får, och det senaste kontraktserbjudandet vi fick från dem var riktigt bra.

Här studsar en till synes laddad L-G Petrov förbi, varför vi kommer in på ENTOMBED. Jag noterar att L-G gästspelar på Guardians Of Asgaard från senaste plattan, och att de två banden också turnerar ihop. Beror detta mest på att de har kul ihop, eller kan man tolka det som en hyllning till eventuella influenser?
– Alltså, självklart finns det influenser. Visserligen är de ungefär i vår ålder, och vi har väl hållit på nästan lika länge, men de var ju så jävla tidiga som band! Vi gick själva på konserter med dem när vi var små. Eller ja, i yngre tonåren i all fall, rättar sig Fredrik.
– Men att vi turnerar med dem nu beror väl mest på att vi är bra kompisar, framför allt med L-G men även med de andra. Dessutom är det svårt att hitta förband nu. Det är en svårt bransch för tillfället, åtminstone för alla band på undergroundnivå.
Jag uttrycker min förvåning över att det är svårt att hitta band som vill haka på AMON AMARTH på turné. Hur kan det komma sig?
– Det beror på det ekonomiska läget. Skivförsäljningen dalar, och bolagen vill inte lägga support på bandens turnerande. Skivbolagen brukar bekosta turnéerna för att sedan få betalt via royalties från skivförsäljningen. Nu när det säljs så lite skivor, vill de inte låna ut pengar till banden.
Det här är uppenbarligen ett ämne som engagerar skinnpiskaren, då han framstår som tämligen exalterad jämfört med den lugna figur han annars utgör. Han fortsätter raskt:
– Alltså, visst får vi förfrågningar innan varje turné. Det är massor med band som hör av sig via MySpace och så och vill att vi skall ta med dem på turnén, men det funkar liksom inte så. De flesta yngre band förstår inte vad det kostar. Ta bara den här tvåveckors-turnén vi gör nu – bara bussen kostar tiotusen kronor per dag! Någon måste betala för förbandets plats på turnén.

Då det nu så smått börjar närma sig gigdags, försöker jag få besked om eventuella framtida planer på skivsläppsfronten innan vi rundar av. Är det något på gång?
– Nej, kommer det korta och koncisa svaret. Vi har absolut inga planer efter att ha avslutat den här turnén. Egentligen hade vi tänkt att ta två år ledigt, men det går inte. Vi har inte råd, helt enkelt. Ett band i vår storlek kan helt enkelt inte vara borta från scenen så länge; vi måste ju betala hyra som alla andra…
Okej, så när kan vi i så fall vänta oss nästa turnésväng?
– Det är inget som är bekräftat just nu, men tanken är väl att vi skall till USA någon gång nästa år. Vi kommer också att ta ett break, men då snackar vi om max tre månader. Sedan kommer vi att börja jobba på en ny skiva. Ny platta blir det förmodligen 2011.
Innan vi skiljs åt vill jag att Fredrik lovar mig att jag kommer att behöva mina öron­pluggar denna kväll, vilket mest är en invit till honom att få utlova en fet och högljudd spelning. Därför blir jag överraskad över svaret:
– Det är ju ett lite svårt löfte att avge, eftersom vi har decibelregleringar i Sverige. Man måste ju hålla sig under en viss nivå, och jag tror nog att vår ljudtekniker håller sig till det. Vi hade nämligen lite problem med det där i början av vår turné här i Sverige. Risken finns alltså att det kommer att vara lite för lågt.
– Det är synd, för man vill så klart spela högt, fortsätter trummisen engagerat. Det är tråkigt att gå på konsert när det är för lågt. Särskilt på festivaler, när folk har klagat på att de kan prata i telefon medan de lyssnar. Samtidigt är det svårt när staten inte litar på att folk sätter i öronproppar om de märker att de behöver det.
Jag instämmer naturligtvis i detta, och tycker att folk vid det här laget borde vara medvetna om ljudnivåerna på metalspelningar. Lite eget ansvar borde man väl kunna kräva av folk?
– Ja, fast jag hade hellre sett att det delades ut gratis öronproppar innan spelningarna. Istället för att någon skall sälja utanför för tjugo spänn, liksom…
Jag konstaterar att det låter som ett utmärkt förslag, och lovar innan jag och Fredrik skiljs åt att pusha för idén varhelst jag kommer åt. Konsertarrangörer landet runt, anse er uppmanade!